Skip to content
Recension

Våga vara människa!

Pihl – recensionsbildRecension:
»Vi och dom« av Joshua Greene (Fri tanke förlag, 2014)

Aldrig blir moraliska skilje­linjer så tydliga som i petitess­frågor. Botkyrka kommun har beslutat att utöka de tider då badhuset endast välkomnar kvinnor. Enligt lokalpolitikerna finns en stor grupp kvinnor som av kulturella eller religiösa skäl inte badar ­tillsammans med män.

Baddebatten är ett utmärkt exempel på vårt sekels nya moraliska konflikter. I den nyöversatta boken »Vi och dom« (Fri Tanke Förlag) förklarar psykologi­professor Joshua Greene varför vi är så oförmögna att hantera de etiska problem som följer av ­kulturkrockar, mångfald och globalisering. Detta beskriver Greene som »tragedin för det sunda förnuftets moral«. Genom det klassiska tankeexperimentet om allmänningarnas tragedi ­sätter han fingret på problemet med badhusdebatten.

Huruvida moralen är relativ eller objektiv är en klassisk svårknäckt filosofinöt. Relativisterna hävdar att handlingars moraliska status måste vara kontext­beroende. Vad som är rätt för oss behöver nödvändigtvis inte vara rätt för andra, helt enkelt. Vi i västvärlden anser kanske att tvångsäktenskap är moraliskt förkastligt. Men för människor
i andra delar av världen med andra traditioner och normer kan det likväl vara rätt. Motståndarna hävdar att relativismen är absurd eftersom den säger emot sig själv: Om allt är relativt måste även själva ­påståendet att allt är relativt vara – just det – relativ? I stället anser moralobjektivisterna att det finns sanningar som gäller alla.

Vilken sida har rätt? Båda, om man frågar Joshua Greene. Genom en gedigen kartläggning av forskningsresutaten i moralpsykologi visas hur och varför moral uppstår. Anledningen till att människor utvecklat ett moraliskt sinne är för att vi alla tjänar på att gynna den egna gruppen. Känslor som skam, heder och empati – ja, till och med kärlek – är resultat av ­evolutionen. Dessa känslor utgör den moraliska ­ryggradsreflex som alla människor, utom möjligtvis psyko­pater, lyder under. En grupp egoister blir varken välfungerande eller långlivad. Det finns moraliska värden.

Problemet är att även relativisterna har rätt. Olika kulturer tycks värdesätta olika typer av moraliska reflexer. Vi tenderar också att i nästan alla lägen gynna »vi« framför »dom«. Etisk homogenitet är en förutsättning för en välfungerande familj, stam eller nation. När olika grupper hamnar i konflikt med varandra uppstår därför svåra moraliska problem.

Greene illustrerar detta genom historien om de nya betesmarkerna. Berättelsen handlar om fyra samhällen som lever avskilda tills den dag då en brand ödelägger skogen som hållit dem frånskilda. Helt plötsligt måste alla samsas på samma mark. Genast uppstår konflikter mellan de individualistiska nordborna, kollektivisterna i syd och de hierarkiska öst- och västlänningarna. Vilka normer ska den nya gemenskapen anamma när alla hävdar de egna principernas överlägsenhet?

Den nedbrunna skogen symboliserar givetvis vår tids ­globalisering och västvärdens ökade heterogenitet. Vilka moraliska normer ska gälla på den internationella arenan? Är det rätt att bomba fram frihet eller bör vi acceptera att länder har olika politiska system, även de direkt odemokratiska? Får man teckna rondellhundar? Etiska tvister på lägre politisk nivå ter sig också svårlösta. Kvinnobad i Botkyrka eller inte?

Greene är knappast först att diskuterar konflikterna, men vad som gör det till ett välkommet inlägg i debatten är att han föreslår en genomtänkt lösning. Genom sin goda förståelse för mänsklig psykologi och den moraliska dimensionen i problemen på den nya betesmarken höjer sig Greene över »jag tycker så här och de andra har fel«-stadiet.

Kapitlen om moralpsykologi hade klarat sig utan de långdragna utläggningarna om apors känsla för rättvisa. Likaså beskrivningarna av författarens personliga moraliska utveckling. Men det är uppfriskande att Greene försöker – och lyckas! – sammanfläta väl­utvecklade resonemang från olika vetenskapliga områden. Forskare som är genuint intresserade av andra discipliner (och dessutom skriver begripligt) växer inte på träd.

hur blir det då med badhuset i Botkyrka?

Författarens svar är tämligen enkelt. Vi måste hitta en metamoral vars principer avgör tvisterna mellan de olika normativa systemen. Lycka är, enligt Greene, något som alla eftersträvar. Därför är det praktiskt att vända sig till den gamla goda utilitaristiska moralläran. Greene föreslår att vi alla ska bli »djuppragmatiker«, och avgöra våra konflikter efter ett system som syftar till att maximera allas lycka på lång sikt. Därtill bör vi anamma ett antal dygder. I stället för att låta moraliska ryggradsreflexer styra våra åsikter bör vi i högre utsträckning sätta oss in i »deras« perspektiv. Vi bör också se till att vi använder oss av samma metodologi när vi beskriver hur världen fungerar och vara försiktiga med dogmatism.

Kommer det att fungera? Utilitarismen har ju som bekant sina nackdelar. Människor har en stark intuitiv uppfattning om rättvisa, och denna kommer ofta i strid med utilitarismens principer. Men den största invändningen mot Greenes metamoraliska ­lösning är att den förutsätter det den argumenterar för: Han antar att alla människor eftersträvar lycka, fast på olika sätt. Och det är kanske korrekt. Ett orosmoln tornar dock upp sig över det globala, moraliska förhandlingsbordet: Om en grupp människor inte är villiga att köpa mina etiska principer, varför skulle de vara benägna att anamma ett metasystem som motsätter sig de egna normativa uppfattningarna?

Man kommer aldrig att kunna övertyga en inbiten fanatiker. Däremot kan en djuppragmatisk, nyttomaximerande och ödmjuk metamoral kanske hjälpa oss som vill söka samexistens utan att göra avkall på våra principer.

Vi kan gilla olika, vi måste bara klura ut hur vi ska göra det.

Karin Pihl är ledamot av Liberal Debatts redaktion.
karin.pihl@liberaldebatt.se
Twitter: @Karin_Pihl