I få berättelser har kvinnan en så tydlig roll som i de om krig. En mor nås av bud om en stupad son, en annan bär sina barn ner i skyddsrummet. När männen står för våldet finns bara lidande kvar till kvinnan. LD:s Matilda Molander skriver om kvinnor som väljer yxan.
»Med sin medfödda afsky för våldsdåd, sin naturliga medkänsla för allt som lider, är också kvinnan framför mannen skickad att väcka, vårda och värna fredstanken hos folken.«
Så löd uppropet »Till Sveriges kvinnor« som år 1897 syftade till att engagera landets kvinnor
i arbetet för fred. Under början av 1900-talet, i första världskrigets efterdyningar, startades världen över kvinnliga fredsrörelser. Historien om detta skildras i den bioaktuella filmen »Testament of youth« som handlar om hur den unga Vera åker till fronten och tar hand om sårade soldater, för att sedan komma hem och bli en av fredsrörelsens frontfigurer.
Kvinnor har länge setts som skapare av fred och den kvinnliga fredsrörelsen har sedan starten fått stor uppmärksamhet. Berättelsen om kvinnor som fredsänglar, eller som oskyldiga lidande under männens konflikter, är lika gammal som ständigt aktuell.
I skuggan av denna bild finns berättelser om kvinnor som deltar i krig. Kvinnor som varken är fredsänglar eller lidande offer. Kvinnor som soldater och förövare. 21-åriga Lynndie tvingade irakiska fångar att onanera framför kameran. 19-åriga Irma piskade sina fångar till döds. Trebarnsmamman Ilse beställde handskar av människoskinn. 15-åriga Amira lämnade skolan för att åka till Syrien och halshugga otrogna.
Från alla tider och alla platser finns berättelser om kvinnors grymheter i krig. Dessa grymheter betraktas av det omgivande samhället som förbryllande anomalier. Alla står svarslösa. Varför skulle en gift tvåbarnsmor skjuta barn? Hur kan en ung kvinna självmant ansluta sig till IS? Förstår hon inte vad hon gör?
I skrivande stund uppskattas kring 30 unga svenska kvinnor ha rest till Syrien för att ansluta sig till IS, vilket motsvarar ungefär en femtedel av det totala antalet svenskar som åkt dit. Män som misstänks planera en jihadistresa bevakas av säkerhetspolisen som med olika medel försöker förmå dem att avstå från att resa. För kvinnor na görs inga insatser.
När män kommer tillbaka från Syrien bedöms graden av deras radikalisering och de erbjuds psykologhjälp. För kvinnor görs ingenting.
När SvD (28/9-14) intervjuade Säpos operative chef Anders Kassman om kvinnorna som ansluter sig till IS blev svaret: »Deras aktiviteter är problematiska men utifrån vårt uppdrag, vilket är att hindra terrorbrott i Sverige, så gör vi ingen uppföljning.« Kvinnor »utgör ett moraliskt stöd och jobbar med humanitära insatser, några gifter sig med extremister«.
De kvinnor Kassman talar om har alltså inte bara rest till ett annat land för att ansluta sig till en väpnad kamp, utan twittrar och försöker via sociala medier övertyga andra kvinnor att göra samma sak. Kvinnor som vill skapa en gränsöverskridande islamisk stat och ser väpnad jihad som vägen dit. Kvinnor som vill halshugga otrogna.
I dagens genusmedvetna samhälle hade man kunnat tro att det skulle bli rabalder när en myndighetsföreträdare berättar att kvinnor per definition inte utgör en säkerhetsrisk eftersom de är kvinnor. Men ingenting har hänt. Kvinnors fredliga natur betraktas fortsatt som av naturen given, lika medfödd som förmågan att föda barn.
I det nationella biblioteket för genusforskning KvinnSam finns avsnitt om centrala delar av kvinnors historia: kvinnors kamp för rösträtt, kvinnor i arbete, kvinnors kamp för kunskap och kvinnor i fred. Artikel efter artikel berättar om kvinnors kamp för en fredligare och bättre värld: Hur de i början av 1900-talet organiserade sig i föreningar som »Sveriges kvinnliga fredsförening« och »Internationella kvinnokommittén för en varaktig fred«. Ingenstans finns ett avsnitt om kvinnor i krig. Endast i en bisats nämns det faktum att det i början av 1900-talet även skapades andra kvinnoföreningar med helt andra syften. Detta trots att i dag okända organisationer som »Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar« samlade in pengar till vapen och ammunition och manade till en större försvarsvilja. Berättelser om kvinnors krigshets är förpassasd till historiens dammigaste vrå, dit genusvetarnas dammsugare (tydligen) inte når.
Få hävdar att vår bild av historien är fullständigt korrekt, eller att den någonsin kommer att bli det. Men när den baseras på inkorrekta föreställningar om könsroller, som får konsekvenser för säkerheten måste vi ompröva.
Kvinnor må ibland vara väna fredsänglar skickade att väcka, vårda och värna fredstanken. Men år 2015 måste vi se att de lika gärna kan vara sadistiska krigsförbrytare skickade att halshugga, tortera och döda.
Matilda Molander är ny ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd och avgår inom kort ur CUF:s förbundsstyrelse.
matilda.molander@liberaldebatt.se
Twitter: @MatildaMolander