Fem år efter den arabiska våren lyder egyptierna åter under en auktoritär regim, libyerna ser sitt land falla i bitar och IS skördar själar till sin vidriga sak. Men än finns ljus. Daniel Engström Stenson rör vid lågan i Tunis.
I januari 2010 besökte jag turistorten Souzze, 11 mil sydost om Tunisiens huvudstad Tunis. Det var en klassisk »sista minuten« – ambitionen stannade vid att iförd kortbyxor läsa böcker i dagsljus. Så klart noterade vi de stora porträtten av Ben Ali som mötte oss på flygplatsen. Och vi skojade, i alla fall i efterhand, om de barska säkerhetsvakternas reaktion när vi råkade gå lite för nära Alis sommarhus i utkanten av Kartago. Men något större intryck gjorde inte Tunisien. Ett år senare tog den arabiska våren fart och landet kom i allas blickfång.
I februari ordnade tyska Friedrich Naumman-stiftelsen (knuten till FDP) för tredje gången en konferens för liberaler från båda sidor av Medelhavet. I år var platsen Tunis, temat miljöfrågor och jag fick en chans att stifta mer ordentlig bekantskap med landet. Tidigare konferenser hade genomförts i Kairo. Men nu är situationen i Egypten åter sådan att arrangörerna inte ville ordna en konferens för civilsamhället där.
Fem år efter den arabiska våren beskrivs Tunisien som det demokratiska hoppet, ljusglimten
i det mörker som åter kom att lägga sig. Det är här det finns ett fungerande civilsamhälle.
Tunisien har i dag en av internationell media hyllad konstitution, som värktes fram under drygt två års förhandlingar mellan folkvalda. Här finns mänskliga rättigheter, uttalade rättigheter för kvinnor och religionsfrihet. Det milt islamistiska Ennahda-partiet accepterade nederlaget i valet hösten 2014, avsade sig makten och meddelade att man skulle starta en förnyelseprocess (även om de för att släppa fram regeringen krävde en ministerpost, och nu är arbetsmarknadsministern från Ennahda).
I det tunisiska parlamentet är 31 procent kvinnor. En valarbetare jag träffar berättar med stolthet att hon kunde kampanja i kort kjol, till och med i landets södra och mer konservativa delar. Folk stirrade inte ens.
I Tunisien finns också ett litet liberalt parti, Afek Tounnes, som sedan januari i år ingår i regeringen. Utifrån tre procent av väljarstödet och åtta mandat i parlamentet får tre ministrar sägas vara minst sagt bra utdelning. Om de kommer sitta i regering mandatperioden ut återstår att se. Partiarbetarna förutser samarbetsproblem med stora Nida Tounnes, som till stor del består av tjänstemän från Ben Ali-tiden, och det förvisso marknadsliberala men i Afek Tounnes ögon populistiska UPL, som leds av Slim Riahi, »Tunisiens Berlusconi« som tjänat sina pengar på olja och investerat dem i tre tv-stationer och ett fotbollslag. Några funderar över om partiet kanske ska sitta i regering något år, för att sedan kunna kampanja i opposition när det blir dags för val.
Under några dagar har jag förmånen att umgås med några av de unga liberalerna i Afek Tounes. Partiet grundades snart efter revolutionen och gick inför valet 2011 ihop med annat liberalt parti, för att efter splittringar inför valet 2014 åter bli sitt eget. De här människorna var med när det faktiskt hände. När demokrati vädrade ut diktatur.
Den vanliga berättelsen om hur den arabiska våren uppstod inleds med frukthandlaren Mohamed Bouazizi, som i frustration tände eld på sig själv. Den fortsätter med en våg av demonstrationer som sköljer in över Tunis från landsbygden. Men några av de unga liberalerna vill inte tillskriva Bouazizi samma roll. De förklarar upprört:
»Det fanns riktiga martyrer, som dog för något de trodde på.« Skylten till vägen uppkallad efter frukthandlaren rivs tydligen ofta ned. De berättar hur demonstrationerna förvisso började på landsbygden, men att det inte var förrän de nådde Tunis och »vi« (underförstått: medelklassen) gick ut på gatorna som något hände.
Under en kväll pekar Meryem Fetnassi ut hörnet där de brukade samlas inför demonstrationerna. Hon var där varje kväll i flera veckor. Det fanns flera tåg att välja mellan; vill du demonstrera för en liberal sekulär stat, en islamistisk stat, eller för att frige en fånge? Ofta möttes demonstågen upp längs Bourguiba-avenyn för att närma sig regeringsbyggnaderna. Hon visar platsen där hon fick känna på tårgas för första gången. Nu jobbar Meryem för en tankesmedja knuten till Afek Tounnes. En annan av demonstranterna, Marwen Menzli, sitter nu på Afek Tounes lilla kontor och funderar över hur man beskattar en ekonomi där hälften av handeln sker i den »grå« sektorn, inte sällan med varor som kommit över gränsen från den sammanfallande grannen Libyen.
Innan revolutionen var de enda samtalsämnena fotboll, väder och mat. Ingen pratade politik – ingen vågade. Polisen fanns överallt. En kvinna jag träffar berättar hur hon brukade städa på ett hotell där polisen höll möten: »Det märkliga var att ingen bar uniform. I stället var det skomakaren, läraren och kocken som var där.«
I dag beskrivs Tunisien, med rätta, som ett land där de politiska diskussionerna flödar. Och nog finns det saker att diskutera, som religionens plats. Det finns, åtminstone bland de unga liberaler jag träffar, en påtaglig stolthet över den sekulära demokratin. När vi passerar en moské blir de så provocerade av skylten »endast för muslimer« att de mer eller mindre knuffar in mig i moskén. De förklarar att Tunisien är ett sekulärt land, där ingen ska nekas inträde i en byggnad på grund av religion. De tänker inte låta Tunisien bli en islamistisk stat. Men radikaliseringen på andra håll i arabvärlden påverkar även unga tunisier.
Vid en middag berättas hur nästan alla känner någon som åkt för att kriga för IS. En man berättar om sin kompis: »Först slutade han dricka öl, sedan slutade han umgås. Nu är han död i Syrien.«
Men den oro de känner inför radikalisering är på individnivå. Ingen vill tro att den på allvar kan hota demokratibyggandet i Tunisien. När jag frågar om inte oroligheterna Libyen riskerar spilla över till Tunisien viftar de bort mig: »IS eller andra fundamentalistiska organisationer skulle aldrig kunna få fäste här. Tunisien är en demokrati nu!«
Några veckor efter mitt besök sker terrordådet mot Bardo-museet, utfört av personer med kopplingar till IS.
Jämte oron för islamistisk radikalisering finns den för en utveckling liknande Egyptens, där svaret på utmaningarna som följde revolutionen blev en ny stark ledare som offrar yttrandefriheten för en stabil ekonomisk utveckling.
Tunisien har i den 88-årige Beji Caid Essebsi en president som var utrikesminister under Habib Bourguiba, självständighetshjälten som ledde landet i 30 år och som i jämförelse med sina kollegor i grannländer byggde ett mer välutbildat och välmående land där kvinnor hade en starkare ställning. I Habbib Essid har Tunisien en »oberoende« premiärminister som var fiske- och miljöminister under Ben Ali. Tjänstemannen på Jordbruksdepartementet verkar inte misstycka och att rösta på Nida Tounnes var för honom en självklarhet. Den oordning som uppstod efter Ben Alis fall har enligt honom inneburit problem. Miljöarbetet är mycket sämre: »Se på allt skräp som ligger längs vägkanten!«.
Men precis som vid hotet från radikaliseringen, är demokratin vapnet mot en mer auktoritär framtid. Meryem Fetnassi:
»Vi har vant oss vid att diskutera politik nu. Vi kommer inte tolerera en Sisi-typ som ledare här. I Egypten väljer man en stark ledare framför yttrandefrihet. Det skulle aldrig tunisierna göra.«
Daniel Engström Stenson är chef för miljöprogrammet på tankesmedjan Fores.
daniel.engstrom@fores.se