Det polskutvecklade krigsspelet »This war of mine« hade efter två dagar försäljning täckt sina utvecklingskostnader. Liberal Debatts Joakim Rönnbäck spårar framgångarna för ett grått »The Sims« i ruinmiljö till en orolig omvärld och till spelmediets förmåga att väcka vår medkänsla.
Krig och elände skildras ständigt i populärkulturen. Hur så sker ger en god känsla för tidsandan. I vinter slår Clint Eastwoods psykologiska Irakdrama »American sniper« »Saving private Ryans« biljettrekord. Krypskytten Chris Kyles öde är närmare i tid och Amerikas roll minst sagt mer komplicerad än under andra världskriget, då den tidigare rekordhållaren utspelar sig. Inte minst så för att konfliktzonen i krigsskildringar på tvåtusentalet innehåller civila i en utsträckning som tidigare sällan har varit fallet. Men även efter ett skifte där civila är såväl offer som förövare är perspektivet allt som oftast militärt när populärkulturen intresserar sig för asymmetrisk krigföring i bebyggelse. Merparten av kulturupplevelsen vigs också åt den uniformsklädda minoritetens roll i konflikten.
UNHCR slog nyligen larm om de många internflyktingar som flyr stridigheterna i Östra Ukraina. Utöver dessa, i sammanhanget lyckligt lottade, har en stor grupp ännu inte kunnat fly utan dröjer kvar i ett krigshärjat Donetsk, med en fasad av stora skador på byggnader och infrastruktur. Uppmärksammade är även flyktingströmmarna från Syrien, och från höstens Ebolakris i västra Afrika.
Alla dessa händelser kommer säkert även de tids nog att sätta avtryck i litteratur, film och teater. Detta är en liten sak i ljuset av de akuta behoven på plats, men viktigt för en omvärld som i tanken förhåller sig till utvecklingen. Även på hemmaplan rör sig tanken över katastrofer. Efter skogsbranden i Västmanland förra sommaren har så kallade »civilförsvarsfrågor« plötsligt hittat till nyhetsplats. Två av tre känner sig enligt en Sifo-undersökning helt oförberedda inför en större katastrof. Risken för sådana diskuteras under såväl Ekots lördagsintervjuer som under Folk och försvars årliga rikskonferens.
Samtidigt med allt detta har den lilla spelutvecklaren 11 bit studios slagit igenom med datorspelet »This war of mine«. Inspirerat av belägringen av Sarajevo skildras en konflikt i stadsmiljö helt ur de civilas perspektiv. Greppet är ovanligt och resultatet blir därefter. I stället för att säkra militära check points och gruppera konvojer består huvudbryna i detta krigsspel av sådant som att hitta vatten, hålla värmen och stå säker från plundring.
I en sådan miljö kommer spelmediet till sin fulla rätt. Där författare och regissörer måste kämpa för att fånga publikens känsla för vad en karaktär tar sig för, tvingar spel fram en direkt identifikation: Karaktärens öde hänger på vad spelaren trycker på sitt tangentbord.
Därför kan 11 bit studios kosta på sig att lågmält skildra en grå stridszon där större delen av dygnet vigs åt väntan och förberedelse. Dagarna flyter ihop, är ofta enformiga och med jämna mellanrum söker sig karaktärerna till en byggnad med förnödenheter bara för att väl framme behöva vända på klacken inför en låst dörr eller bråte.
Trots frånvaron av snabba fordon och grafiska detonationer är »This war of mine« minst sagt beroendeframkallande. Designen spelar på samma samlarmekanismer som »The Sims«, men har förpackats efter att en generation uppväxt på emo-rock har nått arbetsmarknaden.
Spelvärlden har länge letat efter moraliska dimensioner i spelupplevelsen. Till en början tog det sig kanske mest uttryck i att karaktärer i fantasyspel skiftade i färg beroende på vilket sinnelag användaren klickade på i förskrivna monologrutor. Men än en gång har mediets säregna potential tagits ett steg längre när civilisterna i »This war of mine« ställs mellan att täras av hunger
i kalla ruiner eller djup depression efter att ha rånat grannar som varit mer framgångsrika med att fylla sitt skafferi. Resultatet dröjer sig kvar i spelarens medvetande och kan kanske omsättas i en ökad förståelse för samtiden utanför datorrummet.
Kanske kan »This war of mine« nyansera den teknikfientliga debatt om animerat våld som blossar upp varje gång en ny »Grand theft auto« eller »Call of duty« släpps. Men framför allt väcker det okonventionella berättargreppet förhoppningsvis efterföljare. Kanske är skildringen av krig och elände i populärkulturen en måttstock på mardrömmar och grubbel i ett samhälle? I så fall vore ett brett genomslag för skildringar av människor på fel sida av gevärets streckplatta – i det lilla – ett utslag för något upplyftande under det oroliga 2015.
Joakim Rönnbäck är ledamot av Liberal Debatts redaktion.
joakim.ronnback@liberaldebatt.se
Twitter: @JoakimRonnback