Frågornas allt lägre aktning, och vänsterns tramsigheter på området, har fått den liberala kulturpolitiken att falna. Csaba Bene Perlenberg kräver en renässans.
En ynka dag före valdagen plingar det i mejlboxen. Det är ett pressmeddelande. Rubriken är »Miljöpartiet startar kulturpolitisk arbetsgrupp«, följt av orden: »Kulturfrågan har kommit i skymundan i valrörelsen«.
Det är förstås århundradets underdrift. Men med tanke på innehållet i övrigt, och vad rubriken avviserat, är det kanske inte heller så konstigt. Miljöpartiet erkänner de facto att de saknar kulturpolitik, och att de nu tar in kulturarbetare och sakkunniga för att utforma en. Har man inte haft en kulturpolitik så har det liksom inte funnits så himla mycket att snacka om. Som kulturarbetare kan man kanske bli lite betänksam över att ett riksdagsparti har mage att gå till val utan en utformad och tydlig kulturpolitik. Å andra sidan – bättre sent än aldrig.
Några veckor senare offentliggörs att partiet som öppet deklarerat att de måste ta till extern hjälp för att veta vad de ska tycka i kulturpolitiken belönats med kulturministerportföljen. Detta formulerades också som ett huvudmål i det tidigare nämnda pressmeddelandet.
Socialdemokraterna har helt sonika abdikerat från Kulturdepartementet, samma departement som en gång gav oss den arkitektoniska post-stalinismens högsätesborg Filmhuset, ihop med hybridpolitikens fågelnäste: det svenska filmavtalet. Trots önskan till ämbetet verkar Miljöpartiet efter valet närmast perplexa över att behöva besvara kulturpolitiska frågor. De har ju valt en mediepersonlighet till kulturminister, känd från både SVT och TV4, från både Public service och råkommersiell TV-verksamhet. Det är väl ändå en tillräckligt spännande blandning för att gamarna ska lämna en i fred? Dessutom har man ju meddelat att man inte har någon kulturpolitik. Kan folk inte bara ha tålamod? De är ju så gröna vad gäller det där med kulturen. Svaren kommer ju. Någon gång. Stackars Alice Bah Kuhnke försöker så gott hon kan. Hon ler stort och verkar stolt. Kritiken mot henne är, förutom det att ingen tvingat henne att tacka ja, inte hennes fel. Hon vet ju inte vilken politik hon företräder. Bättre då att le och resonera i cirklar.
Såhär går det att fortsätta att raljera, och inte utan fog. Samtidigt: Hur många partier är angelägna om att förnya sin kulturpolitik? Och hur många borgerliga och konservativa röster förväxlar inte själva kulturkriget mellan den neomarxistiska rasifieringsvänstern och den marknadsliberala högerfalangen med kulturpolitik i sig? Inga är ju så lyckliga över det identitetspolitiska haveriet som liberala opinionsbildare. Se bara på den här tidskriften som i höstas utkom med ett helt temanummer om eländet (4/2014, reds anm.) Identitetspolitiken gör något med oss, på ett omedvetet plan. Trots att ingen av oss tar det på allvar kan vi ändå inte låta bli att provoceras av dess absurditet och tillmäta det stor, oförtjänt betydelse. Identitetsvänstern är de liberala debattörernas politiska crack-cocaine. Vi kan inte sluta även om vi skulle vilja.
Men. Det bästa sättet att göra upp med ett missbruk är att aldrig börja. Ibland är det kraftfullare med tystnad, att inte upphöja sekteristiskt teoribyggande till diskussionsvärdig trovärdighet. Det är då viktigt att komma ihåg att kulturpolitik inte är samma sak som en kulturell diskussion. Den regeln bör utgöra ledljus för en ny liberal kulturpolitik. För nog behövs en sådan. Inte minst av den enkla anledningen att kulturpolitiken devalverats så till den milda grad att Socialdemokraterna gett nycklarna till Miljöpartiet, som gett dem vidare till en kulturminister som inte var medlem i partiet förrän några dygn innan regeringsförklaringen lästes upp. Ja, det har gått så långt att Stina Oscarson tillåts diktera vad som nu är på väg att bli regeringens kulturpolitik. Det gröna mörkret är nära. Fram till denna passagen har det dock skrivits 3809 tecken inklusive blanksteg om annat än liberal kulturpolitik. Så är det ofta. Det är svårt att låta bli. Kulturpolitik är lika intimt förknippat med vänstern, och vice versa, som Liam och Noel Gallagher med Oasis. Det villkorar alternativen. Allting är en reaktion, en reflektion. Ett studsande eko av en redan mumlande Sven Wollter.
Ergo, en provocerande tanke: tänk om miljöpartiet faktiskt är något på spåren. Deras pinsamma insikt om att det var dags att skaffa sig en kulturpolitik åsido. Ansatsen till en definition, en kulturpolitisk diskussion, finns där och man gör det tillsammans med branschföreträdare.
Hur många liberaler förväxlar inte reflexmässigt en reaktion mot kulturvänstern med att ha tagit ställning för kulturpolitik. Att inte vilja ha en viss typ av politik är inte detsamma som att vara för någonting annat. Det är inte att erbjuda ett alternativ. Det är att resignerat utgå från kulturvänsterns definition.
Det är ingen nyhet att stora delar av kulturens arbetare är vänsterlutande. Det är dags att komma över det. Finns det något mer bittert än en liberal kulturpolitiker som inte vinner kulturarbetarnas årliga popularitetstävling? Det skulle möjligen vara en kulturarbetare som blir av med ett bidrag. Är det verkligen något liberaler vill tävla med? Den liberala kulturpolitiken kan inte definieras utifrån vad den inte är eller ej bör vara. Den måste tala med frihetlig röst, en i grunden positiv kraft full av möjligheter, inte avståndstaganden. Den bör vara tillväxtvänlig, men inte enkom vinstkrävande. Den bör framför allt vara fri från politiska pekpinnar.
Exempelvis har liberalismen helt missat digitaliseringsvågen. I stället är det anarkistiska aktivister och libertarianska pirater som definierat den nya tidens frihet. Tillgängliggörandet av kultur via fria distributionskanaler har liberaler sett som ett hot mot ägande- och upphovsrätten. Det går att som liberal ställa krav på, och underlätta för, distributörerna att gå sina kunder tillmötes. Det är bra affärer. Konsumenterna kan inte ha fel när de efterfrågar en produkt som företagen länge velat förvägra dem. Nu har det i stället fostrat en generation till tron att kultur saknar värde, då den inte kostar något. Det kan vara den enahanda största kulturpolitiska utmaningen att ta sig an. Och det är en samhällsförändring som förpliktigar. Eftersom konst och kultur i alla dess former är så intrikat sammanvävd med yttrandefriheten, som i sin tur är ett grundläggande villkor för demokratin, är det inte bara en fråga om licensavgifter för filmer eller dekonstruktionen av ett albums betydelse till förmån för enskilda låtar. Det handlar om användaravtalet mellan medborgare och en frihet som inte längre värdesätts, utan endast antas existera som en själlös materia. Därmed blir krav om värdesättning helt plötsligt ett hot mot den individuella friheten, individens rätt att konsumera fritt från kostnad.
Vi har hamnat i en situation där frihetsbegreppet omdefinieras till en rättighet utan inneboende värde, där användaren likställs med upphovsmannen vad gäller rätten till ett verk och där upplevelsen åtskiljs från produktioninsatsen. Det är, för att låna parlör av Bah Kunke och Miljöpartiet, ingen hållbar tillväxt.
Csaba Bene Perlenberg är filmregissör för kommande långfilmen »Bitch« och partilös ordförande i kulturnämnden i Landskrona. Perlenberg är ny ledamot av Liberal Debatts redaktion.
csaba.bene.perlenberg@liberaldebatt.se
Twitter: cbperlenberg