Livet ses ofta som det yttersta att värna, för döden innebär slutet på allt. Men med martyrskapet blir döden ädel och livet värt att offra för en högre sak. Lena Roos, docent i religionshistoria vid Uppsala universitet, tar sig an martyrskapets drivkrafter.
Ögonblicket innan självmordspiloten offrar sitt liv kastar han en blick på familjefotot som sitter på instrumentbrädan och säger i radion: »Gör mig en tjänst. Berätta för mina barn att jag älskar dem väldigt mycket«. I nästa ögonblick räddar han genom sin självuppoffrande död hela mänskligheten. En martyr är född.
Scenen är hämtad från Independence Day, en amerikansk film från 1996 som handlar om att jorden hotas av en invasion av utomjordingar som kommit för att plundra planeten på dess naturresurser. Martyren som möjliggör mänsklighetens seger över utomjordingarna är en alkoholiserad ensamstående pappa, på många sätt marginaliserad och misslyckad, men ändock en hjälte. Scenen innehåller två element som återkommer i andra liknande filmer: Motivet för att offra sig är inte religiöst eller politiskt, utan handlar snarare om att föräldrar offrar sig för att deras barn ska få leva. En annan variant är att en äldre person offrar sig för en yngre utan att vara släkt. Samt: Inte sällan kompenserar den som offrar sig genom sitt offer för andra tillkortakommanden tidigare i livet, till exempel brister i föräldraskapet.
Men oftast när vi talar om martyrer menar vi personer som väljer att ge sitt liv för ett religiöst eller politiskt mål: Kristna martyrer under de tidiga förföljelserna i Romarriket, demokratiaktivister på Himmelska Fridens torg, IRA-medlemmar som hungerstrejkar i brittiska fängelser eller palestinska självmordsbombare.
En klassisk definition av vad en martyr är kan låta så här: En martyr är en person som frivilligt ger sitt liv, i solidaritet med den egna gruppen och som en motståndshandling mot en annan grupp.
Frivilligheten kan förstås på olika sätt. Det kan handla om att inte vika från sin övertygelse även om denna medför döden, som till exempel för de tidiga kristna martyrerna. Det kan också vara en fråga om att dra ut i strid i solidaritet med den egna gruppen, fastän motståndarens överläge är så stort att den egna döden kan ses som given, som i fallet för Imam Hussein och hans följeslagare som vördas i shiitisk islamisk tradition. Det kan också vara en fråga om att fortsätta att förkunna ett budskap, fastän man har mottagit dödshot för detta, som i fallet med Martin Luther King. Slutligen kan det vara att man använder sig själv som ett vapen för den sak man kämpar för, som för moderna självmordsbombare eller kamikazepiloter under andra världskriget.
Ordet martyr kommer från det grekiska ordet för »vittne«, liksom det arabiska ordet för martyr, shahid. Martyrskapet är alltså en offentlig handling, en vittnesbörd för eller mot något. Oftast finns det en maktobalans mellan martyrens grupp och motståndarna. Martyrskapet är minoritetens, de maktlösas vapen. Makthavare kan försöka att skrämma sina motståndare till lydnad genom att hota dem till livet, men när en person inte bryr sig om att försöka rädda sitt eget liv, blir maktens hot verkningslöst.
I tanken på vittnesbörd ligger också att det är viktigt att martyrskapet uppmärksammas, att de efterlevande för vidare berättelsen om martyrens offer. Denna åminnelse innebär ofta att martyrskapet kan leda till att martyrens sak blir stärkt. Martyrer rekryterar nya martyrer och nya anhängare till rörelsen. Så har kristna under förföljelser hämtat kraft ur berättelserna om de tidiga kristna martyrerna, om deras offervillighet, ibland rent av glädje över att offra sig. Att en rörelse kan uppbringa martyrer ses inte sällan som ett tecken på att rörelsens sak är rättfärdig. Martyrernas död förpliktigar också för de efterlevande. Hur kan vi överge kampen om våra föregångare offrade sina liv för den?
Varför vill då någon bli martyr? I grunden ligger först och främst en övertygelse om att den sak man kämpar för är så viktig att dess betydelse är större än det egna livet. Därtill kan man lägga föreställningar om martyrens belöning. Denna belöning kan vara inomvärldslig: att man genom sin död räddar någon annan, att man som martyr »överlever« i gruppens minne och vördas för det offer man gjort, eller att den egna gruppen tar hand om martyrens efterlevande som ett tecken på respekt och tacksamhet för martyrens offer. Martyrens belöning kan också vara utomvärldslig: många är beskrivningarna från olika religiösa traditioner om de belöningar martyren kan vänta i himlen. Men viktigast är kanske att man är socialiserad i en miljö där martyrskap hyllas och respekteras, där martyrer ses som förebilder och förkämpar för en god sak.
Förhållningssättet till martyrskap hänger även samman med synen på detta livet och vad som händer därefter. Det är troligen svårare att motivera en människa till att offra sitt liv om hon tror att det jordiska livet är allt som finns, att det inte väntar något liv efter döden, eller någon möjlighet att reinkarneras i en annan existens, jämfört med om man ser detta jordiska liv som en kort sträcka satt i relation till det eviga livet med Gud som man inträder i efter döden.
När det gäller motiven för martyrskapet måste man dock skilja mellan martyrskapets retoriska narrativ, berättelsen om martyrens död, och de personliga motiv som kan ha drivit en enskild individ till att offra sitt liv. Läser man de tidiga kristna martyrberättelserna är de väldigt lika varandra. Martyrerna verkar vara glada över tillfället att få vittna om sin tro, och starka i sin övertygelse om att de direkt efter sin död ska upplyftas till en eftersträvansvärd himmelsk existens. Kristna martyrer har ju dessutom i alla tider hänvisat till Jesu död och uppståndelse som en förebild för sitt handlande. Samma repetitiva karaktär kan man se på de avskedsvideor som moderna självmordsbombare spelar in före sin död. I båda dessa fall är det svårt att urskönja individen och hennes levnadsomständigheter och bakgrundsfaktorer. Genren medger inte att andra motiv till handlandet får skymta.
Att martyrskap hyllas som ett ideal inom en grupp har också lett till att vissa grupper utarbetat regler för att begränsa martyrskapet, genom att föreskriva att det bara får tillgripas under vissa speciella omständigheter, om särskilt betydelsefulla värden står på spel. Att önska sig martyrskap »i onödan« ses ofta som problematiskt, eftersom det hamnar nära självmord, som fördöms i de flesta kulturer.
Att studera vilka värden som anses vara tillräckligt viktiga för att rättfärdiga martyrskap ger insikter om vad som värderas i en viss bestämd kontext. Kristna martyrlegender handlar till exempel ofta om flickor som blir martyrer för att de vägrat gifta sig med en icke-kristen man, eller för att de överhuvudtaget inte ville gifta sig, en berättelse som hör hemma i en kultur som värderar livet i celibat som ett högre tillstånd än det sexuellt aktiva livet. I judiska martyrberättelser handlar det snarare om att tvingas göra något som strider mot judisk lag, till exempel att offra till andra gudar eller att äta fläskkött.
I martyrberättelser i nationalistisk kontext, eller i samband med demokratirörelser, handlar det i sin tur om att protestera mot det man ser som repressiva regimer eller hot mot den egna nationella identiteten. Alla dessa värden blir dock för begränsade och partikulära när det gäller de moderna katastroffilmer där denna artikel tog sin början. De är gjorda för att attrahera miljontals biobesökare världen över, och där hänvisar man i stället till det i dag kanske mest universella av värden som en drivkraft för martyrskap: omsorgen om de egna barnen.
Lena Roos är docent i religionshistoria vid Uppsala universitet.
lena.roos@teol.uu.se