Snart hundra år efter den lika rösträttens införande framträder fortsatta politiska skillnader mellan kvinnor och män. Hur kan det komma sig? Per Adman, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet, ger forskningens svar på frågan.
»De anser sig grundlurade«. Så står det på första sidan i lokaltidningen. Vi känner igen temat, småbarnsföräldrar som protesterar mot nedskärningar inom barnomsorgen. Politikerna hade lovat en ny förskola men löftet kunde inte infrias på grund av pengabrist, varpå föräldrarna arrangerade en protest och kontaktade media.
På tidningsbilden är de flesta kvinnor. Är detta typiskt? Utifrån traditionella könsroller skulle vi kunna tro att kvinnor är särskilt engagerade i omsorgsfrågor medan män prioriterar andra områden, och att detta också avspeglas i olika partisympatier och ideologiska skillnader. Men ser det verkligen ut så i dagens Sverige, efter flera decenniers utveckling mot ökad social och ekonomisk jämställdhet?
Under decennierna närmast efter andra världskriget fick survey-forskningen sitt stora genombrott. I många nationella undersökningar konstaterades kvinnor befinna sig mer till höger, i en mer konservativ position än männen. Detta kopplades samman med åsiktsskillnader i moraliska och etiska frågor, där kvinnor hade mer konservativa ståndpunkter: exempelvis gällde detta inställning till förbud mot pornografi. Annars menade forskarna att kvinnor var mer osäkra och hade likadana åsikter och röstade på samma partier som sina män.
Denna bild av kvinnligt politiskt engagemang var länge rådande inom forskningen. För svensk del fick den dock revideras redan för flera decennier sedan. Den traditionella bilden av att männen står mer till vänster stämde fram till början av 1980-talet. Sedan dess har vänsterblocket haft ett något starkare stöd bland kvinnor. Också i strid med den traditionella bilden konstaterades kvinnor vara självständiga politiska aktörer, i princip lika aktiva och engagerade och medvetet ställningstagande som män. På flera områden noterades märkbara åsiktsskillnader, jämte moraliska och etiska frågor. Som i exemplet ovan visade sig kvinnor bland annat prioritera frågor som rör omvårdnad och omsorg, medan männen la större vikt vid ekonomi och arbetsliv.
Dessa forskningsresultat är från början av 1990-talet. Sedan dess har som bekant den sociala och ekonomiska jämställdheten ökat i Sverige. Avspeglas detta i minskade skillnader vad gäller åsikter, partisympatier och ideologi?
Nej, det tycks inte så. Forskningen visar på skillnader än idag. De rödgröna partierna har starkare stöd bland kvinnor medan män särskilt attraheras av Moderaterna. Och Sverigedemokraterna har ett betydligt starkare stöd bland männen. Tydliga skillnader finns också vad gäller enskilda sakfrågor. Kvinnor är till exempel mer positiva än män till en stor offentlig sektor liksom till sextimmars arbetsdag. Män är å sin sida mer positiva till EMU, till att behålla kärnkraften och till att tillåta pornografi. I internationella studier har det därtill konstaterats att kvinnor är mindre positiva än män till att lösa konflikter med militära medel. Till exempel var kvinnor världen över mer kritiska till USA:s militära ingripande i Irak år 1990–1991. Jämställda områden finns, som till exempel i vilken mån kristna värden bör vara framträdande i samhället. Men på många områden är könsskillnaderna tydliga.
Vad sker om de breda könskategorierna delas upp, exempelvis utifrån olika nivåer i utbildning? Är könsskillnaderna lika tydliga bland låg- och högutbildade? Nej, högutbildade kvinnor befinner sig klart mer till vänster än högutbildade män. Bland de med kortare utbildning är könsskillnaderna inte lika tydliga. Det skiljer sig också åt i olika åldersgrupper. Bland män är skillnaderna inte speciellt stora. Unga kvinnor står däremot klart mer till vänster än äldre kvinnor. Med andra ord har Vänsterpartiet och Miljöpartiet särskilt många unga kvinnliga anhängare, medan Moderaterna särskilt attraherar (unga) män. Kristdemokraterna har särskilt starkt stöd bland äldre kvinnor.
Hur ser den internationella utvecklingen ut? Avviker Sverige mycket från andra länder? I många länder återfanns kvinnor i en mer konservativ position än män fram till och med 1980-talet, precis som i Sverige. I länder som Frankrike och Tyskland brukade detta förklaras med att kvinnor var mer religiösa och hade mer konservativa värderingar än männen. Där var många kvinnor engagerade i kyrkor med nära kopplingar till kristdemokratiska partier.
Men nu står kvinnor oftast något mer till vänster, i merparten av västländerna såväl som utvecklingsländerna. Och precis som i vårt land är skillnaderna mest framträdande bland unga. Generellt röstar kvinnor oftare på partier till vänster, och prioriterar frågor som rör omsorg. Sannolikt kommer trenden att bestå under överskådlig tid, med kvinnor till vänster om männen; skillnaderna kan till och med öka, i takt med att yngre väljargrupper ersätter äldre generationer. Det är nämligen bara i de äldsta generationerna som det gamla mönstret ännu finns, med kvinnor i en mer konservativ position.
Varför har kvinnor rört sig åt vänster? Denna fråga intresserar förstås forskarna och tre olika förklaringar diskuteras särskilt. Enligt den första har kön blivit en alltmer politiserad social skiljelinje. På grund av könsskillnader i utbildning, inkomst och yrkesstatus har kvinnor och män helt enkelt olika politiska intressen, vilket avspeglas i politiska preferenser och ideologisk position. Andra sociala skiljelinjer, såsom klass och religion, har fått allt mindre inflytande över partivalet vilket underlättat för könsdimensionens genomslag.
En annan förklaring hämtas från postmodern teori, och säger att den klass- och intressebaserade politiken fått träda tillbaka till förmån för postmateriella värderingar som frihet och jämställdhet. Dessa värderingar är särskilt framträdande bland unga och i synnerhet bland unga kvinnor. På det politiska planet märks detta i högre prioritet åt frågor som sexuella kränkningar på arbetsplatsen och rätt till abort, sakfrågeområden där rödgröna partier varit mer framgångsrika i att appelera till väljarna.
Den tredje förklaringen framhåller betydelsen av mobilisering. Kvinnliga politiker och debattörer, liksom kvinnoorganisationer av olika slag, antas ha påverkat kvinnliga väljare i riktning mot mer feministiska värderingar, vilket i sin tur leder till en förflyttning åt vänster.
De olika förklaringarna måste inte utesluta varandra. Det är mycket möjligt att samtliga gemensamt ligger bakom förändringen. Mer forskning behövs för att klargöra detta.
* * *
I ett land som Sverige finns alltså tydliga åsiktsskillnader. Däremot bör det påpekas att kvinnor och män numera är politiskt aktiva ungefär lika ofta. Kvinnor och män är alltså ungefär lika flitiga vid valurnorna, samt deltar i protester och kontaktar politiker för att påverka i ungefär samma utsträckning. Utvecklingen mot ökade åsiktsskillnader har skett ungefär samtidigt som deltagandefrekvensen blivit jämställd. Vad kan förklara dessa till synes motsägelsefulla trender?
För det första råder kraftig horisontell segregation på arbetsmarknaden, med kvinnodominans inom offentlig sektor och manligt övertag inom den privata. Det ligger alltså mer i kvinnors intresse med en stor offentlig sektor, och mer i männens intresse med en mindre (och sänkt skatt). Dessutom är löner sämre och möjligheterna att arbeta heltid mer begränsade inom den kvinnodominerade delen av arbetsmarknaden, vilket också kan påverka politiska åsikter. För det andra är arbetsmarknaden vertikalt könssegregerad, eftersom män fortfarande dominerar bland cheferna. Här sammanfaller könsskillnaderna alltså med social klass, och de med lägre position röstar som bekant mer till vänster. För det tredje har kvinnor, som grupp, fortfarande större ansvar än män för omvårdnad av barn och anhöriga. Kvinnor ägnar mer tid åt obetalt arbete och männen mer åt betalt arbete. Vardagsverkligheten ser alltså olika ut för könen, både på arbetet och i hemmet. Det innebär att kvinnor och män ofta har olika värderingar och intressen, vilket leder till skillnader i partival liksom politiska och ideologiska åsikter, enligt forskningen. För att mer exakt reda ut orsakerna till könsskillnaderna behövs dock ytterligare forskning.
Låt oss avslutningsvis återvända till det inledande exemplet, med de protesterande föräldrarna. Kommer könsfördelningen på bilden att fortsätta att vara typisk även i framtiden? Ja, det är troligt, både i Sverige och andra länder, i alla fall under överskådlig tid. Kvinnor och män har så pass olika värderingar och intressen att det politiska engagemanget sannolikt kommer att vara – åtminstone delvis – uppdelat under lång tid framöver.
Per Adman är fil. dr och docent i statensvenskap vid Uppsala universitet.
per.adman@statsvet.uu.se