Valet till Europaparlamentet var ett stort nederlag för liberala ALDE-gruppen och i flera EU-länder är liberala partier på allmän tillbakagång. I november talade idéhistoriken och författaren Johan Norberg om utvecklingen vid ALDE:s kongress i Lissabon. Liberal Debatt bad Norberg skriva i samma ämne.
Jag vet inte om ni hör vad jag hör i de här korridorerna. En känsla av oro, i vissa fall uppgivenhet. Utgångspunkten för dagen är problemen för de liberala partierna och de liberala idéerna just nu. En vanlig tolkning är att människor helt enkelt inte tycker om liberala idéer. En annan, och delvis motsatt tolkning är att idéerna i så hög grad har tagits över av andra politiska krafter och att utrymmet för organiserad liberalism därmed har minskat. Så antingen håller vi på att förlora eller så håller vi på att segra ihjäl oss.
Jag ska försöka ge ett historiskt och internationellt perspektiv på just den frågan. Håller vi på att vinna eller förlora? Och i ljuset av de svaren, vilken är rollen för en modern liberalism?
Det är lätt att uppleva en antiliberal snålblåst just nu. Vi har mer intolerans mot invandrare och andra minoritetsgrupper än på länge. Vi får mer statlig övervakning och kontroll, fler barriärer och handelsrestriktioner, mer »bailouts« och statliga ingrepp i ekonomin. I land efter land har vi fått nya antiliberala, populistiska partier. De är protektionister, ofta rasister och i vissa fall direkt antidemokratiska. Man kan ibland tro att arbetet som görs av den liberala rörelsen inte har någon effekt över huvud taget.
När jag tänker så brukar jag tänka på ett uttalande av den brittiske författaren Evelyn Waugh. Han var praktiserande katolik, men betedde sig ofta hänsynslöst mot sin omgivning, så någon frågade honom en gång hur han kunde vara så obehaglig, trots sin tro.
»Du har ingen aning«, svarade han, »hur mycket obehagligare jag skulle vara om jag inte var katolik.«
Det kan förstås låta som en ursäkt, men jag tror att det ligger något i det. Och låt mig uttala den uppenbara situationen till dagens Europa:
Ni har ingen aning om hur mycket obehagligare Europa hade varit om det inte hade varit för att liberaler ständigt kämpat för frihet, öppenhet och mänskliga rättigheter.
Tänk bara på alla saker som inte hände efter finans- och eurokrisen. Vi var många som var rädda för att det skulle leda till att den inre marknaden slets sönder, blockering av den fria rörligheten i Europa och våldsamma attacker på minoritetsgrupper. Skulle en del unga demokratier ens överleva pressen?
Vi ska inte ropa hej. En del av detta kan fortfarande hända, men det har inte gjort det. Och det var inte självklart. Det relativa lugnet är en väldig seger i sig.
Globalt håller våra idéer på att vinna. För drygt 20 år sedan ville den liberale ekonomen Milton Friedman avsluta ett tal i optimistisk ton. Han konstaterade att en engelsk dagstidning 200 år tidigare hade försökt bedöma frihetens globala hälsotillstånd. Den noterade att det fanns 23 gånger fler slavar än fria människor i världen. När Friedman talade hade förhållandet minskat till tre till en, enligt demokratiinstitutet Freedom House. Friedman konstaterade:
»We are still very far from our goal of a completely free world, but, on the scale of historic time, that is amazing progress. More in the past two centuries than in the prior two millennia«
Sedan Friedman talade har förhållandet minskat ytterligare. Det går nu en fri människa på varje människa som lever i en auktoritär stat. Mänskligheten har alltså sett nästan lika stora framsteg på två decennier som på de två årtusendena dessförinnan. Det är en alldeles otrolig utveckling.
Liknande framsteg ses när det gäller den ekonomiska friheten. Enligt den internationella rankingen Economic Freeedom of the World har den genomsnittliga ekonomiska friheten i världen sedan 1980 ökat från 5,3 till 6,9 på en skala där 10 är maximal frihet. Om världen från 1980 hade varit med oss idag hade den hamnat på plats 144 av 152 undersökta länder. Den värld som gällde för alla år 1980 är i dag isolerad till ytterligheter som Zimbabwe och Venezuela.
När människor befriar sig själva befriar de sig också från fattigdom. Av något skäl hamnar det sällan i nyheterna, men vi skådar just nu den största minskningen av fattigdom som världen någonsin sett. De senaste siffrorna från Världsbanken uppskattar att 115 miljoner människor lyftes ur extrem fattigdom under det senaste underlagsåret. Det betyder 220 människor ur fattigdom varje minut under varje dag, dygnet runt.
Detta är bara det senaste uttrycket för en lång trend. De senaste 30 åren har andelen människor som lever i extrem fattigdom minskat från 53 till 17 procent. En miljard människor färre lever i extrem fattigdom idag, trots att världsbefolkningen under samma tid ökade med runt två och en halv miljard människor.
Det har betydelse för vår diskussion då det är de länder som har ökat friheten mest som också har sett den största fattigdomsminskningen. Det stämmer även vad gäller Kina, även om kommunistpartiet och en hel del västerländska betraktare försöker göra gällande att det är någon slags upplyst despoti som har åstadkommit resultaten.
De senaste åren har det kommit insiktsfulla böcker av ekonomer som Ronald Coase och Nicholas Lardy som visar att Kinas ekonomiska framsteg snarare handlar om en gräsrötternas revolution – att det var vanligt folk som krävde friheter och tvingade kommunistpartiet att anpassa sig. Det handlade om bönder som i hemlighet började privatisera kollektivjordbruken, och därmed ökade produktionen dramatiskt. Det var bybor som i hemlighet startade småföretag, och det var fria entreprenörer som utnyttjade den lilla frihet de fick i vissa zoner till att skapa helt nya industrier.
Ja, Kina har kvar mycket av den gamla statskapitalismen, men det är inte den som producerar de stora resultaten. År 1995 stod de privata företagen bara för en tredjedel av exporten, idag svarar de för nästan 90 procent.
En annan gigant som har gjort stora framsteg är Indien, och det skedde efter att landet 1991 genomförde en serie liberala reformer. Jag var nyligen där och en av de personer jag mötte var en ledande intellektuell liberal, Gurcharan Das, och han sade så här:
»Here is a nation that is rising on the basis of the principles of political and economic liberty that liberated the West. And this is happening at a time when the West is agonising over its own system of liberalism. I think that it is reassuring that the principles that gave rise to, that brought so much prosperity and freedom to the West are being affirmed in the East. And so the rise of India is not only good for the 1,2 billion Indians, it is also good for the world.«
Så varför gillar då inte väljarna oss? Varför uppfattas liberalism i många länder nästan som en svordom? Ett av skälen är att så fort liberala idéer visar sig vara bärkraftiga på ett område, så finns det andra politiska krafter som snabbt tar till sig av dem. I länder som Kina och Indien är det ofta politiker med motsatta förtecken som har lärt sig av det som visat sig vara mest populärt i liberalismen, och i Europa har politiker från höger till vänster lånat ur vår garderob.
Men är det verkligen ett problem? Om vi närmar oss en liberal värld utan liberaler vid taburetterna så är väl det bra? Det är trots allt vi som mer än några andra borde intressera oss mer för idéernas makt än av maktens positioner.
Jag tror att på det stora hela, trots undantag och bakslag, går världen i vår riktning. Men det är viktigt att göra skillnad mellan stat och samhälle, mellan politik och kultur. Trots att de politiska församlingarna i många europeiska länder blir mindre liberala blir kulturen på många sätt alltmer liberal, tolerant och individualistisk.
Hela den globaliserade och digitala era vi nu upplever borde i själva verket vara vår, vara liberal. Den sätter så starka verktyg och kommunikationsmedel i allas händer att det blir allt lättare att skapa och bygga, få saker gjorda och finna samarbetspartners, meningsfränder och kunder. Men eftersom det gäller alla blir det samtidigt allt svårare att nå konsensus om vad vi ska skapa.Vi får mindre behov av lösningar ovanifrån eftersom människor får det lättare att sköta sina egna angelägenheter, och det gör dessutom att det blir allt svårare att skapa sådana lösningar som passar alla.
Just nu är kulturen och näringslivet inne i en dramatisk omvälvning i riktning mot småskalighet, individualisering och »masspersonalisering«. Hackare och »makers« (utvecklare) öppnar och ändrar hård- och mjukvara och skapar helt nya tekniker. På samma vis som desktop publishing (mjukvara för egen formgivning av böcker och tidningar) gjorde att alla kunde ha ett tryckeri på skrivbordet gör 3D-skrivare att alla kan ställa en fabrik bredvid. I en sådan värld måste de stora agera som små, och öppna för massiv valfrihet. För att kunna hålla sig innovativa måste till och med giganter som Apple och Google skapat ekosystem där miljontals andra entreprenörer kan bidra med sina idéer.
Henry Ford sade att du kan få vilken bil du vill bara du vill ha svart, men när Toyota idag producerar tio miljoner bilar gör de dem i ungefär 2,5 miljoner olika utföranden. Och på Facebook kan du nu beskriva din könstillhörighet på 51 olika sätt, från »agender« till »transfeminine« och »two-spirit«. Detta är mångfaldens och individualismens epok.
Människor överraskar oss med nya medieformer, affärsmodeller och innovationer, och det är ju därför många känner sig hotade och skrämda av det nya. För gamla bjässar och intressen ser allt nytt konstigt eller farligt ut. Uber utmanar taxinäringen, och »the sharing economy« utmanar gamla kommersiella bolag generellt. Telemedicin utmanar traditionella sjukvårdsmodeller. Nya utbildningsformer hotar gamla och onlinekurser hotar universitet och högskolor. »Peer-to-peer«-lån och »crowdfunding« börjar konkurrera med banker.
Och som ni vet är många så konservativa att de inte tycker att man får göra något för första gången. Det mesta av vad vi nu tar för givet, de affärsmodeller vi lever med och den teknik vi utnyttjar och den kultur vi lever i, betraktades som absurda när vi hörde talas om dem för första gången. De överlevda bara för att de tilläts prövas så pass länge att många insåg att de var värdefulla.
Så var det med kirurgi och med preventivmedel, med aktiebolaget och kreditkorten, med järnvägen och elektriciteten och med själva yttrandefriheten. Så var det med nästan varje ny grupp invandrare, tills de visat att de också främst ville skapa ett gott liv för sig och sina familjer, och bidrog till att utveckla samhället.
Till och med internet betraktades av många kloka bedömare i början som något farligt. Den ledande konservativa tidskriften Weekly Standard hade 1995 ett omslag med en slägga som slår sönder en dator. Rubriken var »Smash the internet« och texten handlade om att nätet mest var en plats för nazister och perversa. I Sverige hade DN Kultur ett helt uppslag med rubriken »Internet gör livet värre för de allra flesta«.
Även personer som sedermera nobelprisbelönade ekonomen Paul Krugman skrev 1998 att internet var överskattat »eftersom de flesta människor inte har något att säga varandra«. Kring år 2005 skulle det bli tydligt att internet inte var mer betydelsefullt än faxmaskinen, menade Krugman.
Om man år 1995 hade haft en folkomröstning om huruvida internet borde avskaffas är jag inte alls säker på att en majoritet hade trätt till dess försvar. Det var bara för att det fanns visionärer som argumenterade för dess fördelar och att nätet sedan hann bevisa sitt värde som majoriteten – och så småningom också de intellektuella – accepterade dess värde.
Det här är enligt mitt sätt att se det liberalens uppgift, att bekämpa de tre nyanserna av konservatism. Motståndarna är:
Blå konservativa – som motsätter sig kulturell förändring, förändring av levnadssätt, familjestrukturer, traditioner och ett samhälles etniska och religiösa homogenitet.
Röda konservativa – som motsätter sig ekonomisk förändring och oroar sig över den kreativa förstörelse som ständigt måste göra slut på gamla sätt att göra gamla saker på om vi ska få nya sätt att producera nya saker på.
Gröna konservativa – som motsätter sig teknisk förändring och som ofta gör det svårare att skapa och bygga det nya utifrån rena »Not In My Backyard«-reflexer. Och som ibland dömer ut hela teknikslag på förhand, som genetiskt modifierade grödor, trots att de har betydelse för både livsmedelsförsörjning och miljön.
Alla dessa tre grupper av konservativa tror sig veta hur världen bör se ut och hur människor bör agera. Vi är inte så smarta som de är, eller så har vi större insikt i våra egna begränsningar. Eftersom vi har läst Adam Smith, Karl Popper och Friedrich von Hayek så vet vi att varje gång vi reglerar, förbjuder och standardiserar så byter vi ut miljontals människors åsikter och handlingar mot idéerna hos en liten grupp politiker och byråkrater. Varje gång vi centraliserar förlorar vi kunskap och vi förlorar experiment.
Ibland måste vi göra det. Ibland kan vi inte ha mångfald och konkurrens. Ibland måste vi bestämma vilken sida av gatan vi alla ska köra på. Men de flesta beslut handlar inte om sådana situationer. Förändring är oftast kontroversiellt bara för att det först verkar märkligt och att det kräver förändring. Eller så hotar det vissa företag och organisationer, eller så passar det bara inte in i det system av regleringar som såg så rationellt ut i en tidigare situation.
Det här borde vara vår uppgift. Vi bör försvara framtiden mot gårdagen. Ofta framförs kritiken att liberalismen inte har några värden, ingen uppfattning om det goda, om den mänskliga naturen. Det är ett missförstånd som bygger på att kritiker är ute efter statiska ideal som inte finns i liberalismen. Men liberalismen är ute efter en viss typ av människa: en som överraskar oss.
Jag ser liberalen som en brandsoldat. När den allmänna opinionen, särintressen eller staten provoceras och ger sig på nya experiment och innovationer, eller minoritetsgrupper, eller den kreativa förstörelsen som håller ekonomin igång, så ska vi vara där och hälla kallt vatten på rädslan och fientligheten. Då får människor gör mer välövervägda beslut innan de stänger ute det som är annorlunda, förhoppningsvis får det nya en chans att visa vad det går för.
Vår uppgift är att välkomna verklig förändring när den kommer nedifrån, den typen av förändringar som handlar om att människor prövar olika saker och att de mest framgångsrika sätten tillåts bubbla upp till ytan. Där får de vara tills de i sin tur utmanas av nya idéer och lösningar – i ett samhälle som aldrig blir färdigt.
Och här kommer vi till slut tillbaka till frågan om liberalismens popularitet.
Att kämpa för det som händer på lång sikt och för det som inte är kortsiktigt populärt är ofta otacksamt. Det är sällan en massrörelse eller en majoritetsuppfattning. Men vi behöver inte vara en majoritet. Vi kan fungera som barnmorskor för framtiden, och skydda nya idéer och institutioner tills de kan stå på egna ben.
Senare, när dessa har haft tid att bevisa sitt värde kommer folk att ändra uppfattning. Då kommer de andra partierna också att byta åsikt, som de gjort om allt från demokrati och frihandel till rättigheter för homosexuella och World Wide Web. Då kommer de återigen att börja tala om det som en del av deras egen världsbild och deras eget arv.
Det kan låta otacksamt, men är det inte trots allt dit vi strävar? För att vi vill genomföra vissa idéer snarare än att ha vissa maktpositioner. Om vi så bara finns till för att göra andra mer liberala borde vi vara nöjda med det. Och när de tar åt sig äran för det goda som har gjorts kommer vi alltid att veta att vi var där – och fick det att hända.
Det finns sämre sätt att tillbringa ett politiskt liv på.
Johan Norberg är idéhistoriker och författare. Han är nu aktuell med boken Leva och låta dö, vilken han finansierat via crowdfunding.
johan@johannorberg.net
Twitter: @johanknorberg