Landskrona är en stad präglad av utanförskap. Folkpartiets Torkild Strandberg har tagit sig an uppgiften som kommunalråd utan skygglappar. Strandberg beskrivs sällan som en hjälte, men Csaba Bene Perlenberg menar att han är vad Landskrona behöver.
The Gettysburg Times, 19 februari 1932.
Byron Price skriver två gånger i veckan sin kolumn »Politics at Random« för nyhetsbyrån AP. Den har vida spridning över hela Förenta staterna. Just denna text innehåller ett uttryck som kommer att överleva betydligt längre än vad 41-åringen kunnat ana. Price skriver: »In its last essence all politics is local politics, and every ward and township politician is looking for the combination which will help him at home.«
All politik är lokal. Hela världen brinner om ens hemstad upplevs rasa sönder och samman, även om det råder världsfred.
Landskrona, 1990-talet till september 2012.
Mycket har skrivits om Landskronas speciella, sociala strukturproblem. En stad där utanförskapet har greppat klorna om dess centrala kvarter efter en bostadskris på 1990-talet som boktstavligt talat skrek efter hyresgäster. I första vågen bosatte sig en stor mängd invandrare i staden efter att Landskrona tacksamt tog emot statliga bidrag för flyktingförläggningarna. I andra vågen kom en migration från övriga skånska städer av en penningsvag grupp. Till Landskrona kunde man alltid flytta. Där fanns det gott om bostäder – i en stad som enligt lag var tvungen att tillhandahålla försörjningsstöd till sina invånare, nyinflyttade eller ej.
Idag är antalet arbetslösa, socialbidragstagande och lågt utbildade rejält över snittet i riket.
2012 fick det vara nog. Då bildades ett nytt bolag på politiskt initiativ som kom att kallas för Stadsutvecklingsbolaget. Kommunen pytsade in 95.5 miljoner och fem olika lokala fastighetsägare resten upp till 100 miljoner kronor. Målet var att rusta upp stadsdelen Centrum-Öster, ett av de nationellt utpekade utanförskapsområdena. Oseriösa fastighetsägare skulle rökas ut.
Stadsutvecklingsbolaget, i samverkan med en uthyrningspolicy, är nu hörnstenen i det liberala, folkpartistiska projektet i Landskrona. Har du försörjningsstöd, är asylsökande med dagersättning eller har oreglerade hyresskulder är det nära nog omöjligt att få nytt hyreskontrakt i staden. Folk som sladdar på en eller ett par hyror och blir vräkta har ingenstans att ta vägen. Socialliberalism für ingen.
Samtidigt utvecklar man kustnära boende i norra delarna av staden för att locka till sig en ny skattekraftig befolkning. Upprensning och utveckling.
Almedalen, Gotland, 1 juli 2013.
»Åh. Han.« Liberalen framför mig skakar på huvudet. Vi sitter i en av gränderna i Visby och redogör för våra politiska bakgrunder. Det är första gången vi träffas, Twitter-bekanta som vi är. Jag har hört det förr och nickar lite lätt.
»Torkild Strandberg har varit min Jedi Master«, säger jag då jag beskriver min politiska bakgrund. Folkpartist, javisst. Liberal, absolut.
»Är du säker på att han inte var en Sith Lord, då?« kontrar liberalen och skrattar.
Vi är barn av vår tid. Politik kan endast, och bör endast, förstås och kommuniceras genom populärkulturella referenser. Det visar antingen att politiken förlorat sprängkraft eller att Olof Palme hade rätt. Allting är politik.
Storgatan, Landskrona, 20 december 2013.
Vid en inspektion upptäcks att det åldersstigna Rådhuset är i mycket dåligt skick. Storgatan, vid sidan, stängs av redan dagen efter, mitt i julruschen. Människor riskerar att dö om något släpper och faller mot marken.
Sankt Olovsgatan/Rönnebergsgatan, Landskrona, 1 september 2014.
Äntligen. Så kom beskedet som Landskrona Stad kämpat för. Fastigheten Delfinen 15 tvångsförvaltas. Det beslutade Hyresnämnden efter en lång rad av juridiska turer kring de två hyreshus som har fuktskador, kackerlackor och omfattande mögelproblem. Stadsutvecklingsbolaget har skördat sin första seger. Landskrona sorterar i fastighetsbeståndet. Människor ska bo värdigt. Statusen måste öka.
Landskrona, 14 september 2014.
Folkpartiet, som styrt staden sedan 2006, backar med 4,23 procent och hamnar på 25,74 procent. Då har partiet ändå ökat i fyra val i rad. I Landskrona röstar inte folk på det liberala alternativet – de röstar på Torkild. I Landskrona, skulle man kunna sträcka sig till, finns det inte plats för liberalism. Valfrihet är irrelevant i en stad där en stor samling människor saknar valmöjligheter. För att göra en omelett måste man knäcka ett par ägg. I Landskrona finns det endast utrymme för en expeditionsministär. Och denna råkar ledas av en folkpartist.
I skrivande stund verkar det som att treklövern bestående av Folkpartiet, Moderaterna och Miljöpartiet kommer att fortsätta styra i minoritet.
Men så var det ju det där med Sverigedemokraterna. Det fjärde, osynliga partiet. Vågmästarpartiet. Partiet som trots allt stöttar treklövern. Den bruna fläcken i det liberala protokollet. Partiet som mest blivit som ett parti som andra, trots en och annan motion likt den halalslaktsmotion som förkläddes i skrud av en djurrättsfråga.
Gotham City, sommaren 2008 (och det är här min generations populärkulturella influens gör sig påmind).
Slutscenerna av »The Dark Knight«, i regi av Christopher Nolan: Batman flyr från poliserna. Han har tagit på sig rollen som den som allt ont ska kanaliseras mot, trots att han inte gjort något fel. Han väljer att göra det som måste göras för att upprätthålla ett ideal. Han flyr ifrån polishundar och åker på sin motorcykel genom en tunnel, upp mot dagsljuset.
Scenerna korsklipps med polischefen Jim Gordon som håller ett tal på distriktsåklagare Harvey Dents begravning. Han säger om Dents förtjänster:
»Han var inte hjälten som staden förtjänade, men som den behövde.«
I Nolans två första Batman-filmer får Chicago agera kuliss åt Batmans hemstad Gotham City. När den sociala misären och brottsligheten var som värst kallades Landskrona för Lilla Chicago.
Torkild Strandberg är ingen Batman. Han är heller ingen Bruce Wayne. Få skulle nog kalla honom en hjälte. Men han är precis vad Landskrona behöver.
Rådhustorget i Landskrona, 1 oktober 2014.
Trots att höstlöven blivit till guld på marken är sensommaren envis. Folk sitter på uteserveringen på Café Bar & Bistro 261 invid Rådhustorget med solglasögon och inte allt för tjocka tröjor.
Landskrona är inte som andra städer. Det är staden vars enda andningshål är mot havet, och det enda den möts av är hård kastvind. Där envishet är det enda som råder bot på hur verkligheten ser ut.
Det stora torget är som stora torg i Sverige mest är: aviserade som »mötesplatser«. Sådana man gärna skyr. Individen som försvinner i det osynliga kollektiva. Men Rådhuset är på väg att renoveras. Likt Centrum-Öster. Byggnadsställningarna är nu inramade av ett blått nättyg.
Staden i vinden. Landskrona. Där Torkild styr. Där »all politics is local«.
Csaba Bene Perlenberg är frilansskribent och filmskapare. Perlenberg avslutade nyligen ett vikariat på Sydsvenskans ledarsida.
csaba.perlenberg@gmail.com
Fotnot. Csaba Bene Perlenberg var, för Folkpartiet, ledamot av Kulturnämnden i Landskrona 2002-2004 samt Vuxenutbildningsnämnden 2003-2003. Sedan dess är han varken varit partiaktiv eller medlem.