Sverigedemokraternas framgångar kunde ha förutsetts. Om de kunde ha förhindrats är mer osäkert. Liberal Debatt bad Petter Birgersson, politisk redaktör på Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, att göra en djupdykning i den sverigedemokratiska myllan.
Trelleborg, längst ner i söder, är ett av Sverigedemokraternas starkaste fästen. Resan i Trelleborg visar att partiets politiska väg inte har handlat om utanförskap. Det har främst handlat om politiskt entreprenörskap, en medveten strategi för att utnyttja ett tomrum på den demokratiska marknaden. Ekonomiskt har det slagit väl ut för de Lundastudenter i Nationaldemokratiska studentförbundet som bestämde sig för att göra det då marginella Sverigedemokraterna till sitt projekt. Nu vill de också göra något av sin makt.
Långt in mot valet 2010 kunde jag höra kollegor hävda att Sverigedemokraterna i huvudsak var ett skånskt fenomen. Den allmänt rådande bilden var att partiets framgångar förklarades av utanförskap och nåddes i orter på dekis. Till det kom den skånska kryddan. Även efter valet 2010, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, levde den föreställningen kvar:
”I Skåne och Blekinge finns fler politiska dimensioner än i andra delar av Sverige. Vi har inte bara en vänster/höger-skiljelinje, utan också en konflikt mellan centrum och periferi. Vi kan kalla det för skånsk separatism, ett motstånd mot etablissemanget”, förklarade Marie Demker, professor i statsvetenskap, i (SR 20/9 2010).
De 13 procenten i riksdagsvalet 2010 som Sverigedemokraterna nådde i Trelleborg är fyra år senare en rikssiffra. I dag röstar man på Sverigedemokraterna även på Södermalm, i Uppsala och i det Lund där partiets nuvarande kärna träffades.
Underskattningen av Sverigedemokraterna kunde ha undvikts om man noggrannare hade studerat framgångarna i städer som Trelleborg. Arbetslösheten är något högre än i landet i genomsnitt, utbildningsgraden är inte i nivå med traditionella tjänstemannakommuner och skattekraften är svagare. Staden har en historia av arbetskraftsinvandring och flyktinginvandring, vilket präglar delar av stadsbilden, med småbutiker och föreningscaféer. I utkanten ligger miljonprogramsområdet Fagerängen.
Trelleborg är alltså ingen högskole- eller universitetsstad som kryllar av unga politiskt radikala, men det handlar inte heller om någon krympande avfolkningsbygd. Sedan 1984 har kommunen vuxit i samma takt som Göteborg, med 25 procent till drygt 43 000 medborgare.
Skattekraften per invånare i Trelleborg har sedan 2000 stigit med 68 procent, bara någon enstaka procentenhet mindre än i Göteborg och Stockholm. Runt staden och längs kusten breder villorna ut sig. Utanför dem parkeras tyska prestigebilar.
Det som en gång gjorde Trelleborg till en arbetarstad var Trelleborg AB, i folkmun kallat ”gummit”. Den som i dag orienterar sig efter den karaktäristiska skorstenen kommer till huvudkontoret för ett av Stockholmsbörsens globala bolag. Trelleborg AB har numera över 15 000 anställda runt om i världen. Koncernchefen Peter Nilsson och hans tjänstemannastab har 35 minuter med motorväg till Skandinaviens största flygplats. Berlin nås lika snabbt som Stockholm. Hamburg är fem timmar bort med bil. Periferi?
Sverigedemokraternas historia i Trelleborg inleddes på allvar 2002, då partiet tog två mandat i kommunfullmäktige. Det fick Socialdemokraterna, som lett kommunen sedan rösträttens införande, att göra upp med Moderaterna. Som politisk redaktör på Trelleborgs Allehanda drev jag linjen att samarbetet gynnade det nationalextrema partiet.
I en paus i ett fullmäktigemöte förklarade en av Sverigedemokraternas ledamöter för mig att partiet snart skulle bli kommunens tredje största.
En medborgare som drev en kampanj mot kommunen gällande vatten och föroreningar fångades upp av Sverigedemokraterna och gav dem extra skjuts i väljarkåren. I valet 2006 blev partiet – mycket riktigt – tredje störst i kommunfullmäktige. I ett sista försök att klamra sig fast vid makten sökte kommunalrådet Egil Ahl (S) upp Sverigedemokraterna för att göra upp om styret.
Men den centrala S-ledningen reagerade starkt mot arbetarekommunens invit, och den lokala ledningen byttes ut. Trelleborg fick ett minoritetsstyre under moderat kommunalråd. För att begränsa Sverigedemokraternas inflytande minskades antalet ledamöter i nämnder till ett jämnt antal – så att ordförandeposten blev avgörande. Den politiska taktiken hindrade dock inte Sverigedemokraterna från fortsatta framgångar. Partiet drev egentligen aldrig någon aktiv lokal politik . Verksamhetens främsta syfte tycktes vara att med kommunalt partistöd bygga upp den centrala organisationen.
Efter valet 2010 fick Sverigedemokraterna ett oppositionsråd på deltid. Partiet påverkade kostpolicyn i kommunen och dess förhållande till ”ritualslaktat” kött, men inte så mycket mer. Partiets tillväxt fortsatte, Sverigedemokraterna nådde 20 procent i fullmäktige.
2014 är Sverigedemokraterna tredje störst – i riksdagen. Den fullmäktigeledamot som för tio år sedan gav sin framtidsprofetia sitter numera i en riksdagsbänk på Helgeandsholmen i Stockholm. Han heter Per Klarberg.
Någon särskild politisk eller medial metod för att bekämpa Sverigedemokraterna finns knappast. Har man den utgångspunkten är risken uppenbar att effekten blir den motsatta. Mer kvalificerad journalistik, som går längre än till tennisreferat, är en nödvändighet. Journalistik som hjälper läsarna att utvärdera hur deras politiska företrädare agerar. Det gäller alla partier. Mindre av: »Politiker A säger att gräset är grönt. Politiker B säger att det är brunt.« Mer av: »Vår faktagranskning visar att risken är stor att gräset aldrig kommer att etablera sig ordentligt, då underarbetet var slarvigt.«
Som opinionsbildande journalist är det lätt att ta på sig en uppfostrande roll och skriva om tokstollarna och rasismen i Sverigedemokraterna. Det har säkert sin plats. Men lika lite som motsvarande texter om Vänsterpartiets kommunistiska arv kommer att medföra att en mängd socialister blir liberaler, innebär dylik opinionsjournalistik att Sverigedemokraternas sympatisörer omvänds.
Opinionsbildningens roll kan bara vara en: Att försöka påverka med välgrundade argument. Att medverka till en saklig debatt, och inte förringa motsättningar och ekonomiska utmaningar. Risken att misslyckas finns där hela tiden. Demokrati är jobbigt.
Grunden för Sverigedemokraternas framgångar är att det finns ett utbrett stöd för partiets kärnfråga, minskad invandring. Att partiets sympatier växer i grupperna utanför den traditionella schablonbilden är nog det största uppvaknandet efter årets riksdagsval.
I Trelleborg fick partiet i år lika många mandat som Moderaterna. I de välbärgade områdena där Sverigedemokraterna inte syntes för tio år sedan är partiet numera näst störst efter Moderaterna. Sverigedemokraterna har samma position, fast efter Socialdemokraterna, i andra delar av staden. Och Sverigedemokraterna är störst i flera av byarna på Söderslätt där det borgerliga stödet traditionellt har varit starkt. Det handlar om hantverkare, bönder, arbetare och i allt högre utsträckning tjänstemän – inkluderat socialarbetare och lärare. Och det är inte bara män som vid kräftskivor hörs säga: »Röra om i grytan«, »Man måste våga tala om…« och »Det är inte demokratiskt att utesluta…«
Potentialen för Sverigedemokraterna må se olika ut i olika befolkningsgrupper, men den finns där. Det är en lärdom att dra av Trelleborg, något som den som ville kunde ha upptäckt för flera år sedan.
Men även Sverigedemokraterna kommer att drabbas av inre konflikter och så småningom av väljarnas missnöje. Ju större partiet blir desto svårare får det att behålla alla sina nya väljare. Allt fler sympatisörer kommer att utkräva resultat av politiken och döma partiet efter dess agerande. Precis som andra partiers väljare. Tillväxten i Trelleborg dämpades i årets val av ett lokalt nytt parti. Färre trelleborgare röstade på Sverigedemokraterna kommunalt än i riksdagsvalet – tidigare har det varit tvärtom.
Den förvandling som Sverigedemokraterna genomgått har letts av Jimmie Åkesson och hans järngäng från Lund. De högavlönade posterna har de nått. Siktet är inställt på verklig makt, att bli betraktade som en förhandlingspartner. Det är fullt möjligt att det enda sättet att behandla Sverigedemokraterna är att erbjuda öppna förhandlingar och krav på ansvarstagande. Inget smygande och smusslande av typen utskottsinitiativ. Men det ska lika lite som någon annan metod ses som ett garanterat bekämpningsmedel mot Sverigedemokraterna. En möjlig men oönskad konsekvens är att väljarna faktiskt blir nöjda med vad de får.
Tillåt en spekulation: Förr eller senare kommer en karismatisk potentiell ledare att utnyttja en svaghet hos Jimmie Åkesson för att utmana honom om makten. Att svagheterna finns där visar avslöjandet om spelvanor på nätet och den aktuella sjukskrivningen för utmattningssyndrom. Den mer hårdföra falangen, med SDU:s Gustav Kasselstrand som anförare, ställs mot de etablerade personer på framskjutna positioner som vill fortsätta förnyelsen av partiet. Åkesson kan i ett sådant scenario komma att slukas av sitt eget verk.
Om en dylik maktkamp inte sliter sönder partiet kan det tvärtom innebära att omvandlingen fullbordas; från en vit makt-sekt till ett socialkonservativt, nationalistiskt och ekonomiskt populistiskt parti. Då talar vi om ett 20-procentsparti – Trelleborgsnivå i hela landet.
Petter Birgersson är politisk redaktör på Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.
petter.birgersson@ystadsallehanda.se
Twitter: @PBirgersson