Då debatten oftast rör tiggare och andra utsatta grupper är bilden av EU-migrationen snedvriden. Verkligheten är mångfacetterad och EU-medborgarna anser själva att den fria rörligheten är EU:s främsta bedrift. Det skriver Liberal Debatts Karin Zelano.
Diskussioner om den fria rörligheten har i Sverige i mycket kommit att handla om sårbara grupper av EU-medborgare som lever i någon form av utsatthet, såsom hemlösa och tiggare. Särskilt den sistnämnda gruppen är väldigt närvarande i både gatubilden och den allmänna debatten.
Ingen vet exakt hur stor gruppen av hemlösa EU-medborgare som befinner sig i Sverige är. I en endygnsmätning gjord 2013 uppskattade Socialstyrelsen antalet hemlösa till 370 personer men enligt de flesta, inklusive Socialstyrelsen själv, är det verkliga antalet sannolikt mycket större. Uppskattningar från frivilligorganisationer indikerar att det snarare rör sig om några tusental om året. Dessutom är det inte alla utsatta EU-medborgare som söker sig till hjälporganisationer. Osäkerheten till trots är att denna grupp lyckligtvis en liten andel av alla mobila EU-medborgare i Sverige. Tvärtemot hur det ofta verkar i svensk debatt är migrationsströmmarna mellan EU-länder högst heterogena.
Rätten att röra sig fritt inom EU skrevs in som en grundläggande rättighet för alla EU-medborgare 1993, och många tar chansen att bo en tid i ett annat EU-land än det egna. 2012 gjorde
14 miljoner EU-medborgare det. I Sverige var motsvarande siffra ifjol 504 0261 personer – alltså ungefär en halv miljon människor. Det vanligaste födelselandet efter Finland var Polen följt av
Tyskland, Danmark, Storbritannien och Rumänien.
Trots att den fria rörligheten är en grundpelare i det europeiska samarbetet, finns det fortfarande fördomar om vilka det är som flyttar och varför. Många av dem kan spåras till diskussionerna inför EU-utvidgningarna mot öst åren 2004 och 2007. Då gick debattvågorna höga om hur arbetsmarknader och välfärdsnivåer skulle påverkas när de »nya« EU-ländernas medborgare fick röra sig fritt.
Så här tio år senare kan vi konstatera att migrationen mellan Sverige och de nya medlemsländerna visserligen ökade, men att vår välfärd och arbetsmarknadsmodell inte utplånats. De allra flesta EU-medborgare från det utvidgade EU kommer för att arbeta, som familjemedlemmar och företagare, och även antalet studenter ökar. En del kommer också med tillräckliga medel för att försörja sig själva. Migrationen inkluderar också de EU-medborgare som är i Sverige kortare tid än ett år, som till exempel utstationerade arbetstagare, säsongsarbetare och korttidskonsulter, och de som vistas i landet kortare tid än tre månader som turister eller för att söka arbete.
En liknande situation finns i Nederländerna och Österrike, dit betydligt fler EU-medborgare från öst sökt sig. Men det finns även skillnader. På grund av Österrikes geografiska läge finns där en stor grupp arbetstagare som dags- eller veckopendlar över gränsen. I Nederländerna har den ökade migrationen skapat ökat tryck på skolväsendet och bostadsmarknaden, något som bidragit till en politisering av EU-medborgares närvaro och hur den bäst hanteras. Möjligen går det att dra en parallell till den svenska diskussionen kring segregation och invandrartäta förorter.
Poängen här är att det inte finns en »typisk« EU-medborgare. Med kniven på strupen skulle man kunna säga att den typiske EU-medborgaren är yngre än befolkningen, men det är också allt.
Den fria rörligheten som ett storverk, till gagn för den enskilde individen, är ett perspektiv som saknas i den svenska diskussionen. Snarare tycks utgångspunkten vara att det är synd och skam att någon tvingas utnyttja möjligheten. Argumenten att EU måste sätta press på medlemsländerna eller omfördela resurser mer effektivt vilar på just ett sådant synsätt.
EU-kommissionen håller regelbundet så kallade »öppna konsultationer« där alla EU:s medborgare har chansen att säga sitt i olika frågor. En sådan konsultation från 2012 visar hur den fria rörligheten förknippades med kulturell mångfald (70 procent), nya perspektiv (56 procent), framväxten av en europeisk identitet (55 procent), ömsesidig förståelse (54 procent) och ekonomisk tillväxt (44 procent). De aspekterna nämns sällan i svensk press eller politik, och jag skulle bli mycket förvånad om de dominerade samtalen i svenska kök och fikarum.
När den fria rörligheten diskuteras, är det värt att påminna sig om två saker: att enbart en liten del av alla migrerande EU-medborgare lever i utsatthet, och att EU-medborgarna själva rankar möjligheten att röra sig fritt inom unionens gränser som EU:s största bedrift.
Karin Zelano är doktorand på Statsvetenskapliga Institutionen vid Göteborgs Universitet och medlem av Liberal Debatts redaktionsråd. Avhandlingsarbetet behandlar frågeställningar relaterade till den fria rörligheten. Uppgifterna om migrationen mellan Sverige och länder i Öst- och Centraleuropa bygger på resultat från det europeiska forskningsprojektet IMAGINATION: Urban Implications and Governance of CEE Migration.
karin.zelano@liberaldebatt.se
Fotnot
1: Utrikes födda i riket efter födelseland, ålder och kön (2013).