Det räcker med fyra mediechefer längs norrlandskusten för att slås av heterogeniteten bland vita, höginkomsttagande män i medelåldern. Fyra tidningar – lika många förhållningssätt till Sverigedemokraterna och dess annonsering.
Längst i söder gjorde Daniel Nordström, chefredaktör för socialdemokratiska Arbetarbladet, i våras klart att tidningen i sin redaktionella bevakning skulle belägga partiet med epitetet »rasistiskt«. Detta om det så gällde badhusets öppettider!
Mer än lovligt förvirrat blev det när samme Nordström kort därefter tvingades förklara varför han lät partiet annonsera.
Om rasiststämpeln gjorde Nordström till hjälte i vissa kretsar, väckte annonsbeslutet avsky i desamma. Också på tidningens ledarsida fick Nordström en rejäl skopa. Jenny Wennberg, politisk redaktör, bad om ursäkt och beklagade sig djupt.
Nordström mötte kritiken på sin blogg: »Jag tror inte på generella förbud när det gäller annonser från Sverigedemokraterna.« Läs: Partiet var i alla lägen »rasistiskt« – men inte annonserna?
På Sundsvalls Tidning valde chefredaktör Anders Ingvarsson linjen som blivit legio i den liberala dagspressen: Ställningstagande från fall till fall.
Jimmie Näslund, chefredaktör på Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland, gav i stället Sverigedemokraterna kalla handen, men avstod helt från att göra offentlig sak av beslutet.
Notera att vi så här långt talar om utgivare i samma koncern.
En timme norrut med Botniabanan lät Västerbottens-Kurirens chefredaktör Ingvar Näslund till sist Sverigedemokraterna annonsera (de hade tidigare nekats med hänvisning till främlingsfientligt innehåll). Näslund skänkte dock oavkortat annonspengarna till ideella organisationer som hjälper flyktingbarn.
Frågan är så klart lika gammal som dagspressen själv. Men är det då bättre att, som VK-Näslund, vara norrlandspressens svar på Robin Hood, än principfast i det tysta som ÖA-Näslund eller bara förvaltningsmässigt korrekt som ST:s Ingvarsson? Inte nödvändigtvis. Men det verkar roligare! Diskussionen om tidningens roll i samhället är hur som helst mycket välkommet.
Lättare är att döma ut Daniel Nordströms inkonsekventa agerande som åt skogen, och då en snårigare än den i Sherwood.
Dagspressens historiskt starka ställning har vilat på förmågan att kritiskt granska makten och de människor som innehar den. Med jämna mellanrum förleds vi dock att tro att det främsta uppdraget är att uppfostra läsarna.
Journalistik bör vara att visa att – och i sådant fall varför – ett parti är på ett eller annat sätt. Inte att hamra in det i varje stycke.
Gabriel Ehrling är redaktör för Liberal Debatt och ledarskribent på oberoende liberala Dalarnas Tidningar, som liksom Arbetarbladet, ST, ÖA och TÅ är en del i MittMedia.
gabriel.ehrling@liberaldebatt.se
Twitter: @gabrielehrling