Rolf Bromme och Kristoffer Johansson bemöter i senaste numret av Liberal Debatt (4/2014) en artikel jag skrev om Folkpartiets minskade engagemang för samhällets utsatta. Bromme och Johansson bemödar sig inte med att diskutera min huvudtes, nämligen att det är ett stort problem att Folkpartiet på riksnivå sällan höjer rösten i socialpolitiken, utan ägnar i stället spalterna åt att förklara hur fel det är med substitutionsbehandling mot narkotikamissbruk, ett område som texten överhuvudtaget inte berörde.
För det första har Bromme och Johansson fel i sak. Det duger inte att hänvisa till att legalförskrivningsprojektet på 1960-talet misslyckades med att göra personer drogfria. Projektet var knappast vetenskapligt upplagt utan baserades på tveksamma sociologiska teorier om att fri tillgång till amfetamin och opiater skulle göra att missbrukare kom bort från sin kriminella livsstil. Varken då eller nu kan det bevisas att substitutionsbehandling fungerar för amfetaminister. För opiatberoende rekommenderas dock metadon- eller buprenorfinsubstitution (subutex, subuxone) eftersom det har bättre resultat än rent kognitiva behandlingsmetoder, som Minnesotamodellen.
En rimlig invändning är att substitutionspreparaten måste tas varje dag, livet ut, och att den som lyckas komma ur sitt beroende utan substitution därmed kan anses få ett friare liv. Men det är inte politikers roll att göra sådana avvägningar. Liksom i den övriga sjukvården bör det vara upp till patienten att, i samråd med läkare, resonera kring för- och nackdelar med olika behandlingsalternativ.
Många andra sjukdomstillstånd, exempelvis diabetes och högt blodtryck, som kräver livslång medicinering kan ibland behandlas också med livsstilsändringar. Så länge patienten har fått adekvat information om vilka alternativ som står till buds bör inte politiker moralisera över medicinska behandlingar, i synnerhet inte då de är samhällsekonomiskt effektiva.
Folkpartiet har på riksnivå slutat att prata om samhällets mest utsatta. Trots att socialliberalens främsta fokus borde vara att lyfta dem som har det svårast, utan att slå omkull de som lyckas. Bara när man tassar i våtmarkerna kring medicinskt vedertagna, men alltjämt kontroversiella, behandlingsmetoder i missbruksvården uppstår reaktion. Utmaningarna är dock för stora för att kräva att alla kombattanter ska strida på exakt samma sätt.
Kajsa Dovstad är socialpolitisk talesperson för Liberala ungdomsförbundet.
kajsa.dovstad@luf.se
Twitter: @kajsadovstad