Anders Johnson utkom i april med boken Alla tiders stockholmsliberaler med anledning av att det är 130 år sedan Stockholms liberala valmansförening bildades. Johnson kommer under jubileums- året att presentera några inslag för Liberal Debatts läsare.
En av folkpartiets allra mestbetydelsefulla kommunalpolitiker under 1900-talet var Yngve Larsson (1881–1977). Hans insatser för Stockholms stad spände över nära 70 år, från en kortare anställning på stadens statistiska kontor 1908 till det att han ett par veckor före sin död den 16 december 1977 lade sista handen vid sitt magnifika verk om huvudstadens politiska historia. Det rör sig om ett trebandsverk på sammanlagt över 1200 sidor, där Larsson skildrar Stadshuspolitiken under 1900-talets första halva.
Yngve Larsson föddes i Sundsvall, tog studenten på Norra Real i Stockholm år 1900 och en fil. kand. i Uppsala 1903. Han disputerade 1913 på en avhandling om inkorporeringsproblemet. Som tjänsteman i Stockholms stad skrev han fram det ärende som 1919 ledde till beslutet att inrätta borgarråd, landets första kommunala heltidspolitiker. Året därpå utsågs Larsson till stadskollegiets (kommunstyrelsens) sekreterare och chef för det nya stadskansliet.
Under åren 1924–1946 var Yngve Larsson borgarråd, först för den administrativa roteln, 1931–1940 för gaturoteln och slutligen för stadsbyggnadsroteln. Inledningsvis saknade han formell politisk tillhörighet, men gick efter ett par år med i det liberala partiet. Larsson hade i yngre dagar varit medlem i Socialdemokraterna, men uteslutits efter att 1915 ha förordat en svensk upp- slutning på Tysklands sida i första världskriget.
Yngve Larsson hade det högsta politiska ansvaret för en rad viktiga ärenden, bland annat anläggandet av Skogskyrkogården (nu ett av UNESCO:s världsarv), Slussen, Västerbron, Tranebergsbron och Bromma flygfält. Han var engagerad för att utveckla stadens parker och rekryterade den sedermera legendariske Holger Blom till tjänsten som stadsträdgårdsmästare 1938.
Det kanske mest framsynta beslut som Lars- son drev igenom var att staden skulle anlägga en tunnelbana. Efter sex timmars debatt beslutade fullmäktige om detta klockan fyra på morgonen den 17 juni 1941, fem dagar före Hitlers anfall mot Sovjetunionen. Huvuddelen av de socialdemokratiska ledamöterna, liksom kommunisterna, röstade emot.
Yngve Larsson anställde under kriget en vikarierande borgarrådssekreterare, »en ung jurist av ovanlig friskhet och skärpa«, nämligen Gösta Bohman. Larsson rekommenderade sedan Bohman till Stockholms handelskammare, vilket i sin tur förde den unge juristen in i kommunalpolitiken som högerman.
Erik Gustaf Westman, som länge arbetade på stadens juridiska avdelning, hävdar att Yngve Larsson var den ende värdige debattmotståndaren till finansborgarrådet 1940–1950, Zäta Höglund (S): »I stadsfullmäktige kämpade Zäta och Yngve ofta med klassiska litteraturcitat. Såsom oppositionsman omgav sig inte Yngve Larsson med någon yttre glans, men hans uppträdande prägla- des av ett starkt temperament.«
Yngve Larsson satt kvar i fullmäktige till 1954. Han var gruppordförande 1946–1954 och ordförande i stadskollegiet 1950–1954.
Yngve Larsson hade redan på 1940-talet engagerat sig i regionfrågan. Hans stridsrop var: »Stockholmare i alla kommuner, förenen Eder!« Först 1971 kunde dock ett storlandsting komma till stånd.
Larsson var från 1940-talet starkt involverad i regleringen av Stockholms City och hade som borgarråd förespråkat betydligt mer omfattande rivningar och fler nya trafikleder än de som sedermera kom att förverkligas. Det var han som 1945 myntade uttrycket »fem trumpetstötar« om Hötorgsskraporna. Så här sade han i stads- fullmäktige 1952:
»Till mig talar denna stadsbild om kraft att skapa och tro på framtiden, med den musikaliska uttrycksfullhet som tillhör den stora arkitekturen: fem sköna ackord, fem trumpetstötar i ett Händelskt festspel.«
Yngve Larsson satt kvar i byggnadsnämnden och regionplanenämnden till 1960 samt i generalplaneberedningen till 1970, 89 år fyllda. Han kom med tiden att bli alltmer skeptisk till den våldsamma framfarten i stadsomvandlingen och skrev 1959:
»Må vi icke glömma att jämte de stora tagen också finns behov av de varsamma händerna, av mångfalden, av växlingarna mellan nytt och gam- malt, plats för det avvikande, för tillfälligheterna som kan betyda så mycket för trevnaden i staden. Nu må det vara plats för kammarmusik! Men för sådana toner finns det föga gehör hos våra experter.«
Yngve Larsson hade förvandlats till en äldre statsman som man lyssnade på med vänlig respekt, men vars åsikter inte läge fick någon större betydelse:
»Som kören i en grekisk tragedi följer jag händelsernas förlopp, kommenterande och klagande, fram till dramats kris och upplösning.«
Anders Johnson är skriftställare och tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter.
anders@skriftstallet.se