Det är i år 150 år sedan Rudolf Wall grundade Dagens Nyheter, något som nu högtidlighålls i en ambitiös artikelserie med glimtar ur tidningens historia. I en artikel av Per Ahlin (17/3 2014) skildras bevakningen av, och framför allt förhållandet till, folkomröstningen om rusdrycksförbud år 1922.
Så klart kan det i dag tyckas avlägset att 48,8 procent av befolkningen röstade för ett sådant, men förloppet i sig manar till insikt. För oss som lever nu är det svårt att föreställa sig det tidiga 1900-talets stora och utan tvekan alkoholrelaterade sorg. Visst fanns det en och annan »glädjedödare« i den stora minoritet som kom snubblande nära att åstadkomma ett förbud, men de flesta hade bättre skäl än så. Man hade i allmänhet – och på nära håll – sett hur alkoholen berövat människor frihet, och i förlängningen egendom.
Linjen på DN:s ledarsida år 1922 liknar dagens: långtgående reglering av alkoholförsäljningen behövs – men ett förbud är otänkbart (något sådant är det i vår tid tack och lov heller inte tal om). När resultatet stod klart behandlades segern med allt annat än lättja. DN:s ledarsida deklarerade, lite så där på DN:s ledarsidas vis (29/8 1922):
»Den seger för sunt förnuft som vunnits i strid mot en starrblind fanatism, ledd av politisk maktlystnad och självrättfärdig sekterism, är en seger som förpliktar«.
Eller som Per Ahlin summerar i artikeln från i våras: »Målet var en ’verklig folknykterhet som gör till och med varje tanke på förbud överflödig.’«
Snart hundra år senare skriver – tack och lov! – fortfarande de allra flesta under på tanken att det med frihet följer ett stort mått av eget ansvar. Frihet – oavsett om det gäller till att fritt ströva i natur eller samlas till (mot)demonstration – kräver omsorg. Och då inte därför att det som medges av lagen på något sätt är otydligt, utan för att det är respekt för friheten ifråga, inte risk för sanktion, som gör den möjlig att upprätthålla. För den enskilde fjällvandraren är det relativt riskfritt att skräpa ner och störa häckande fåglar. Men för rättigheten som sådan utgör varje ny skogsbrand ett tilltagande hot om stängsel och förbudsskyltar.
Ställd inför den nyvitaliserade vänsterns identitetspolitik, i vilken vi i detta nummer av Liberal Debatt gjort några nedslag, känner jag matthet. Jag vägrar att använda begreppet »rasifierad« utan att placera det inom de där tydligt avståndstagande citationstecknen och kan känna innerlig saknad av den »gamla« vänsterns klassretorik.
Det händer också att jag tänker på Bertil Ohlin. När Ohlin tecknade ner sina senare memoarer gavs de titeln Socialistisk skördetid kom bort. Jag tror att det, inte minst i dessa tider, är nyttigt att minnas Ohlin. Sett till bokslutet måste han hållas som en av främsta i att, om inte bryta så i alla fall stävja, en vänstervåg. Han höll sig nära socialdemokratin, för nära hävdar belackarna då som i dag.
Ohlin erkände orättvisorna – och därmed problemen – men valde att, i stället för systemen, se till de enskilda människorna – de som levde i »Det glömda Sverige«. Med det sagt var Ohlin noga med att slå fast att ytterligare lagstiftning inte alls var någon självklar lösning. Statens roll var rimliga »ramar«, resten upp till människor och det vi i dag kallar civilsamhälle. Taktiken kan diskuteras och måhända var Ohlin, med dagens mått mätt, något av en smygsosse. Men
det fungerade – den socialistiska skördetiden kom faktiskt bort!
I dag för varje flört med moralen med sig risken att bli utpekad som kristdemokrat. Men med DN under ena armen, och Bertil Ohlin under den andra, gör jag det ändå. Att säga att samhället ska eftersträva hög moral, och politiken därmed uppfordrande, får inte vara samma sak som att säga att en sådan bäst inrättas och upprätthålls med lagstiftning. Människor moraliserar oftast alldeles utmärkt själva. Och vad är civilsamhället och dess organisationer om inte en utmärkt plats för att mejsla fram goda normer?
Jag tror att vi gör bäst i att möta den nya vänstern som DN en gång mötte rusdrycksförbudet och som Bertil Ohlin mötte vänstern av sin tid. Bara för att lösningarna är knäppa betyder det inte att det inte ligger något i frågeställningarna i sig. Låt oss därför – i sann liberal och lagom radikal anda – lyfta fram den norm som frigör och förkasta den som hindrar:
»Ni har rätt. Men ni har också fullständigt fel.«
Gabriel Ehrling är redaktör för Liberal Debatt och ledarskribent på Dalarnas Tidningar.
gabriel.ehrling@liberaldebatt.se
Twitter: @gabrielehrling