Identitetspolitiken orsakar djupa splittringar, och känslan av att människor talar förbi varandra är inte sällan påtaglig. Men vad är det man egentligen bråkar om? undrar Liberal Debatts biträdande redaktör Emma Söderberg Majanen.
På ena sidan står de som vill att människor ska särbehandlas politiskt på grundval av medfödda attribut, såsom kön, hudfärg eller etnicitet. På motsatt sida de som förkastar identitetspolitiken, och som av de andra anklagas för att inte vilja se de orättvisor människor utsätts för beroende på sådana egenskaper.
Men vad är egentligen problemet med identitetspolitiken? Är det att medfödda egenskaper som människor har uppmärksammas, och att de konsekvenser dessa leder till problematiseras? Nej, det kan det ju knappast vara. De flesta befrielserörelser – feminismen, HBT-rörelsen, antirasismen – har inslag av identitetspolitik: en grupp särskiljs från andra på grundval av någon ickevald egenskap, och de orättvisor denna grupp utsätts för motverkas. För individens frigörelse är det ofta nödvändigt att i viss mån behandla människor som delar av kollektiv de själva inte valt – det är ju just det som de förtryckande strukturerna gör, och att inte vilja se dessa med hänvisning till att »alla människor är individer« verkar med förlov sagt naivt. Är problemet att medfödda identiteter överhuvudtaget tillmäts betydelse? Det kan det inte heller riktigt vara. I ett liberalt samhälle är det inte ett problem att människor som anser sig ha en viss identitet – medfödd eller ej – sluter sig samman, och avskärmar sig från andra. Och även i de fall då människor ofrivilligt delvis bedöms som produkten av sådana medfödda egenskaper, är det nog en väl utopisk tanke att sådana helt ska förlora sin betydelse. Människor kan lära sig att hantera sina förutfattade meningar, men att människor till viss del präglas av, och av andra delvis betraktas som produkten av, medfödda egenskaper är förmodligen ofrånkomligt.
Däremot uppstår problem för det första när exitmöjligheterna från den givna identiteten är små eller obefintliga. Människor präglas av sina medfödda egenskaper, för att man själv vill eller för att omgivningen fäster vikt vid dem. Men samtidigt måste det finnas rimliga möjligheter att bryta sig loss från denna identitet, eller åtminstone ses som något mycket mer än den. Här kan man till exempel ifrågasätta det rimliga i att till och med liberaler (Folkpartiet) har börjat ställa sig positiva till lagstiftad könskvotering. Vad det gör för en kvinnas möjligheter att bli behandlad som något mer än just en »kvinna« kan man fundera på.
Det andra problemet är att identitetspolitiken är just politik. Att medfödda identiteter har betydelse i samhället – oavsett vad vi tycker om det – är en sak. Men att staten ska behandla människor därefter är desto mer tveksamt. Här kan en parallell dras till James Buchanan. Han menar att offentliga system bör utformas utifrån antagandet att politiker och byråkrater agerar i rationellt egenintresse, och därför kommer att vilja utnyttja offentliga system till sin egen fördel i så stor utsträckning som möjligt. Inte för att det är en korrekt beskrivning av hur verkligheten alltid ser ut – politiker agerar ibland, möjligen ofta, med något slags allmänintresse som ledstjärna. Däremot blir ett system grundat på antagandet att politiker alltid agerar i allmänhetens tjänst alltför sårbart för girigheten och egoismen när den väl uppenbarar sig.
Med samma ”worst case scenario”-logik bör vi nog tänka på de offentliga systemen i förhållande till människors medfödda identiteter. Det offentliga bör behandla människor som om sådant som kön, hudfärg och etnicitet saknade relevans – inte för att verkligheten ser ut så; sådana egenskaper har, vare sig man vill det eller inte, betydelse. Men för att motsatsen är sämre. Det kan förefalla lovvärt att politiskt särbehandla en grupp människor som genom historien utsatts för orättvisor. Men den som öppnar denna dörr får svårt att försvara att identitetspolitiken skulle vara legitim i vissa fall – när det gäller den grupp man själv vill värna – men inte i andra. Den stat som idag positivt särbehandlar kvinnor kan imorgon komma att positivt särbehandla etniska svenskar. Det är oklart om Feministiskt initiativ – eller för den delen kvoteringsivrare i andra partier – har tänkt över den sidan av den förespråkade politiken.
Med andra ord: att ha en stat som kan särbehandla människor på grundval av deras kön eller hudfärg den dag vi får en statsminister som fäster vikt vid betydligt mer grumliga saker än att ta ansvar för Sverige, är en ganska skrämmande tanke. Bättre då att det offentliga lämnar betydelsen av sådana identiteter därhän, så kan människor få särorganisera sig, bekämpa upplevda orättvisor och fnula på vilka identiteter de har och inte har så mycket de bara vill.
Emma Söderberg Majanen är biträdande redaktör för Liberal Debatt.
emma.majanen@liberaldebatt.se
Twitter: @Majanen