I både Storbritannien och Sverige har rasismen minskat dramatiskt de senaste 30 åren. Den som söker förklaringen till framgångarna för främlingsfientliga partier i ökad rasism hamnar därför snett och risker att stödet för dessa partier späs på ytterligare. Det skriver Clara Sandelind, doktorand vid University of Sheffield.
Kanske avgjordes valet i Storbritannien 2010 strax efter ett meningsutbyte mellan dåvarande premiärministern Gordon Brown och pensionären Gillian Duffy. I bilen på väg däri- från, ovetandes om att mikrofonen var på, kallade Brown Duffy »inskränkt«, en hänvisning till hennes kommentar att östeuropeiska invandrare flockades till Storbritannien.
Browns anmärkning spädde på bilden av en föraktfull politisk elit som ser all kritik av invandring som främlingsfientlig, rasistisk eller just, inskränkt. Framgångar för partier som Sverigedemokraterna (SD) och the UK Independence Party (UKIP) i EU-valet har aktualiserat frågor om invandring och rasism. Är då dessa partier och deras väljare rasistiska?
SD:s valbudskap var att de ville göra sig av med »organiserat« tiggeri. En av UKIP:s valaffischer bestod av ett finger pekandes mot betraktaren med budskapet: »26 miljoner personer i Europa letar jobb. Och vems jobb är de ute efter?« Bort med invandrare som tigger, bort med invandrare som tar jobb. UKIP:s affischer utmålar invandrare som om de kom med intentionen att ta jobb ifrån britter. SD:s kampanj målar en liknande bild av främlingar som kommer i ett specifikt och oärligt syfte. Invandraren är någon som medvetet är ute efter att lura, bedra och ta något som inte är deras. Det är främlingsfientligt och polariserande. Men är det rasistiskt?
Låt oss säga att rasism är när alla individer i en grupp tillskrivs (negativa) egenskaper enbart på grund av deras hudfärg, etnicitet eller nationalitet – egenskaper man inte kan välja eller välja bort. I ett sådant avseende är partiernas politik ibland rasistisk, som när UKIP:s partiledare Nigel Farage menade att det är naturligt att folk hellre vill ha tyskar än rumäner som grannar. Men inte alltid. Till exempel var valaffischerna i sig inte rasistiska enligt denna definition.
I en undersökning från 2009 ansåg 18 procent av UKIP:s väljare att icke-vita är mindre brittiska än vita personer (YouGov). En skrämmande hög andel, men åsikten delades av 13 procent av de som röstade på Tories samt 8 respektive 7 procent av Labours och Liberaldemokraternas väljare. Det ska jämföras med 44 procent av de som tänkte rösta på högerextrema British National Party. Om vi vill förstå varför vissa röstar på UKIP är det därför inte lönsamt att lägga all fokus på eventuell rasism bland deras företrädare och väljare. Det är inte rasism som lockar en majoritet av dessa väljare, och det är inte heller rasism som främst särskiljer dem från övriga partiers.
Forskning på attityder till invandring visar att det finns en kvalitativ skillnad mellan skepsis till invandring och rasism. Är du rasist är det högst sannolikt att du också är för en restriktiv invandringspolitik. Det motsatta är dock inte sant i samma utsträckning – du är inte nödvändigtvis rasist för att du vill se minskad invandring. Rasism förklarar faktiskt en ganska liten andel av dessa attityder. Det är också negativa attityder till invandring, snarare än rasism, som bäst förklarar stöd för populistiska och invandringsfientliga partier.
Kort efter EU-valet kom en opinionsundersökning om självuppskattade fördomar från British Social Attitudes Survey (BSA). Tidningen The Guardian satte jätterubriker om att britterna blivit mer rasistiska. Problemet är bara att självrapporterad rasism inte är det bästa måttet på rasism, speciellt inte om man vill jämföra den över tid. En medveten medelklass kan mycket väl klassa sig själva som fördomsfulla, medan den som var rasist för tjugo år sedan kanske inte alls reflekterade över detta.
Ett mer robust sätt att mäta rasism är att fråga om man skulle tycka att det var problematiskt om någon från en annan del av världen eller med annan hudfärg gifte sig med en medlem i den egna familjen. Sådana mätningar visar att rasismen i Storbritannien minskat dramatiskt de senaste 30 åren. Detsamma gäller för Sverige. I SOM-institutets undersökningar var det 25 procent som inte skulle tycka om att ha en invandrare ingift i familjen 1993, jämfört med 12 procent 2009.
Om man ändå håller fast vid siffrorna i BSA, var den graf som presenterades i The Guardian föga övertygande. Den visade nämligen en stadig nedgång av självrapporterade fördomar fram till 2001, sedan en uppgång, följd av ytterligare en nedgång 2012 och en liten uppgång 2013. Den sammanlagda bilden är att det inte skett några större förändringar, men en viss nedgång, de senaste tre decennierna. Vilket mått man än väljer är det således svårt att hålla fast vid bilden av en mer rasistisk brittisk opinion.
Däremot är frågor som rör invandring allt viktigare för många väljare, framförallt för de som röstar på invandringsfientliga partier. Genom att beskriva oro över invandring som rasism missförstår man följaktligen grunderna i stödet för ett parti som UKIP. Risken är en stigmatisering av väljarna, vilket kan spä på stödet för främlingsfientliga partier ytterligare.
Två fällor är viktiga att undvika i debatten. Den första är att inte sätta likhetstecken mellan nationalism och rasism. Nationalism innebär att man har vissa skyldigheter gentemot sina landsmän som man inte har gentemot hela mänskligheten. Det är förenligt med att alla har vissa grundläggande mänskliga rättigheter och är en hållning de flesta delar. Den som tycker att svenskarnas intressen ibland går före invandrares är nationalist, inte rasist. En nationalistisk världsbild går att bemöta med liberala, kosmopolitiska argument, men det är ett misstag att betrakta den som rasistisk eller ens främlings- fientlig.
Den andra fällan är att inte förneka rasism och främlingsfientlighet bara för att sådana åsikter har stöd av en majoritet. I den brittiska debatten hörs det allt oftare att UKIP:s invandringspolitik inte kan vara rasistisk eftersom en majoritet av väljarna tycks sympatisera med den. Det är ett ovanligt dåligt argument. Vad majoriteten tycker säger inget alls om huruvida något är bra eller dåligt, rasistiskt eller inte. Enbart populister är av den uppfattningen. Står en majoritet bakom en rasistisk eller främlingsfientlig politik bör vi vara extra oroliga, inte mindre.
Clara Sandelind är doktorand vid University of Sheffield och forskar om nationalism och attityder till invandring.
c.sandelind@sheffield.ac.uk
Twitter: @ClaraSandelind