Med stor förvåningläste vi Kajsa Dovstads krönika i senaste numret av Liberal Debatt: »Var är de liberala socialpolitikerna?« Vi är glada för att Dovstad håller fram att vi liberaler borde »med vetenskapliga rön tar striden för att missbrukare ska börja resan till drogfrihet«. Vi är några stycken i Folkpartiet som har gjort det om och om igen på gränsen till att vi blivit tjatiga.
Men att ha RFHL (Rättigheter Frigörelse Hälsa Likabehandling) som utgångspunkt för detta är det som förvånar oss. Vi känner RFHL sedan starten, tror det var 1964, och vi vet att RFHL redan då inledde en stor kampanj för att narkomaner skulle kunna få legal tillgång till narkotika. Frank Hirschfeldt, Ingemar Rexed och andra, som då var i ledningen för RFHL, lyckades övertyga Medicinalstyrelsen om att starta ett officiellt experiment i denna avsikt och RFHL anlitade Dr. Åström för att skriva ut recepten på det som enligt lagen var illegal narkotika till etablerade narkomaner. Det var under denna period spridningen av narkotika- missbruket till nya missbrukare var som allra störst och snabbast (1965- 1967). Vi som var med då har sett detta och vet vad som hände.
Men det finns också anledning att påpeka att RFHL:s bidrag till det svenska narkotikamissbrukets historia också hade en annan funktion, som har levt kvar ända in i vår tid. Det handlar om en felaktig syn på narkomanin med undertonen att ingen narkoman kan ta sig ur sitt beroende till drogen, inte ens med hjälp av de främsta specialisterna på området. Den här pessimistiska vårdsynen – som introducerades i Sverige av RFHL – leder fortfarande till att man tror att det inte finns någon hjälp för narkomanen att bli drogfri. Därför svarar beroendeläkarna i dag nästan med en röst till sina patienter, narkomanerna, att det inte går att bli drog- fri, att det inte finns någon sådan hjälp och att patienten i stället måste ta en substitutionsmedicin för resten av sitt liv. Vi har många narkomanvänner som har berättat detta för oss. Många av
dem är i dag medlemmar i KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) och UNGA KRIS och numera drogfria, trots beroendeläkarnas försäkringar om motsatsen. Det är möjligt att RFHL har tagit avstånd från sina gamla misstag och sin gamla vårdpessimistiska syn. Men vi har aldrig hört talas om en sådan omsvängning och vi har aldrig sett något sådant uttalande i skrift. Hittills har RFHL försvarat narkomanernas rätt att fortsätta använda narkotika, det vill säga fortsatt missbruk.
I dag har narkomanerna således ingen rätt till drogfri vård. Men det är helt klart att narkomani är en kronisk sjukdom. Substitutionsmedicinerna botar emellertid inte narkomanin, det vill säga beroendet, utan vidmakthåller detsamma. Substitutionsmedicinerna kan vara användbara under en kort tid för att stabilisera patienten och för att påbörja en riktig behandling som leder till drogfrihet. Men evig substitutionsmedicinering leder aldrig till drogfrihet.
Vi som ständigt jobbar med de här frågorna har sett att beroendevården har hamnat i en återvändsgränd med substitutionsmedicinerna. Den moderna beroendevården har börjat tro att beroende är fysiskt till sin art. Det är en felaktig tro. De fysiska komplikationerna går över på några dagar upp till en vecka. Det som inte går över är det psykologiska beroendet. Det sitter kvar och är kroniskt. Men det kan inte botas med substitutionsmediciner. Det krävs en helt annan typ av behandling, om narkomanen ska få hjälp med det. Minnesotamodellen är den hittills mest framgångsrika metoden mot det psykologiska beroendet. Men den har beroendevården skalat bort, därför att den har andliga dimensioner som beroendeläkarna inte vill använda sig av. Detta är kärnan i beroendevårdens återvändsgränd.
Rolf Bromme (FP) är landstings- politiker i Stockholm.
rolf.bromme@folkpartiet.se
Kristoffer Johansson (FP) är kommunalpolitiker i Halmstad.
kristoffer.johansson@folkpartiet.se