Kommunikation sker snabbare än någonsin. Privat information sprids och sparas i svåröverskådlig omfattning. Jacob Dexe, forskningsassistent vid tankesmedjan Fores, beskriver hur den personliga integriteten och rättssäkerheten ställs inför helt nya utmaningar.
Talar man om rättssäkerhet på nätet finns det flera spår att belysa. Fildelning är ett. Övervakning ett annat. Näthatet är ett tredje. Men i slutändan handlar det om samma fråga: Hur hanterar vi information relaterat till individer i en digital kontext? Och kanske ännu viktigare: Hur ska rättssystemets skydda och bedöma denna information?
Låt oss etablera två fakta. Först och främst är lagstiftning och rättssäkerhet inte annorlunda på nätet än i den fysiska världen. För det andra är det vanligt att människor, företag, organisationer och myndigheter har bristande medvetenhet om eller respekt för den information de ger ut och samlar in på nätet.
Vad är det då som gör internet annorlunda nog för att trots allt diskuteras? Framförallt rör det sig om hastigheten i kommunikationen, långt snabbare än vad vi har varit vana vid tidigare. En annan faktor är möjligheten att spara och arkivera kommunikationen. Saker vi skriver sparas, saker vi säger förgås, en logik som enkelt översattes när texten digitaliserades. Slutligen är gränserna mellan privata och offentliga uttalanden mycket svårare att definiera online, och kan ibland skilja sig från forum till forum.
Den stora konflikten i sammanhanget ligger dock i hur mycket information om individer och individers kommunikation som får eller måste samlas in för att det juridiska systemet ska kunna fungera med önskvärd effektivitet. Vi vill straffa övergrepp och rättsintrång. Vi vill förhindra brott. Men vi vill samtidigt försäkra oss om att vi fritt kan uttrycka oss och umgås online, utan att konstant behöva misstro vad ens information kan komma att användas till.
I enlighet med datalagringsdirektivet sparas idag till exempel metadata om vår digitala kommunikation i sex månader. Metadata består av information om hur vi kommunicerar, inte om vad. Till exempel sparas information om var du fysiskt befinner dig när du ringer eller tar emot samtal eller sms, såväl som vem mottagare och avsändare är och hur länge anslutningen upprätthålls. Det låter inte som särskilt kontroversiell information men den kan säga mycket om dig och din umgängeskrets. Vet du själv varifrån du har ringt och skickat sms de senaste sex månaderna? Till vem du ringt och hur länge?
Ta exemplet med butikskedjan Target i USA, och deras riktade reklam. Likt ICA och andra svenska kedjor samlar Target in information om sina kunders köp för att kunna skapa riktade erbjudanden och information till premiekunder. När en man i Minneapolis fick erbjudanden om att köpa hem blöjor, babypuder och annat visade det sig att Target hade kunnat förutse inte bara att hans dotter var gravid, utan även hur långt i graviditeten hon hade kommit, baserat på förändringar i familjens inköp. Problemet var bara att dottern inte hade velat berätta om graviditeten för sin far. Target avslöjade hemligheten åt henne!
Stora mängder information kan alltså säga mer om oss än vad vi själva är medvetna om, vare sig det gäller våra inköp eller vår kommunikation. Detta vill såväl företag som myndigheter utnyttja för att mer effektivt kunna uppfylla sina mål. Ju mer information man kan samla in, desto bättre kan man anpassa produkter och tjänster till rätt målgrupp och därmed öka vinster eller minska kostnader. Kopplat till kommunikationen kommer även vår diskussion om rättssäkerhet in. Till vilken gräns vill vi att myndigheter, staten och den rättskipande makten ska ha tillgång till vår privata information och kommunikation? Vill vi reglera detta med lag, eller är det beteendena på nätet som vi vill komma åt för att bättre hantera informationssamhällets stora utmaning?
Det finns utrymme att förändra lagstiftningen något för att den bättre ska lämpa sig för även digitala fenomen, mestadels för att beteendemönster skiljer sig. Med snabbare spridning, större publik och den ibland kontroversiella anonymiteten förändras individernas beteende, men även konsekvenserna av att information används felaktigt.
Är lösningen för individen som vill skydda sig att sluta dela? Att vara skeptisk mot alla nätverk och sociala medier där man i någon utsträckning avkrävs information för att delta? Nej, lösningen är, tråkigt nog, ett sansat förhållande till information. Att vara medveten om vad man vill uppnå med sina val online, precis som i den fysiska världen. Den personliga integriteten på nätet är inget mystiskt och odefinierat. Det är ett förhållningssätt som med tiden kommer att te sig allt mer naturligt.
Jacob Dexe
är forskningsassistent i digitala fri- och rättigheter på tankesmedjan Fores.
jacob.dexe@fores.se
Twitter: @dexe