Opartiskhet är domarens kardinaldygd och de förväntas också i allmänhet leva upp till denna. Men hur väl talar förutsättningarna till idealen? Liberal Debatts Karin Zelano berättar om Sveriges minst omtalade arbetsmarknadskonflikt, vilken sätter själva grundprincipen för den dömande makten på spel.
Sedan nära två decennier rasar en dämpad men segdragen konflikt på svensk arbetsmarknad. Det gäller inte transportsektorn och ojust lönedumping. Inte heller är det Byggnads som jagar skugganställningar. Det är domarlönerna det handlar om. Arbetsgivaren Domstolsverket och Arbetstagarsidan i form av JUSEKs domstolssektion står på varsin sida i den förmodligen minst omtalade arbetsmarknadskonflikten i Sverige. Att det varit så tyst kring frågan är något förvånande med tanke på insatsen: den dömande maktens oberoende ställning.
När jag får reda på att Sverige sedan några år tillämpar prestationsbaserad lönesättning för domare, har jag lite svårt att tro att det är sant. Men det är det. Välkommen med på en resa genom tjugo år av förhandlande och justeringar om hur svenska domares löner ska bestämmas.
Startpunkten för schismen ligger cirka 25 år tillbaka i tiden. JUSEK och Domstolsverket har förhandlat om det här sedan 1990-talet, en tid då individuell lönesättning för offentliganställda trendar ordentligt. I drygt tio år råder det enighet mellan parterna om att domare skulle undantas det centrala löneavtalets individuella lönesättning. Men 2004 blir allt annorlunda: Domstolsverket vill inte att domarna ska ha en särställning längre.
Det centrala avtalet på det statliga området föreskriver alltså individuella löner generellt, vilket innebär att de lokala parterna måste vara överens för att frångå den principen. Efter ett års förhandlingar kallas en medlare in för att komma framåt i de lokala avtalen, och slutligen når man en kompromisslösning som innebär att domares löner, liksom andra offentliganställdas, sätts efter prestationsrelaterade kriterier.
Och på den vägen är det. Det nu gällande avtalet är från 2011. Det avtalet slår fast att lönesättningen inte får »ske på ett sätt som objektivt sett är en reaktion eller påverkan på hur hon eller han dömer i det enskilda fallet eller i övrigt tillämpar en rättsregel i ett särskilt fall«. Samtidigt ska lönesättningen vara differentierad, individuell och »bestämmas utifrån sakliga grunder såsom ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och övriga krav som är förenade med arbetsuppgifterna, samt arbetstagarens skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen«.
Tydligt är att ett tungt ansvar vilar på de enskilda lönesättande cheferna. Hur hanterar man balansgången mellan oberoendet och incitamentskapandet? Jag frågar de båda parterna om deras uppfattning, och får svar som från två olika världar.
Enligt Karin Nacke, Planeringsdirektör på Domstolsverket, är man nöjd med hur det senaste avtalet har fungerat. Inte minst, menar Karin Nacke, rymmer det nuvarande avtalet en möjlighet att få lönesättarens bedömning prövad, och på så vis undvika att den fria lönesättningen missbrukas. Om en enskild domare har invändningar mot hur lönen satts och anser att lönesättningen har skett i strid med regeringsformens skydd för domare, kan domaren vända sig till facket som i sin tur kan sammankalla en partssammansatt nämnd, som utreder fallet i fråga. Att denna säkerhetsmekanism inte använts, framhåller Karin Nacke som ett tecken på att avtalet fungerar bra. Visst finns det förbättringsmöjligheter, men de består främst i att utveckla avtalets tillämpning, inte själva grundprincipen. Bland annat ska man lägga ännu mer kraft på att utbilda chefer i att föra lönesättande samtal.
På JUSEK kommer jag i kontakt med domstolssektionens ordförande Mats Persson, på posten sedan januari 2014. Mats Persson har en annan uppfattning än Domstolsverket.
– Det som Jusek anser vara mycket allvarligt är att cirka 25 domare i enkäter efter revisionen sagt att de har uppfattat lönesättningen som en direkt reaktion mot deras rättstillämpning. Detta har inte följts upp ytterligare och vår känsla är att DV inte gärna vill lyfta fram svårigheterna, utan hoppas på att allt kommer att »lägga sig« med tiden.
Hm. Ett avtal finns, men det verkar också vara det enda man är överens om. Efter att inledningsvis ha blickat bakåt, doppat tårna i status quo, är det nu dags att försöka blicka framåt. Vad händer härnäst?
Jag frågar Maria Abrahamsson, nu i riksdagen för Moderaterna, som under sin tid som ledarskribent var mer eller mindre ensam om att lyfta frågan i den allmänna debatten. Hur kan det komma sig att en så viktig fråga hamnat så totalt under radarn? Maria Abrahamsson svarar att svensken generellt är relativt ointresserad av konstitutionella frågor, kanske som en konsekvens av att samhällsutvecklingen i Sverige länge varit förskonad från krig och konflikt. Från politiskt håll då, undrar jag, finns det ett politiskt intresse av att diskutera frågan? Svaret är rätt uppgivet.
– De protester som har funnits inom domarkåren och dess fackorganisationer har fullständigt negligerats av statsmakterna. Protester som framförts till Justitiedepartementet har regelmässigt avfärdats med att det är parterna som svarar för lönesättningen, inte regeringen. Kontrasten är total till frågan om lärarlönerna, där inte minst regeringen har visat ett väldigt stort intresse.
Mats Persson säger samma sak, om än i något mer drastiska ordalag:
– På senare tid har vi [JUSEK] varit mindre aktiva, mestadels av den anledningen att vi har uppfattat frågan som politiskt död.
Att politiker från såväl vänster som höger helt lämnat walkover i en fråga som berör en så grundläggande konstitutionell komponent är lite förvånande. En faktor är antagligen att Saltsjöbadsavtalet skapat en politisk ryggmärgsreflex av att inte lägga sig i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Men domaryrket är inte vilket yrke som helst. Eller?
FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Europakonventionen. Europarådets rekommendation R (94)12 om domares oberoende, skicklighet och roll, UN Basic Principles on the Independence of the Judiciary: Alla är de dokument som slår fast vikten av en dömande makt fri från politisk eller annan påverkan. Enligt Domstolsverket står det avtal som nu gäller mellan parterna på inget sätt i konflikt med de värden som uttrycks i internationella konventioner och svensk grundlag – prestationen avser inte rättstillämpningen, utan andra delar av domaryrket. JUSEK å sin sida menar att det är en distinktion som i praktiken är omöjlig att göra, och pekar på det dryga tjugotalet domare som uppfattar sin lönesättning som en konsekvens av hur de dömt.
Jag vill att min konsult är effektiv, ja. Jag vill att min bankman presterar. Men är det just effektiv jag helst av allt vill att min domare ska vara? Jag vill att hon eller han ska vara rättvis. Jag vill att hon eller han ska vara oberoende.
Karin Zelano är doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och medlem i Liberal Debatts redaktionsråd.
karin.zelano@liberaldebatt.se