Det svävar en änglalik varelse över de samtalande, när Liberal Debatt bjuder in en socialdemokrat, en miljöpartist och en folkpartist till en analys av förutsättningarna för en blocköverskridande regering S+MP+FP.
»Älska varandra«, viskar hon. »Ni är ju så lika. Förenen Eder!«
Hennes namn är Kulturradikalism och hennes proveniens den stora koalitionen för hundra år sedan mellan socialdemokrater och liberaler, som drev igenom den parlamentariska demokratin. Men när programmet väl var genomfört, tog samarbetet slut. Socialdemokraterna aktualiserade sina ekonomiska hjärtefrågor (fast dessa sedan snabbt begravdes i Socialiseringsutredningen för en femtonårig törnrosasömn) och skiljelinjen i svensk inrikespolitik flyttades från uppdelningen i höger och vänster till motsättningen mellan borgerliga och socialdemokrater.
Men kvar fanns en märkbar affinitet mellan de gamla koalitionsvännerna, bara man nu kunde bortse från de divergerande åsikterna om äganderätt och företagsamhet. Då återstod främst kulturen, statskyrkan, monarkin – kort sagt frågor, vilkas lösning var uppenbar för alla intellektuella indivualister som anser att argument, fakta och logik smäller högre än vördnad för traditioner.
Problemet med denna nostalgi är bara att efter skilsmässan för hundra år sedan byggs Socialdemokraterna och Folkpartriet upp av just de ekonomiska krafter, som förorsakade uppbrottet. Socialdemokraternas framgångssaga har sprungits ur partiets kraftfulla, på en gång originella och pragmatiska ekonomiska politik, varvid det privata näringslivets hegemoni successivt ersatts av arbetarrörelsens. Och Folkpartiets hemvist har på motsvarande sätt varit just det privata näringslivet, vars intressen partiet velat försvara mot diverse socialiserings- och fondsocialistiska framstötar
Den nya skiljelinjen går inte bara mellan partiledningarna. Också för väljarna är motsättningen mellan borgerliga och socialdemokrater grundläggande. Folkpartiet hör enligt väljarnas uppskattning till det förra lägret, nu tydligare än på årtionden.
Så jag tror inte på någon blocköverskridande regering – åtminstone inte till hösten. Eventuellt kan det ligga något i vad socialdemokraten säger i slutet av samtalet: »först om fyra år« eller i miljöpartistens tillägg om en sådan möjlighet, kanske, efter upprepade voteringsnederlag för en minoritetsregering med åtföjande regeringskris.
Men sannolikt klingar ängelns lockrop förgäves även på lite längre sikt.
Leif Lewin är skytteansk professor i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet.
leif.lewin@statsvet.uu.se