Utan någotsånär lika förutsättningar ingen verkligt fri rörlighet. Men är en än mer långtgående EU-lagstiftning verkligen receptet när flera medlemsländer ifrågasätter samarbetet? Emma Söderberg Majanen ser en annan väg.
Den europeiska unionen är ett frihetsprojekt. Det är lätt att göra sig lustig över harmonisering av grönsaker, lakritspipmotstånd och svulstig fredsprojektsretorik. Och det finns direkta skamfläckar, såsom de massiva jordbrukssubventionerna. Men unionens fundament – den fria rörligheten för människor, varor, tjänster och kapital – är en stor framgång för liberala ideal om individens, idéernas och marknadens frihet.
Men det finns orosmoln. Kritiken mot samarbetet växer och risken finns att ett av unionens största länder, Storbritannien, faktiskt lämnar unionen. När samarbetet knakar i fogarna är det lätt att som EU-vän svara med ännu mer integration, ännu mer harmonisering och ännu större befogenheter för unionens institutioner.
Men det är inte givet att det är rätt svar. Det finns djupgående ekonomiska, sociala och kulturella skillnader mellan de olika medlemsländerna. Att i en sådan verklighet driva fram mycket långtgående harmonisering av staternas lagstiftning inom alltifrån handeln till straffrätten till familjepolitiken till konsumentskyddet, är förenat med en stor fara: att harmoniseringen blir till en kvävande tvångströja, som undergräver unionen inifrån.
Ett alternativt svar stavas institutionell konkurrens. Den europeiska historien är inte bara en av krig och konflikter. Den är också en av intensiv och vitaliserande konkurrens mellan olika ekonomiska, sociala och kulturella institutioner. I olika städer, länder och regioner har olika typer av system, lagar och värderingar vuxit fram som över tid konkurrerat med, slagit ut och influerat varandra. Den industriella revolutionen är ett tydligt exempel på detta. Det sågs från början knappast som självklart att marknadsekonomi, privat ägande och avtalsfrihet skulle vara bärande delar i de europeiska samhällena. Men de stater som anammade dessa institutioner visade sig vara de som klarade sig bäst, med följden att andra tog efter. Det är högst tveksamt om denna utveckling hade ägt rum om endast ett institutionellt system funnits, i stället för en myriad olika som tilläts konkurrera med varandra.
Den institutionella konkurrensen är således en stark kraft för innovation och välstånd. All erfarenhet tyder på att effektiva institutioner växer fram inte genom centralstyrning och byråkratisk design, utan genom konkurrens, frivilligt utbyte och rörlighet för människor och kapital.
I stället för att se med oro på en union där länderna tillåts utvecklas i olika takt och åt delvis olika håll, bör en sådan utveckling ses som en möjlighet för det europeiska samarbetet att fortleva och stärkas. Den uppenbara invändningen mot detta är att institutionell konkurrens visserligen är bra, men att det också behövs harmonisering och samarbete för att den fria rörligheten ska fungera i praktiken. Det är sant. Harmoniserad företags- och patentlagstiftning, till exempel, underlättar utbyten länder emellan, och gör att rörligheten över statsgränser kan öka.
Det måste alltså göras en avvägning mellan konkurrens och harmonisering. Det är en avvägning som inte är enkel. I vissa fall drivs harmoniseringar fram för att de faktiskt ökar konkurrenskraften och dynamiken, i andra fall för att starka särintressen ligger bakom. Harmonisering kan vara bra i vissa fall, men den får inte gå så långt att staters möjligheter att konkurrera med varandra genom att erbjuda olika typer av samhällsinstitutioner helt raderas. I de fall harmonisering av exempelvis olika sorters standarder är effektivt är det också högst sannolikt att sådan kommer att växa fram på den fria marknaden, utan lagstiftningsåtgärder.
I boken Differentiated Integration. Explaining Variation in the European Union (Palgrave Macmillan, 2013) förespråkar statsvetarna Dirk Leuffen, Berthold Rittberger och Frank Schimmelfennig att EU överger den inslagna harmoniseringsvägen. I stället förespråkas en differentierad utveckling, där hänsyn tas till att olika medlemsstater har olika behov och förutsättningar. I stället för att se dessa skillnader som ett problem, ser författarna dem som något att bejaka. Vi måste inse att en strävan mot allt mer långtgående harmonisering, där alla medlemsländer ska passas in i samma mall, riskerar att leda till samarbetets undergång, genom att allt fler länder i missnöje vänder det ryggen.
Den differentierade utveckling som författarna förespråkar är något som i praktiken redan sker, och som enligt dem fungerar bra. I stället för att låtsas som att så inte är fallet, eller se detta som problem, bör det ses som något normalt, och något som kan trygga unionens fortlevnad. Viljan till harmonisering och överstatlighet varierar mellan medlemsstaterna, och de bör därför i relativt hög utsträckning få välja själva i vilken grad de vill medverka. Författarnas förslag på hur EU-samarbetet ska stärkas är således mer – inte mindre – särlösningar, differentiering och »opt out«-möjligheter.
Mot detta kan invändas att en sådan utveckling riskerar att försvaga sammanhållningen och samarbetet inom EU. Den risken finns. Men alternativet – att Storbritannien, och på sikt andra länder, helt lämnar unionen, i stället för att kunna vara med i några delar och stå utanför andra – är långt värre. Europeiskt samarbete står inte och faller med antalet harmoniserade lagar – det har, och måste ha, ett djupare fundament än så. Om medlemsstaternas olika behov och förutsättningar i högre grad respekterades kan man tänka sig att sammanhållningen rentav skulle kunna stärkas.
I stället för att rädas en differentierad, spretig och av konkurrens präglad utveckling inom EU, bör en sådan bejakas. Harmonisering behövs, men mycket talar för att den har gått för långt. Vi bör lita mer på marknadskrafternas och den fria rörlighetens förmåga att driva fram effektiva lösningar. Det finns en inneboende tendens i politiken att vara skeptisk mot spontan, organisk utveckling. Politiker vill ha kontroll och visa handlingskraft, vilket görs genom centralstyrning. Den spontana utvecklingen och konkurrensen är icke-planerad och omöjlig att förutse, men den leder över tid allt som oftast till bättre lösningar än vad någon byråkrat hade kunnat tänka ut i förväg.
Detta är inte ett recept för EU-skeptikern, för den vars tyngsta policyförslag är att krossa ett byråkratiskt monster eller för den som vill »skicka Bryssel ut ur Sverige«. Däremot är det en väg framåt för de frihetliga krafter som ser EU-samarbetet som alltför viktigt för att riskeras i en aldrig upphörande harmoniseringsiver. Liberalismen är inte de storslagna planernas och den långtgående politikstyrningens ideologi. Innovationerna, sammanhållningen och de effektiva institutionerna låter sig sällan centralstyras fram. Låt detta prägla mer av synen på det europeiska samarbetet.
Emma Söderberg Majanen
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!