I det så kallade »kriget mot terrorismen« stigmatiserades av muslimer på bred front. Europaparlamentsvalet är på många sätt ett val om den fria rörligheten och själva bilden av kontinenten och dess mångfald. Liberal Debatts Lucas Hermans diskuterar här islamofobin.
Med 11 september 2001 och »kriget mot terrorismen« började en obehaglig världsbild slå rot inom allt bredare lager i väst.
Fram växte »muslimen«: Den skäggige, våldsbejakande och kvinnoförtryckande mannen, samt hans beslöjade och underkuvade kvinna. Fienden till öppenhet, frihet och demokrati. Eller, som Henrik Arnstad uttrycker det i Älskade fascism: »Plötsligt var ’islam’ inte bara ’en främmande kultur’, utan även ett upplevt akut hot mot västvärlden.«. I rapporten Islamophobia and Anti-Muslim Hate Crime: a London Case Study (2010, European Muslim Research Centre) skriver författarna Jonathan Githens-Mazer och Robert Lambert följande på samma tema: »… dock menar vi att gensvaret på 11 september – kriget mot terrorism – och mycket av den retorik som omgav detta har haft en betydande roll i den växande uppfattningen, hos allmänheten, om europeiska muslimer som möjliga fiender snarare än potentiella partners och grannar.«
De politiska uttryck som den samtida islamofobin har tagit är vid det här laget välbekanta. Mycket har handlat om propagandamässig mytbildning kring islam, i böcker, diskussionsforum och bloggar. Gisele Littmans idéer om Eurabia – föreställningen att muslimer syftar till att ockupera Europa genom invandring – har vunnit popularitet. Islam har framhållits som oförenlig med demokrati genom selektiv läsning av koranen. Detta trots att det är som Doug Saunders skriver i Myten om den muslimska flodvågen (Karneval förlag): »Sanningen om de muslimska samfunden hittar man inte i skrifterna utan i vad som faktiskt sker. De heliga böckerna i varje abrahamitisk religion kan ge mycket näring åt extremistisk sekterism och heligt våld.«.
Sedan har vi förstås alla de rasistiska partier i Europa som har vuxit genom sitt symbiosförhållande med islamofobin – partier som både har fått näring av, och gett näring till, den nya främlingsfientligheten. Geert Wilders holländska frihetsparti, Frihetspartiet i Österrike, Front National i Frankrike (som har flyttat fokus från antisemitism), Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet, för att nämna några. Mest symptomatiskt kanske den brittiska rörelsen English Defence League (EDL) agerar. EDL viftar gärna med både regnbågs- och Israelflaggor under sina demonstrationståg – »alla upp mot islamiseringen« är det bärande budskapet.
Viktigast av allt är naturligtvis att fråga sig hur den muslimska minoritetsbefolkningen i Europa faktiskt har påverkas av allt detta. Enligt en rapport från PEW Research Center (2010) är cirka 44 miljoner, eller sex procent, av dagens europeiska befolkning muslimer. Mångfalden inom »gruppen« är enorm, gällande såväl etnicitet, språk och graden av sekuläritet som utbildningsnivå och politiska preferenser.
Att kartlägga omfattningen av de konkreta effekter som hatretorik och vanföreställningar har medfört för Europas muslimer är inte alldeles enkelt. EU:s byrå för grundläggande rättigheter har länge kritiserat det faktum att endast ett fåtal EU-länder för statistik över »anti-muslimska brott«. Samtidigt finns en del studier på området som kan ge en någorlunda bild av uttrycksformerna.
I den tidigare nämnda Islamophobia and Anti-Muslim Hate Crime: a London Case Study konstateras bland annat att:
- Majoriteten av hatbrotten mot muslimer utgörs av folk som spottar och skriker glåpord. Den här typen av attacker sker på daglig basis i London.
- Majoriteten av hatbrotten mot muslimer anmäls inte till polisen, vilket gör det svårt att ange deras exakta omfattning.
- Mängden anti-muslimska hatbrott har ökat betydligt under det senaste årtiondet.
I rapporten Muslims in the European Union – Discrimination and Islamophobia (EUMC 2006) dras slutsatsen att: »Muslimer ofta är föremål för negativ stereotypifiering, vilken ibland förstärks genom negativ eller selektiv rapportering i media.« och att: »Många muslimer, i synnerhet unga, har begränsade möjligheter till social rörlighet, samt utsätts även för social exkluderingen och diskriminering, vilket riskerar föranleda uppgivenhet och utanförskap.«
Att konsekvenserna av att reduceras till den generaliserade andre, »muslimen«, har haft och kommer att få stora konsekvenser för Europas muslimer är således ingen vild gissning. Men hur blev det så här?
Om vi återvänder till Arnstads Älskade fascism skriver han följande om rasismen: »Rasim är en ständig förhandling, en process som aldrig upphör och där grupper av människor omväxlande inkluderas och exkluderas.«. Vidare påminner Doug Saunders, i Myten om den muslimska flodvågen, om hur mycket av dagens anti-muslimska retorik och tal om »flodvågor« liknar tidigare antisemitisk och antikatolsk retorik.
Kan det, med ovanstående i åtanke, helt enkelt vara så att vi människor behöver »den andre« för att kunna definiera oss själva – för att kunna befästa vår egen position i de hierarkier som mänskliga relationer så ofta utgår från, både i det stora och i det lilla? Kanske blev 11 september-attentaten därmed också den perfekta förevändingen för att hitta en ny »grupp« att placera som per definition lägre stående än »oss« i majoriteten?
Detta vore i så fall ett oerhört illiberalt och individföraktande förhållningssätt. Vi borde ha lärt oss mer av vår historia – vi borde veta bättre. Men jag vet inte – kanske har vi och gör vi inte det?
Lucas Hermans är ledarskribent på Upsala Nya Tidning och ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd. lucas.hermans@liberaldebatt.se
Twitter: @LucasHermit