Väljare, bildning och demokrati

Att medborgarna besitter ett visst mått av kunskaper ses ofta som en förutsättning för en fungerande demokrati. Men hur står det egentligen till med svenskarnas politiska bildning? Liberal Debatts Karin Zelano har träffat Henrik Ekengren Oscarsson vid SOM-institutet för ett samtal om bildning och den svenska samhällsdebattens utveckling.

De flesta diskussioner om demokrati utgår från att väljare bör ha tillräckligt med kunskap för att självständigt kunna forma sina politiska preferenser, uppfatta de avgörande skillnaderna mellan politiska alternativ och sedan förmå välja ett parti som står nära de egna åsikterna.   Idag kan det nog sägas vara allmänt vedertaget att en fungerande demokrati kräver en informerad väljarkår.  Ett konkret exempel är när utbildningsnivå och osäkerhet inför framtiden lyfts fram som utmärkande egenskaper hos Sverigedemokraternas väljare i nyhetsrapporteringen.

Resonemang kring sambandet mellan ett demokratiskt styrelseskick och upplysta medborgare får fäste inom den politiska filosofin under upplysningen, och har en högst framträdande roll i liberalen John Stuart Mills tankar om demokratin. Mill menade att medborgerliga dygder är en förutsättning för ett välfungerande demokratiskt styrelseskick, samtidigt som en av demokratins fördelar är just förmågan att generera och uppmuntra egenskaper som utmärker en god medborgare. Denna goda spiral av goda medborgare och fungerande demokrati leder i sin tur till utveckling för både samhället och individen.

Samma uppfattning ligger till grund för den allmänna skolan, som en medborgarförberedande samhällsinstitution. I Sverige kan den uttryckliga idén om den svenska grundskolan som en medborgarskola spåras tillbaka till 1946 års skolkommission. Här slår man fast att skolan ska ge de praktiska kunskaper och färdigheter en samhällsmedborgare behöver, utveckla var och ens individualitet samt grundlägga en viss inställning till livet och samhället. På samma sätt är det i anglosaxiska länder inte ovanligt att civics utgör ett eget skolämne, liknande vårt svenska samhällskunskapsämne men med större fokus på skolan som medborgarförberedande.

Mot bakgrund av den centrala betydelse bildningen anses ha för en fungerande demokrati, och då särskilt politisk bildning, ställer jag mig frågan hur det står till med svenskarnas politiska kunskaper. Är svenskarna upplysta medborgare? Jag tar med mig frågan till Valforskningsprogrammet[1] vid Göteborgs Universitet, där man sedan 1950-talet studerar opinionsbildning, val och väljarbeteende och av tillståndet och utvecklingen av den svenska representativa demokratin. Professor Henrik Ekengren Oscarsson, tar emot mig för ett samtal om politisk kunskap och prognoser för framtiden.

Som svar på min inledande fråga om det överhuvudtaget går att mäta bildning, konstaterar Henrik Ekengren Oscarsson att ”om politisk kunskap är svårt att definiera är den ännu svårare att mäta. Samtidigt, menar han, är det ytterst angeläget att försöka.” Och försökt har de svenska valundersökningarna gjort sedan 1982, då man började mäta svenska väljares politiska kunskaper mer systematiskt. De mäter fyra dimensioner av politisk kunskap: sakkunskaper, systemkunskaper, personkunskaper och partiståndpunktskunskaper. Svenska väljare är inte lika bra på alla dimensioner, men i internationell jämförelse uppvisar svenska väljare en imponerande politisk kunskapsnivå. En tydlig majoritet av väljarna svarar rätt på kunskapsfrågor om riksdagsspärrar, arbetslöshetsnivåer, riksbankens styrränta och antalet riksdagsledamöter (90, 86, 75 respektive 75 procent rätta svar). Samtidigt får en del grundläggande sakförhållanden – som till exempel vem som varit i regeringsställning under den senaste mandatperioden (2002-2006) – ibland häpnadsväckande låga andelar korrekta svar (under hälften angav rätt svar).

– Vi vågar inte dra någon bestämd slutsats om huruvida svenska väljare blir mer eller mindre kunniga över tid, men det går att se att kunskapsnivåerna varierar beroende på hur mycket uppmärksamhet ett visst politiskt ämne har fått i den politiska debatten. Dessutom finns tydliga skillnader mellan olika grupper vad gäller politisk kunskap. Män är kunnigare än kvinnor, äldre kunnigare än yngre, universitetsutbildade kunnigare än personer med lägre utbildningsnivå. Väljare som placerar sig i mitten längs den ideologiska vänster-högerskalan tenderar att vara mindre kunniga än personer som står till vänster eller till höger i politiken.

Diskussionen om demokratins utveckling och medborgarkunskaper hänger samman med mediernas roll som informationsspridare. Det förändrade medielandskapet påverkar den politiska åsiktsbildningen, det politiska deltagandet och, ytterst, demokratin. Det är också den kopplingen som Henrik Ekengren Oscarsson pekar ut som en av de avgörande faktorerna för utvecklingen framöver.

– Jag anser nog att vi blir allt mer bildade, samtidigt som allmänbildningen, alltså den kunskap vi har gemensam och som är förutsättningen för en enda gemensam fungerande samhällsdiskussion, minskar. Samtidigt som våra kunskaper blir allt mer sofistikerade och specialiserade innebär den utvecklingen en förlorad bredd.

Den förlorade bredden som Henrik Ekengren Oscarsson nämner, syftar på att vi istället för en inkluderande samhällsdebatt som engagerar alla lite till mans, får flera små debatter isolerade från varandra. Men vad en sådan fragmentering av samhällsdebatten innebär för demokratin är inte lätt att veta.

– Minskad bredd kan vara både bra och dåligt. Bra om det innebär att fler röster och argument kommer upp på bordet. Dåligt om vi samlas på var sin arena och aldrig pratar med varandra. Vi ser båda sakerna hända samtidigt just nu. 

Vilken av tendenserna som kommer att dominera framtida svensk samhällsdebatt är än så länge långt ifrån givet. Och där, kommer vi fram till, har vi ett ämne för en helt egen artikel.

Redaktionen/Karin Zelano