Bertil Ohlin förnyade den liberala politiken redan som FPU-ordförande, med boken Fri eller dirigerad ekonomi (1936). Han personifierade svensk socialliberalism. Dess motsats betecknade han som gammalliberalism.
Bilden blir missvisande om man tror att han därmed vände sig mot vad liberaler och frisinnade dittills hade stått för. Han tänkte nationalekonomiskt, och de han polemiserade emot var främst neoklassiska yrkeskollegor, som hävdade laissez-faire som botemedel mot mellankrigstidens kriser och höga arbetslöshet. Men socialliberalism är en äldre och mycket bredare strömning än den som utgick från 1930-talets ekonomiska idékonflikt.
Patrick Krassén verkar skeptisk mot Ohlins socialliberala idéer och betonar släktskapet med den socialdemokratiska politiken i ett visst skede. Ohlin själv skrev samma sak i memoarerna: ”Om blott socialdemokraterna inte varit principiella socialister skulle jag känt mig mera samstämd med dem än med något annat parti.”
En tänkbar slutsats är förstås att socialliberalismen är behäftad med samma svagheter som den socialdemokratiska varianten av socialism.
Jag vill minnas att folkrörelsesociologen E. H. Thörnberg använde uttrycket ”social liberalism” omkring 1920 som beteckning på den politik liberaler och frisinnade verkade för. Det rörde sig om den svenska varianten av en bred internationell strömning, som i Storbritannien betecknades som New Liberalism, i Frankrike som Solidarité och i USA som Progressivism. S. A. Hedin, Julius Mankell, Samuel Ödmann med flera bildade Nyliberala Sällskapet 1867 med ett brett demokratiskt reformprogram. Hedins motion om arbetarskydd och arbetarpensioner 1884 räknas som startpunkten för modern svensk socialpolitik. Centralförbundet för Socialt Arbete, bildat 1903, dominerades av liberaler som Ernst Beckman, G. H. von Koch, Emilia Broomé, Kerstin Hesselgren och Erik Benjamin Rinman. Karl Staaffs regering införde folkpensionen 1913.
New Liberalism växte fram under den sista tredjedelen av 1800-talet. Idémässigt var den ett uppbrott från den klassiska skolan i nationalekonomin (Adam Smith, Ricardo, Malthus, J. B Say med flera), som lagt en död hand över allt socialt reformtänkande genom tron på ett obönhörligt växande befolkningstryck och existensminimum som den naturliga arbetslönen. John Stuart Mills avfall 1869 från klassikernas ”lönefondsteori” utlöste ett skred i tänkesätten. Fackföreningarnas kamp för bättre villkor behövde inte längre utmålas som i bästa fall meningslös.
Fackföreningarna höll på att bli en maktfaktor, arbetare var läskunniga och ställde krav på rättigheter som medborgare och anställda. Allt fler insåg att allmän rösträtt i längden inte kunde avvisas och att arbetarklassens integration i ett samhälle med enskild äganderätt och personlig frihet krävde en bredare politisk agenda än den som rymdes i Manchesterliberalismen. När man i Storbritannien omkring år 1900 talade om ”liberal lagstiftning” syftade det på sociala reformer, inte på slopande av regleringar. Den liberale finansministern David Lloyd George lade 1906 fram en ”krigsbudget” – en krigsförklaring mot fattigdomen.
Socialliberalismen var ett etablerat tänkesätt i Sverige innan August Palm började agitera för socialismen och hade större inflytande än socialdemokratin ända till 1930-talet. Den formades i kampen för rösträtt, frihandel, religionsfrihet, trygghetsreformer och folknykterhet. Den bidrog också på ett avgörande sätt till att såväl fackliga fri- och rättigheter som arbetsgivarnas rätt att leda verksamheten i företagen tidigt etablerades som grundprinciper på arbetsmarknaden, erkända av såväl fackföreningsrörelsen som arbetsgivarna.
Vill man förstå socialliberalismen räcker det inte att studera perioden efter 1936, då svenska liberaler hade att förhålla sig till en dominerande socialdemokrati. Dess identitet formades långt tidigare, och dess inflytande på socialdemokratin var större än inflytandet i motsatt riktning.
Svante Nycander är tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter och författare av Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet (SNS Förlag 2009).