Sverige har blivit en bättre demokrati ur såväl åsiktsrepresentativ som deltagarmässig synpunkt. Kvalitén i det demokratiska samtalet är det sämre ställt med. Lennart Nordfors menar att dagens stora demokratifråga är att det skapas fler sammanhang där argumenten och eftertanken tillåts ta plats.
Frågan ställs allt oftare, i Sverige och utomlands, om hur demokratin kan fungera bättre. Det är hög tid, för det är uppenbart att den idag möter nya utmaningar. Den ekonomiska krisen 2008 har ställt dem i blixtbelysning, men de har funnits där i årtionden.
Krisen visar hur blickarna vänds mot politiken när marknaden råkar illa ut. När allt annat brakar samman förväntas politikerna träda in. Marknaden bidrar i att driva fram politiskt agerande. När USA:s kongress hösten 2008 sa nej till förslag från Bush-administrationen om stöd till krisande banker reagerade marknaderna så kraftigt att frågan snabbt togs upp igen och förslaget bifölls.
I USA hävdar många att den politiska polariseringen nått så långt att det är en institutionell kris; när den kompromissvilja som den amerikanska maktdelningsprincipen förutsätter saknas ersätts handlingskraft av låsningar. Att EU:s institutioner behöver reformeras för att rädda Euron är uppenbart, men med vilken folklig förankring fattas besluten? Också i Sverige kan frågan resas: Vilken handlingskraft har politiken när en koalitionsregering i minoritet tvingas förhålla sig till ett tungan-på-vågen-parti med nynazistisk historia?
Den svenska demokratin har, liksom ekonomin, genomgått omvälvande förändringar under de senaste decennierna. Demokratins förändring har inte skett på samma tydliga sätt som den ekonomiska, där ju mycket av revolutionen kan avläsas i politiska beslut om privatisering, avreglering, öppnandet av gränser och ny affärslogik inom företagen. Men i båda fallen är det en liberal revolution vi bevittnat.
Låt oss återvända till tiden kring 1970. Det är i kontrasten mellan nu och då som demokratins aktuella utmaningar framstår som tydligast.
Herbert Tingsten kallade Sverige för en ”lycklig demokrati”. De större principfrågorna var avgjorda, menade han. Debatten kunde fokusera på hur-frågorna, alltså hur uppfattningen av det gemensamma bästa kunde omsättas i praktiken. Väljarrörelserna var relativt små, svenskarna röstade efter yrkeskategori eller klass. Det som återstod för partierna var att kämpa om ett mindre antal marginalväljare eller ”blockbytare”.
Starka folkrörelser och arbetsmarknadens parter fungerade som kanaler för ett högt politiskt deltagande, folklig representation och förankring av gemensamma beslut. Den svenska neo-korporativismen – för att använda statsvetarnas etikett på ett system av starkt partnerskap mellan folkvalda organ och intresseorganisationerna – gick på högvarv.
Jag förenklar och karikerar för kontrastens skull. Så harmoniskt var det inte. Svenskarna var inte fullt så lika, så disciplinerade eller så samstämmiga som man kan förledas att tro vid en tillbakablick. De politiska processerna, som av många betraktades som så smidiga, skapade hos andra en känsla av utanförskap. De som inte delade förhärskande synsätt eller kunde göra sig gällande i existerande kanaler för påverkan (som partierna eller de stora folkrörelserna) hamnade utanför. Sverige var framgångsrikt, men också litet och trångt.
Moderniseringen sedan dess har inneburit att värderingarna skiftat från gamla, kollektivt orienterade, till nya som handlar om självförverkligande, individualitet och självuttryck. Med ökad mångfald i värderingar och bakgrunder utmanas den klassiskt svenska, samstämmighetsorienterade, demokratin.
Det ställer våra folkvalda inför andra utmaningar än vad gårdagens folkvalda möttes av. Väljarna är rörligare än någonsin. Partier kan åka berg-och-dal-bana i opinionen. Det gäller inte bara små partier. 2008 stödde över 45 procent av svenska folket Socialdemokraterna. Två år senare var det 25 procent. Väljarna bestämmer sig allt närmare inpå valdagen. Medieklimatet har blivit tuffare, en ledande folkvald ägnar idag mycket mer tid och energi åt att hantera media än vad företrädarna gjorde.
Till detta kommer de senaste årens blixtsnabba utveckling av sociala medier. Twitter och Facebook har effektiviserat arbetet med att organisera opinionsyttringar på ett revolutionerande sätt. Det som förr krävde långa nätter vid stencilapparaten, extensiva nätverk av flygbladsutdelare och många möten, görs idag med en knapptryckning.
Idag ställer många frågan, oavsett om den gäller USA:s budgetunderskott, Eurons framtid, klimathotet eller Sveriges framtida konkurrenskraft: Förmår våra politiska system utveckla långsiktiga lösningar och ha handlingskraften att hålla fast vid dem?
De senaste årtiondenas liberala revolutioner har rivit hinder och skapat frihet. Följden har blivit en ny dynamik. När det gäller marknadsekonomin har effekten blivit att välstånd spritts till hundratals miljoner människor som annars skulle leva i fattigdom. Samtidigt har vi inom ekonomin bevittnat en kortsiktighet i agerande och tänkande som, tillsammans med felaktig politik, bidragit till krisen.
Kan samma sak sägas om demokratin? Har vi vunnit större öppenhet och dynamik till priset av ökad kortsiktighet? Hinder för politiskt deltagande har rivits. Makten har spritts till fler. Man behöver inte vara folkvald, redaktör på en stor tidning eller ombudsman inom ett viktigt fack för att påverka den politiska utvecklingen. Idag kan en tonåring, med lite tur och skicklighet, mobilisera stark opinion.
Nestorn för den moderna demokratiteorin, Robert Dahl, har formulerat fem kriterier för den goda demokratin: beslutsjämlikhet, effektivt deltagande, upplyst förståelse, kontroll över dagordningen och inkludering. Med undantag för ett av dem handlar de om demokratin som beslutssystem: vilka som ska vara med och besluta, att det ska ske på jämlika villkor, att alla ska ha möjlighet att delta och så vidare.
Undantaget är ”upplyst förståelse”. Här handlar det om de kunskaper och insikter som medborgarna ska ha som grund för sitt deltagande. Medverkan i politiken ska också ha en viss kvalitet och vila på en viss medvetenhet.
Demokratin ska inte bara ses som ett system för kollektivt beslutsfattande under majoritetsregeln. Vi måste blicka djupare än så, till vilket ideal vi ska ha för demokratiskt medborgarskap.
Frågan rör den enskilda medborgaren och hans/hennes samspel med andra medborgare och med förtroendevalda. Frågeställningen är långt ifrån ny. För John Stuart Mill var demokrati inte bara ett sätt att fatta beslut under folkets medverkan. Hela hans liberalism baserades på en utvecklingstanke: idén att friheten var en förutsättning för personlig utveckling.
Detsamma gällde politiskt deltagande. Genom att delta i avgörandet av offentliga angelägenheter kunde individen, menade Mill, växa från att vara privatperson till att bli medborgare i genuin mening: en person som förmår se helheten, se sig som en bland flera och därmed lyfta sig över sitt särintresse och engagera sig för det gemensamma bästa.
Det finns också tydliga kopplingar till folkbildningstanken. Svenska politiska partier och folkrörelser har, ända sedan de bildades, sett sig själva som ”skolor i demokrati”, inte bara som påverkans- eller lobbygrupper.
Villkoren för den politiska debatten blir det centrala. Idealet är det upplysta, rationella samtalet där man vinner ny information, tar och ger argument och är beredd att skifta ståndpunkt när de egna argumenten inte bär. Statsvetarna talar om ”samtalsdemokrati”, där själva kriteriet för den goda demokratin är kvalitén i det offentliga samtalet.
Andra ideal är den åsiktsrepresentativa demokratin, där kriteriet för en bra demokrati är åsiktsöverenstämmelse mellan väljare och valda, och deltagardemokratin där kriteriet är största möjliga medborgerliga medverkan i de politiska processerna.
Jag tror att Sverige blivit en bättre åsiktsrepresentativ demokrati sedan början på sjuttiotalet. Min övertygelse är att medborgarnas olika uppfattningar är bättre representerade i riksdagen idag jämfört med en tid då det fanns tydliga gränser för vilka uppfattningar som var acceptabla att framföra.
Jag är också övertygad om att Sverige är en bättre deltagardemokrati, trots fallande medlemssiffror i partierna och färre aktiva medlemmar i folkrörelserna. Om deltagande i politiska diskussioner och att vara med i olika slags manifestationer är demokrativärden, vilket de är, så har internet och sociala medier skapat framsteg som ställer allt annat i skuggan. Fler deltar i politiken idag än förr.
Det är sämre beställt med ”samtalsdemokratin”. Sociala medier är utmärkta platser för att tycka, men sämre för att argumentera. Deltagandet handlar mycket om att sprida sina ståndpunkter eller korta kommentarer – strävan är att göra dem ”virala”. Det är knapphet och snabbhet som gäller. Vi blir del av opinionsyttringar och manifestationer på impuls.
Något viktigt har gått förlorat med försvagningen av de gamla folkrörelserna. Det demokratiska samtalet behöver arenor som präglas av långsamhet och som uppmuntrar eftertanke, där det finns tid att lyssna och bli lyssnad till. Där det finns plats att lägga fram inte bara sina ståndpunkter, utan också sin argumentation. Folkrörelserna fungerade också som mötesplatser bortom sociala gränser.
Demokratin behöver sådana gemensamma ”torg”. Tendensen idag är i stället att utbytet delas upp i subgrupper av vänner eller nätverk. Sverige lider brist på gemensamma, fungerande, demokratiska mötesplatser för genuint åsiktsutbyte, utveckling av argumentation och lärande.
Till detta kan läggas medias kris. När tidningar tappar i kvalitet eller rentav försvinner – vilket är trenden idag – försvagas viktiga källor till kunskap och debatt. Media har också funktionen av ”torg” där vi kan mötas kring gemensamma ämnen. En viktig orsak till den politiska polariseringen i USA är medias fragmentering i starkt profilerade kanaler av typen Fox eller MSNBC där redan frälsta kan få sina uppfattningar eller fördomar bekräftade.
Här är frågan som måste besvaras om man oroar sig för långsiktigheten. Den handlar om vår förmåga att forma gemensamma uppfattningar i dialog. Om politiken ska fungera långsiktigt måste både medborgarna och deras representanter ha ett långsiktigt perspektiv
Institutionen för att forma gemensamma verklighetsbilder och uppfattningar är det offentliga samtalet. De politiska beslutens kvalitet avgörs, ytterst, av kvalitén på detta samtal. När den dialogen förlorar i kvalitet blir resultatet populism – eller värre.
Platserna där denna dialog kan föras hamnar därmed i fokus. Det gäller folkrörelserna, partierna och folkbildningens organisationer. Det gäller också vissa offentliga mötesplatser som biblioteken, där ingen hittills kunnat ge ett bra svar på deras överlevnad i e-bokens tid. Vi ser dagligen hur huvudaktören när det gäller att ge oss upplysning om samhällsutvecklingen – den kvalificerade, professionella journalistiken – trängs tillbaka.
Det finns inte några enkla svar, men de ideella och idéburna organisationerna i Sverige måste intensifiera sina insatser att finna nya sätt att involvera unga människor som aktiva medlemmar i sin verksamhet.
Media och dess ägare måste släppa sin fleråriga fixering vid pappret som distributionssätt och ställa den relevanta frågan: Hur får vi den kvalificerade journalistiken att överleva oavsett om den tas del av i papper eller digitala kanaler? Inte heller denna fråga har något enkelt svar. Ett är dock uppenbart: Slå vakt om Public Service som en stark kraft!
En hel struktur av mötesplatser och arenor för argumentation och lärande har allvarligt försvagats. I värsta fall är viktiga delar av den på väg att försvinna, utan att ersättas av något likvärdigt. Här finns den stora demokratifrågan idag.
Lennart Nordfors
är filosofie doktor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, vice VD för Gullers Grupp och ordförande i demokratiorganisationen Silc.
En längre version av artikeln finns publicerad i antologin En bit på väg (Bertil Ohlin Förlag).