Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte (Albert Bonniers Förlag, 2013)
Författare: Margareta Strömstedt
Jag började som lärare i stor förvirring. Hur skulle jag agera? Hur skulle jag vara för att vara en bra lärare? Jag ville ju att barnen skulle tycka om mig, jag kunde inte sätta gränser. Jag läste i böcker om metoder och praktisk inlärning, men de levande barnen var för snabba och oförutsägbara. Vem kan fånga ett levande barn? Och vilket levande barn kan ha glädje av en lärare som har sitt ego och sin egen duktighet i fokus och egentligen inte ser en enda elev?
Margareta Strömstedts ögonblicksbilder från det egna livet skildrar ett Sverige i förändring. De förväntningar som ställs på kvinnor, men också relationen mellan vuxna och barn, är satta under omprövning.
Strömstedts resa går från uppväxten i frikyrkopredikantshemmet, via studier vid lärarseminariet i Lund, till en lång journalistisk gärning på Dagens Nyheter och Sveriges Television. Efter att åldern trängt undan rädsla och skam berättar Strömstedt nu gripande om hur män (i Strömstedts fall särskilt dem i aktningsvärd ställning) tagit sig friheter på hennes fysiska och känslomässiga bekostnad.
Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte är en påminnelse om att dagens diskussioner om de normer som sätts i förskolan, om tilltal, snedrekrytering, glastak och föräldraförsäkring också handlar om all skit som döljer sig bakom det som är enkelt att ta på. Att även kvinnor med i huvudsak lyckliga familjer och trygg ekonomi utsätts för saker som aldrig får accepteras.
På samma lättillgängliga sätt framhåller barnbokskritikern Strömstedt hur förfärligt svårt vi vuxna har att förhålla oss till barn. Porträtten av Astrid Lindgren och Tove Jansson är här fina och avväpnande. Vuxnas vandring över barnuppfostrans minfält är kanske för alltid dömd till trevande bland regler och ansvar, skydd och förtroende. Men visst blev vuxenvärlden klokare av Pippi Långstrump, Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta. Ibland är det viktigt att tvingas tänka till.
Vuxnas förhållande till barn påverkar så klart hur den nya generationen ser på livet. Detta gäller såväl vid köksbord som i klassrum. Tur är väl det!
– Går du till Leif, så får du stryk, det vet du!
– Jag tar stryket! Skrek min bror och sprang iväg bort mot smedens.
”Jag tar stryket!” – Det blev ett mantra som så småningom flyttade in i min egen hjärna i de limbo-trakter mellan hjärnstammen och hjärnbarken där synapserna blixtrar och där det dånar av kreativitet. Den som är rädd för stryk kan inte skapa.
Därför måste vi alla, både barn och vuxna, ta till oss min lillebrors djärva rop:
”Jag tar stryket!”