Om staten anses ha i uppgift att hjälpa människor att bli verkligt fria, riskerar det att övergå i förtryckande paternalism. Isaiah Berlin varnade för denna förvrängning av frihet till politisk lydnad och tvång. Det är en varning dagens liberaler borde ta på större allvar.
På Folkpartiets landsmöte talade alla om friheten. Det var inte sällan förvirrande. Vad var det egentligen för frihet som ombuden agiterade för i talarstolen? Exemplen på oklarheter var många, men ett är särskilt närvarande: folkhälsopolitiken. I debatten om alkoholmonopolet hävdades upprepade gånger att det handlar om att väga två friheter mot varandra: dels friheten att få köpa och sälja alkohol på det sätt man önskar och som är möjligt på den fria marknaden, dels frihet från alkoholrelaterade skador. Någon kvalitativ distinktion mellan dessa två ”friheter” gjordes aldrig. När jag yrkade bifall till det modesta förslaget att tillsätta en utredning om möjliga alternativ till det statliga monopolet, löd en av invändningarna: ”Vadå, tycker du att det är en mänsklig rättighet att få köpa öl dygnet runt?!”. Folkpartiet liberalerna är oroväckande förvirrat.
Isaiah Berlin utvecklade i Two Concepts of Liberty den klassiska distinktionen mellan negativ och positiv frihet. Den negativa friheten innebär frihet från tvång och förbud, det vill säga den frihet som följer av John Stuart Mills skadeprincip: att människor ska vara fria att göra vad de vill så länge de inte utövar tvång mot andra. Den positiva har inget att göra med frihet från tvång och förbud, utan handlar om människors egenmakt och handlingskapacitet. För klassiska liberaler är det den negativa friheten som staten främst är satt att skydda och upprätthålla, medan socialliberaler anser att staten även bör tillförsäkra människor egenmakt och autonomi.
Berlin ansåg att båda dessa former av frihet är fullt giltiga ideal att eftersträva. Samtidigt varnade han för att den positiva friheten genom historien har tenderat att utnyttjas i paternalistiska och förtryckande syften. Om man anser att staten har att tillförsäkra människor positiva möjligheter, måste man inse att detta kan kantra över i idéer om att staten har rätt att påtvinga människor de val och levnadssätt som gör dem ”fria på riktigt”. På så vis övergår frihet till att handla om politiskt tvång och lydnad.
Denna distinktion verkar av allt att döma ha fallit i glömska hos många av Folkpartiets företrädare. Många reformer kan motiveras på goda grunder, utan att frihet i dess negativa bemärkelse är en av dem. Det finns rimliga socialliberala argument för en strikt alkoholpolitik. Men däremot är det svårt att hävda att förekomsten av ett statligt monopol gör människor mer fria än om det statliga monopolet inte fanns. Med en sådan användning av begreppet har frihet i stort sett kommit att betyda ”allt som är bra” (alternativt ”allt som Folkpartiet tycker är bra”). Ett begrepp förvrängt till fullständig meningslöshet, således.
En sådan utveckling är inte bara upprörande för filosofikufen eller den semantiskt intresserade. Det stora problemet är att den gör oss mindre känsliga för frihetskränkningar insvepta i frihetsargument. Paradexemplet: statlig massövervakning som motiveras av trygghet, som i sin tur anges vara en förutsättning för frihet.
Det var denna positiva användning av begreppet frihet som Isaiah Berlin varnade för. När frihet inte betyder frånvaro av tvång och förbud, utan att det offentliga ska hjälpa människor att bli fria på riktigt, finns det en uppenbar risk att även de med goda intentioner trampar in på förtryckets område. För alla utom de renläriga libertarianerna går det alldeles utmärkt att argumentera för inskränkningar av den negativa friheten för att tillgodose andra önskvärda intressen. Att ge människor egenmakt, att utjämna livschanser och att upprätthålla trygghet är fullt legitima politiska mål.
Men för den som anser att staten ska ägna sig åt mer än enbart skydd av den negativa friheten måste avvägningar ständigt göras mellan inskränkningar i denna frihet och de intressen man vill tillgodose. Sådana avvägningar är fullt möjliga att göra, och att det finns ett sluttande plan är i sig inget argument för att bli libertarian. Men för den som tycker att frånvaron av statliga hinder är ofrihet och att de offentliga påbuden och förbuden är vad som gör människor verkligt fria, finns det inte längre någon avvägning att göra. Om friheten alltid kan ökas genom att politiker vidtar åtgärder de anser är bra för människor, blir friheten från tvång inte längre något staten har anledning att upprätthålla. Det vore mycket illa.
Emma Söderberg Majanen är biträdande redaktör för Liberal Debatt.