Skip to content
Tema

Bildning som skapar medborgare

Hur skapas ett samhälle där offentlig makt får sin legitimitet av att medborgarna kan bestrida och ifrågasätta den, snarare än bara känna samtycke till maktens utövande? Docent Karl Palmås anför det republikanska bildningsidealet.

Under november månads landsmöte presenterade Folkpartiet sitt kulturpolitiska program, betitlat Bildning, nyskapande, kvalitet. I texten behandlas den ofta diskuterade motsättningen mellan kulturens egenvärde, å ena sidan, och kulturens mer instrumentella nytta, å den andra. Författarna menar att detta är en falsk motsättning: Om vi bara fokuserar på kulturens egenvärde, får vi nyttan på köpet. Det omvända kan inte vara fallet: ”Den som fokuserar på det instrumentella kommer snart att märka att utan kvalitet i konsten finns inte heller något instrumentellt värde.”

Vilket är då det instrumentella värde som i slutändan trots allt ska genereras av kulturen? En missunnsam läsare skulle kunna fastna på meningar som: ”Kulturen har lika stor betydelse för informationssamhället som oljan hade för industrisamhället.” Denna liknelse antyder att kulturen ytterst ska ses som ett bränsle för ekonomisk tillväxt. Vidare missar denna formulering helt kulturlivets roll som ”plats” för det demokratiska samtalet – oavsett om vi talar om ett nutida informationssamhälle eller ett dåtida industrisamhälle. Lyckligtvis pekar resten av programmet i en annan riktning. Lejonparten av initiativen berör just konstens och kulturlivets plats som del av det öppna och demokratiska samhället.

Ordet ”bildning” spelar här en avgörande roll. Partiets slogan lyder ”Klassresan börjar i klassrummet”, och på så vis binds bildningens egenvärde till liberala principer. Bildning som det som ger individen bättre livschanser. Denna klassiskt liberala hållning är på många sätt lovvärd, men kan samtidigt ifrågasättas från ett republikanskt perspektiv. Är bildning ett verktyg för att främja individers eventuella klassresor, eller är det en fundamental del i den kollektiva konstruktionen av ett samfund där ”non-domination” sätts främst? Något tillspetsat: Handlar bildning om att skapa karriärvägar, eller om att skapa medborgare?

Sedan republikanismens återkomst under det sena 1900-talet har samtida politiska teoretiker försökt formulera olika svar på hur den relaterar till diverse sakområden. Exempelvis har de frågat sig vad republikanismen betyder för internationell politik (statsvetaren Johan Karlsson Schaffer har skrivit en bra introduktion till frågan), men även hur republikanismen relaterar till utbildning. Hur kan en bildad befolkning bidra till att skapa ”checks-and-balances” gentemot maktinstanser? Hur kan bildning bidra till ett samfund vars lagar – för att tala med Philip Pettit – legitimeras av ”contestability” (möjlighet till bestridande och ifrågasättande) snarare än ”consent” (samtycke)? Hur skapas bildade medborgare som anammar den ”antika friheten” att bege sig till den politiska diskussionen på det allmänna torget – och inte den ”moderna friheten” att vända torget ryggen och sköta sitt?

Här är det frestande att lyfta fram USA som ett land där republikansk bildning anses vara en dygd. Notera populärmusikanten Jay Zs ”99 problems”, som förtäljer historien om ett berättarjag som stoppas på vägen av poliser. Konstapeln – vars enda skäl att stoppa vår hjälte är att vederbörande är ung och tillhör den afroamerikanska minoriteten – ber att få titta runt i bilen, och får då svaret: ”I know my rights so you’re gonna need a warrant for that”. Berättarjaget vältrar sig i denna möjlighet att medelst medborgerlig bildning bestrida polisens maktutövning: “Well I ain’t passed the bar but I know a little bit, enough that you won’t illegally search my shit.”

När det gäller motsvarande diktning på svenska är Erik Gustaf Geijer ännu oöverträffad. I Är svensken människa? föreslår Henrik Berggren och Lars Trägårdh att ”Odalbonden” är en hyllning till bondens stridbarhet gentemot Svea ting. I de rader de citerar framhålls att den mest fundamentala bildningen är den som berör ens rättigheter gentemot makten: ”Mig mycket lärdom ej är tung // jag vet blott, vad är mitt // Vad rätt är, ger jag Gud och kung // och njuter resten fritt.”

Samtidigt är det – Geijers eventuella avtryck till trots – främst republiker som värdesätter medborgarnas kunnande. ”Civics education” (medborgarutbildning) framhävs även inom exempelvis Frankrike. Denna del av den franska regeringstraditionen har inte överförts till EU-systemet – åtminstone inte i samma utsträckning som den distinkt franska meritokratisk-elitistiska byråkratin. Samtidigt finns det de som menar att EU skulle må bra av en europeisk medborgarutbildning. I början av december höll ALDE-parlamentarikern och juristen Renate Weber ett rundabordssamtal där hon pläderade för just detta.

Rundabordssamtalen hölls i kontexten av den tilltagande populismen inom unionen, och här finns en klar koppling. I dagens situation känner inte medlemsländernas medborgare att deras röst räknas, och att de inte heller kan se några klara skillnader bland de etablerade partiernas EU-politik. Därför måste EU politiseras – medborgarna måste känna att de inte bara får mer av samma politik, att något verkligen står på spel inom EU. Dessutom är det centralt att medborgarna lär sig spelets regler.

Kan man sträcka sig till att hävda att en demokratisering måste ta en republikansk riktning, där det inte längre handlar om att medborgarna ska känna samtycke inför EUs lagar? Denna modell har ju redan testats, i form av den fransk-inspirerade meritokratin. Det säkraste sättet att skapa ett europeiskt demos torde vara att främja en slags bildning som bemyndigar medborgare att bestrida och invända mot den ”polity” utan ”politics” som alltför ofta benämns ”Bryssel”.

Karl Palmås är sociolog och docent vid Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg.