Kunskapsskolan måste kompletteras med en politik för bildning och fritt kunskapssökande i högskolan. Benny Lindholm, ordförande i Liberala studenters, ifrågasätter regeringens fokus på elitsatsningar och arbetsmarknadsanknytning i den högre utbildningen.
Söker man på ordet ”bildning” på regeringens hemsida får man 54 träffar varav 44 hänvisar till Kulturdepartementet. Några hänvisar till miljö och ”bildning av luftföroreningar”. Endast två hänvisar till Utbildningsdepartementet. Samtidigt nämns inte bildning över huvud taget i skollagen, skolförordningen, högskolelagen eller högskoleförordningen.
Det är inte genom att upprepa ordet bildning i läroplanerna som man främjar den personliga utveckling som bildning handlar om. Men det finns ett bildningsproblem i utbildningspolitiken. Folkpartiets och Björklunds pågående arbete för att återupprätta kunskapsskolan är den enskilt viktigaste reformen i Sverige på årtionden. Kunskapsskolan måste dock kompletteras med en politik för bildning i högskolan.
Den högre utbildningen befinner sig i en identitetskris. Svenskt Näringslivs utspel om att humanistiska ämnen ska ge lägre studiemedel och regeringens fokus på yrkesexamina såsom sjuksköterskor och civilingenjörer är tydliga tecken på att bildningsperspektivet tappat i betydelse i högskolan. Inte för att endast humanister förstår sig på bildning, utan för att ett ensidigt arbetsmarknadsfokus kan kväva högskolans främsta uppgift – det fria kunskapssökandet.
Om utvecklingen fortsätter kan högskolans utvecklas från att ha varit en elitistisk och få förunnad plats, till att bli en instrumentell arbetsmarknadsanpassad yrkeshögskola. Trenden går från ett fokus på kunskap och människors strävan efter helt nya kunskapsområden, till ett fokus på yrkesfärdigheter och innovationer. Framtidens högskolelandskap kan mycket väl vara en plats där ingenjören som fokuserar på utveckling av gamla lösningar har högre status än den forskare som har potential att upptäcka helt nya forskningsområden.
Regeringen har haft goda ambitioner. Sedan 2007 har forskningsanslagen ökat påtagligt och man har försökt frigöra universiteten från politisk styrning. Men verktygen är fel. Samtidigt som forskningsanslagen har ökat har man tagit bort kravet på att forskare – genom kollegiala beslutsorgan – ska svara för frågor om utbildningens och forskningens innehåll. Autonomireformen har, paradoxalt nog, inneburit att politiskt tillsatta universitetsledningar har fått ett ökat inflytande på bekostnad av forskarna.
Samtidigt har kraven på att universitetslärare ska genomgå högskolepedagogisk utbildning tagits bort, och den betydande ojämställdheten och sociala snedrekryteringen i högskolan består. Dessutom är svensk forskning orörlig i ett internationellt perspektiv. Cirka tre fjärdedelar av landets disputerade forskare är kvar vid det universitet där de en gång disputerade.
Svensk forskning bedrivs i vad som kan liknas vid familjeföretag. Den duktige doktoranden tar ofta över och bygger vidare på sin handledares forskning, som sedan stagnerar. En utveckling som dessutom riskerar att förstärkas av regeringens elitsatsningar eftersom dessa syftar till att premiera redan framstående forskargrupper.
I en av EU-kommissionens rapporter om den europeiska forsknings- och högskolepolitiken går man till och med så långt att man slår fast att nuvarande trend i forskningspolitiken utgör en allvarlig risk för det vetenskapliga systemet. Fokuseringen på redan etablerade forskningsområden motverkar den flexibilitet som är nödvändig för att kunna fånga upp och främja radikalt nya perspektiv.
Demokratin är beroende av bildade och kritiskt tänkande människor som ifrågasätter makten och håller den fria debatten levande. Vid sidan av kunskapsskolan måste högskolan därför främja det fria kunskapsinhämtandet och den fria forskningen. Detta måste vara den liberala utbildnings- och högskolepolitikens kärna. Den fria tanken och de nya idéerna kan inte beställas fram i resultatorienterade finansieringsmodeller.
Den kvantitativa expansionen av högskolan har varit bra för att bereda fler plats i den högre utbildningen. Men om den kommer till priset av att utbildningsväsendet – i törst efter nationella vinster i den internationella konkurrensen – organiseras mot kortsiktiga utbildnings- och forskningsresultat är vi illa ute. Det är rimligt att skattemedel används för att finansiera högre utbildning som förmår leverera resultat. Men om högskolesektorn tappar det bildningsideal som Humboldt förfäktade och enbart fokuserar på jobb och innovationer riskerar vi att stå med skägget i brevlådan om ett par decennier.
Bildning handlar om att låta individer genom studier och reflektion utvecklas till sina egna unika jag. Det är ett individfokuserat och kunskapsälskande ideal och borde vara en naturlig fortsättning på Folkpartiets kunskapsskola. För om det är något som levererar nya nobelpris, så är det radikalt ny och omdanande forskning. Inte näringslivsanpassade innovationer.
Benny Lindholm är ordförande för Liberala studenter och tidigare medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.