Att förändringsviljan falnat med åren i regeringsställning är i dag en etablerad bild. Liberal Debatts Emma Söderberg Majanen påminner därför om samarbetets historiska förtjänster och menar att alternativet är långt sämre.
Det politiska landskapet förefaller tråkigt. Skillnaderna mellan partierna, åtminstone bortsett från Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, sägs vara så små att det inte spelar någon större roll vilka som bestämmer. Regeringen beskylls för att vara idéfattig och ”reformtrött”.
Och för all del, det vore mycket välkommet med en idédebatt som i större utsträckning utspelar sig på den partipolitiska arenan, inte bara hos tankesmedjor och i politiska tidskrifter. I det senaste numret av Axess föreslås ett antal frågor som med fördel skulle kunna utgöra föremålet för sådan idédebatt, däribland välfärdsstatens medelklassfixering och politikernas rädsla för slump och spontan ordning. I synnerhet Moderaternas pragmatism och idéfattigdom passerar stundtals gränsen för det hanterbara. Att Peter Norman (M) och Anna Kinberg Batra (M) deklarerar att det inte spelar någon roll om företag ägs kollektivt eller privat så länge företaget sköts på ett bra sätt får sägas vara exempel på detta ideologiska haveri (DN Debatt 121216).
Men det går inte heller att bortse från att Alliansregeringen under åtta år har genomfört en lång rad reformer som steg för steg har förskjutit makt – från det offentliga, till den enskilde. Fri arbetskraftsinvandring, större valfrihet inom välfärden, omfattande skattesänkningar, avskaffad värnplikt och avreglerad apoteksmarknad är några exempel. Oavsett den fattiga idédebatten är detta liberaliseringsprojekt som förtjänar all respekt.
Ändå är min erfarenhet att det inom delar av den liberala rörelsen råder en djup skepsis mot det borgerliga samarbetet. Det är bra att liberaler sitter i regeringen, men att det är tillsammans med moderater, och kristdemokrater, det ses som ett nödvändigt ont. Att sitta där tillsammans med socialdemokrater hade inte varit så mycket värre. Det är ett påstående som förvånar. Ur liberal synpunkt borde det vara markant mycket bättre med ett stort regeringsparti som tycker att fri arbetskraftsinvandring och sänkta skatter är bra, än ett som tycker att det är dåligt. Att sitta i regering med M har sina baksidor, men att välja mellan Socialdemokraterna och Moderaterna är inte som att välja mellan pest och kolera (eller så är det i bokstavlig mening just vad det är med tanke på att pest trots allt är avgjort mycket värre än kolera).
Om Socialdemokraterna vinner valet finns det mer än en sak att vara orolig för. Den fria arbetskraftsinvandringen – Alliansens kanske största liberala bedrift – kommer sannolikt att göras om intet. Det fria skolvalet kommer inte att rivas upp, men troligen urholkas. När Folkpartiet och Moderaterna jagar billiga poäng på att vilja förbjuda ”riskkapitalbolag” från att driva skolor vore det märkligt om inte en vänster i regeringsställning försökte göra samma sak, fast i större utsträckning.
I ett bredare perspektiv ingår den fria arbetskraftsinvandringen, den större valfriheten inom offentlig sektor och de omfattande skattesänkningarna i en påtaglig liberalisering av landet. Det är en bedrift som Alliansen borde få ett större erkännande för. Småpartierna må lida en del under Moderaternas skugga, och det går alltid att önska att migrationspolitiken vore än mer liberal eller skatterna än lägre. Men att mot denna bakgrund hävda att det inte spelar någon roll om regeringen är borgerlig eller socialdemokratisk verkar tveksamt.
Någon gång kommer Alliansen att förlora regeringsmakten. Politisk hegemoni är inte bra, vare sig den är borgerlig eller socialdemokratisk. Maktens arrogans är skadlig och Alliansen kommer förr eller senare att trilla dit om maktinnehavet blir för långdraget. Men den gången är inte nu. Sverige har sedan 2006 blivit ett liberalare land, inte minst på migrations- och skatteområdet. Andra områden präglas fortfarande av den politiska planeringsiverns ineffektivitet och orättvisor, främst arbets- och bostadsmarknaden. Även företagandets villkor förtjänar betydligt större uppmärksamhet i den politiska debatten.
Reformerna på dessa områden må sitta långt inne. Men mot bakgrund av Alliansens åtta år av liberaliseringar förefaller utsikterna för mer marknad och mindre planering även på dessa områden vara långt ljusare med en borgerlig än med en socialdemokratisk regering. Valet 2014 står inte mellan en sida som vill siffertrixa lite hit och en som vill siffertrixa lite dit. Det står mellan en sida som, trots krokigheter och snedsteg, har som bärande idé att frivillighet och enskilda människors självbestämmande är viktigare än värnandet av kollektiva intressen och visioner. Och en som inte har det.
Emma Söderberg Majanen är biträdande redaktör för Liberal Debatt.