Skip to content
Kommentar

”En populistisk nostalgitripp på bildningsidealets bekostnad”

Det är med stort nöje jag läser Liberal Debatts bildningsnummer. Perspektiven, liksom bildningsdefinitionerna och kvalitén, skiftar våldsamt. Bildning är ett individuellt projekt. Bildning är ett demokratiskt projekt. Bildning är ett folkpartistiskt projekt. Bildning var ett socialdemokratiskt projekt.

I en tid av skolkriser och PISA-chocker är bildning, vad det nu än är, tveklöst ett ideal att sträva mot. Bildning frigör, och som Benny Lindholm så fint skriver, ”handlar om att låta individer genom studier och reflektion utvecklas till sina egna unika jag”. Bildning går naturligtvis långt bortom att få höga poäng på standardprov. Men bildning, skulle jag vilja påstå, förutsätter goda kunskaper inom traditionella skolämnen.

Att vända utvecklingen i den svenska skolan, som genom naiva marknadsexperiment förvandlats till en ojämlikhetsmaskin, är därför en nödvändighet för oss som värnar alla människors möjligheter till bildning.

I arbetarrörelsen av i dag är bildningsbegreppet inte kontroversiellt. Det är inte fel eller fult att vara bildad, snarare tvärtom, även om bildningens attribut kanske inte vördas på samma sätt som inom exempelvis Folkpartiet. Bildning åt alla, är något som den moderna arbetarrörelsen brinner för.

Därför förvånas jag av att så många av skribenterna ser bildning som ett projekt som i framtiden med självklarhet kommer att bäras av liberaler eller, än snävare, av folkpartister. Det kommer nog att kräva mycket introspektion och stora politiska förändringar (se ojämlikhetsmaskin ovan) för att så skulle kunna ske.

Sämre företrädare för bildning och kunskap än den svenska högern, som Folkpartiet i dag är nära lierat med, är nog svårt att finna. Falsk folklighet och klämkäckt kunskapsförakt tycks för en utomstående vara bärande delar av den moderna högerns varumärke.

Tyvärr står det nu också klart att Jan Björklunds ”kunskapsskola” är något helt annat än vad namnet vill frammana. En populistisk nostalgitripp på bildningsidealets bekostnad, exempelvis. Insikten om detta skiner också igenom i många texter. Inte ens återkommande och ogrundade påståenden om socialdemokratins ”bildningsförakt” lyckas dölja detta.

Även om den tid när Folkpartiet kunde hävda ett bildnings- och kunskapsmonopol är förbi, ger flera av skribenterna gott hopp om att det skulle kunna gå att bilda en progressiv allians för en genuint bildande skola. Mycket hänger på det. Kvalitén på vår demokrati och vårt välstånd liksom de många människornas förmåga att leva goda och berikande liv, om inte annat.

Ola Pettersson är chefsekonom på LO.

ola.pettersson@lo.se