Såväl ekonomen som politikern Bertil Ohlin såg skapandet av de goda förutsättningarna som målet med en ekonomisk politik. Entreprenörskap och ökat småföretagande var en självklar del. Docent Karl Wennberg menar att vi i dag låtit detta falla till en fråga om sociala skyddsnät och glömt frågorna som verkligen står i vägen för företagande.
I Folkpartiet liberalernas valmanifest från 2010 framhålls vikten av att uppmärksamma de människor som själva har svårt att göra sina röster hörda. Men hur är det med de tiotusentals småföretagarna i Sverige? Var är de i debatten – är de fega eller jobbar de bara övertid? De som inte vågar höja sina röster mot vad de upplever som orättfärdig politik, de som jobbar 60-timmarsveckor och kanske upplevs som inflytelserika och välmående om de basar över anställda, sitter på gårdar och maskinparker värda miljontals kronor? Men som ofta ligger vakna på natten av oro över skatter och pålagor, funderar på sitt ansvar för anställda och den närliggande bygden, och ibland lever på marginalen när verksamheten går dåligt. Det glömda Sverige finns fortfarande.
Vid Hudiksvallsanförandet 1937 myntade Ohlin begreppet ”Det glömda Sverige”. Ohlin talade om den grova fjärdedel av befolkningen som levde på marginalerna och sällan kom till tals i debatten. Ohlin talade om småbrukare och småföretagare, änkor och pensionärer, grupper som även idag ofta ses som ”glömda” – förutom i valtider då de från tid till annan ska lockas med något köttben. Men lockas Sveriges många småföretagare verkligen av tillfälliga köttben?
På senare tid har det kommit förslag om att många av välfärdssamhällets system, såsom sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringen, ska anpassas med övergångsregler för företagare. Frågan är om detta är rätt väg att gå. Det är svårt att se framför sig den handlare som helt sonika stänger butiken vid en förkylning, eller avhåller sig för att arbeta med orderboken eller bokslutet trots att han eller hon har en bebis där hemma.
Det är svårt att känna igen sig i företagarens vardag i dessa diskussioner, och frågan är om Bertil Ohlin själv hade känt igen sina tankar så som de uttolkas 60-70 år efter att han först formulerade dem. Trots 27 sidor om ”det glömda Sverige” i Folkpartiets förra valmanifest förekommer småföretagande endast i diskussionen kring om det ska vara möjligt att starta eget företag med bibehållet lönebidrag eller ej [1]. Hur viktigt detta än må vara är det en ganska perifer fråga för Sveriges existerande och blivande småföretagare. De centrala frågorna rör sådant som: Skall jag våga starta? Kan jag få lån av banken om jag inte har en anställning? Hur skall det bli tillräckligt kvar att leva på efter alla omkostnader? Vad gör vi om kunderna inte betalar i tid?
Alliansregeringens ljumma inställning till småföretagarnas perspektiv på de nya 3:12 reglerna, eller förslaget om 30-dagars kredittid, tillhör sådana frågor där man missat chansen att stå upp för småföretagarna gentemot stat och storföretag.
Lejonparten av Sveriges företagare lever på en nettoinkomst som är mindre än 80 procent av vad en arbetare eller tjänsteman inom samma bransch tjänar. Ibland är det för att de ser företagandet som en sista utväg när inga jobb står att få – men dessa fattigdomsföretagare är lyckligtvis få. Ekonomiska teorier om företagande, såsom de som utarbetades av Bertlin Ohlins samtida kollegor Erik Dahmen, Joseph Schumpeter och Frank Knight, betonar vikten av att de individer som accepterar risken förknippad med att investera sina egna pengar och fulla energi i privat företagande utgör en oersättlig kraft för ekonomisk utveckling. Statliga investeringar eller subventioner ägnade att minska företagandets risker kan inte ersätta detta. Istället för att anpassa välfärdssamhällets standardmodell till ett företagarliv bör en liberal ekonomisk politik erkänna vikten av att uppmuntra de människor som känner sig dragna till företagande. Vikten av individens egna drömmar, önskemål och motivation att vara sin egen lyckas smed var en viktig utgångspunkt i ekonomen Bertil Ohlins egna reflektioner kring ekonomisk politik, trots att även han var färgad av sin tids storföretagsdominans och vurm för statliga regleringar av det privata företagandet.
I såväl Johan Hakelius skrift, publicerad vid Ohlininstitutets bildande 1994, som Hans Lindblads anförande till samma instituts femårsjubileum poängterades Bertil Ohlins breda samhällsperspektiv, som med individen som utgångspunkt analyserade samhällsekonomin. I sin politiska gärning använde sig Ohlin av sina vetenskapliga kunskaper om vikten av entreprenörskap, ett skattesystem som uppmuntrar företagande, och ett finansiellt system som balanserar sparande och kreditgivning. Detta är insikter som tål att beaktas än idag. I 2000-talets Sverige råder kanske en ”småföretagarvurm”, där alla politiker slåss om att krama ihjäl den lille företagaren. Men frågan är om de verkligen vill bli omhuldade av statens varma vante.
Den risk som företagsamma individer tar är deras eget fria val och inte en piska som de önskar att bli ålagda av en arbetsförmedlare eller förhandla bort. Snarare är det drömmen om framgång, erkännande och potentiell belöning som utgör moroten för företagare.
Att uppmana arbetslösa att starta företag baserat på statens önskan att avfärda dem från sjuklönelistan eller arbetsförmedlingen är inte en sund ekonomisk politik, och inte heller en liberal politik. [2]
En sund ekonomisk politik i Bertil Ohlins anda tar sin utgångspunkt i statens roll att sätta upp ramar och rättvisa spelregler för det fria företagandet, Den ser till att konkurrensen fungerar och att oligopol inte uppstår (här finns en del kvar att göra), att tullarna och handelshindren är låga så att den för Sverige livsviktiga exporten frodas och att investeringsbesluten tas av enskilda företagare som också tillåts njuta frukterna av det eventuella mervärdet om deras personliga risktagande visar sig vara framgångsrikt. En liberal politik i Bertil Ohlins anda tar sin utgångspunkt i att företagande bottnar i individers fria val och strävan efter självförverkligande och egenmakt.
Karl Wennberg är småföretagare, docent vid Handelshögskolan, vice VD på forskningsinstitutet Ratio och ledamot av Ohlininstitutets styrelse.
karl.wennberg@ohlininstitutet.se
[1] Min kritik är en smula orättvis. Det skrivs mycket och gott om företagande annorstädes i valmanifestet. Tesen jag vill föreslå är att Ohlins tanke om att småföretagare fortfarande är en bortglömd grupp i debatten.
[2] Notera att forskningen indikerar att såväl småföretagare som deras anställda mer sällan är sjukskrivna och rapporterar högre arbetstillfredställelse än såväl anställda i privata storföretag och framförallt än anställda i offentlig sektor. Så visst kan det finnas positiva hälsoaspekter att vara sin egen chef. Men i en liberal ekonomi är det upp till var och en att avgöra om hon vill testa sina vingar som företagare, inte som ett led i att minska statens transferingskostnader.