Bertil Ohlin var legendarisk partiledare för Folkpartiet, Nobelpristagare och den som formulerade den svenska socialliberalismen tidigast. Trots det är det få som läser Ohlin i dag. Patrick Krassén, tidigare redaktör för Liberal Debatt, föreslår ett nytt sätt att läsa Ohlin.
Det är min uppfattning att yngre liberaler i dag sällan har läst Bertil Ohlin – varken något av honom eller om honom. Visst, de flesta vet nog att Ohlin var partiledare för Folkpartiet, vissa vet kanske att han även var ordförande för ungdomsförbundet och att han tilldelades ekonomipriset till Alfred Nobels minne 1977. De riktigt pålästa kanske kan beskriva hans arbete som nationalekonom inom handelsteori, och det Heckscher-Ohlin-teorem som han blev akademiskt främst känd för.
Men det är skralare med kunskaperna om vilken betydelse Ohlin spelade inom svensk politik, vågar jag påstå. Några olika skäl finns till detta. Ett är förstås att han var verksam i en helt annan tid – långt innan Alliansen, EU-inträdet, murens fall (och även dess tillkomst), Margaret Thatcher, kårhusockupationen 1968, och att Folkpartiet la till ”Liberalerna” i partinamnet. Ett annat skäl är att det inte finns någon kulturell och historisk aura kring Bertil Ohlin som lyfts fram i våra dagar, så som med till exempel Olof Palme.
Måhända är det kanske till och med så, att Ohlin inte har så mycket att säga liberaler och liberalismen i dag? Det är lätt att drista sig till en sådan slutsats, om man beaktar att det har kommit en mängd liberala profiler att förhålla sig till efter Ohlin, och att man sällan hör Ohlin refereras eller ser nyutgåvor av hans böcker.
En instans som nyligen drog lans för en förnyad läsning av Ohlin var DN:s ledarsida, i januari i år. Syftet var att finna en rot till socialliberalismen, och man sökte sig till Ohlin; närmare bestämt till hans bok Fri eller dirigerad ekonomi? från 1936. I den utmejslar Ohlin, sammanfattningsvis, en rågång mellan socialismens krav på centraliserat ägande, och en alltför fri ”manchesterliberalism”, som till synes inte tog hänsyn till de i svagast position i samhället. På många områden skulle statlig planering råda, till exempel vad gällde nyttigheter inom välfärdsstaten, jordbruket och offentliga bolag. Privat äganderätt skulle dock utgöra grunden för samhällsekonomin och skatterna fick inte vara konfiskatoriska, eller så höga att de avskräckte från initiativ, risktagande och företagsamhet.
Den socialliberalism som Ohlin sökte teckna i Fri eller dirigerad ekonomi? möttes trots detta av reaktioner från socialdemokratiskt håll, som menade att Ohlins åskådning lika gärna skulle kunna kallas ”liberalsocialism”, och att förslagen inte alls låg särskilt långt från de socialdemokratiska grundprinciperna. Ohlin var ingalunda heller en stringent försvarare av marknadsekonomi. Runt 1926-27 inspirerades Ohlin av John Maynard Keynes bok The End of Laissez-Faire, och skrev artiklar där han förordade en ökad statlig planering av ekonomin – i effektivitetens namn.
Bertil Ohlin såg inte renodlad omfördelning som något sätt att höja levnadsnivån för de sämst ställda; för detta krävdes en robust ekonomisk tillväxt (vilket, vid denna tid, en planerad ekonomi ansågs kapabel att leverera). Han ansåg också under det tidiga 1930-talet att den av Socialdemokraterna förda politiken i stort sett var förnuftig. Under kriget började Ohlin bli mer kritisk, men i det program, Efterkrigstidens samhälle, som Folkpartiet utgav 1944, las tonvikt på socialpolitiska satsningar, och även till viss del statlig inblandning i näringslivet, vilket fick samtida socialdemokratiska kommentatorer att nöjt konstatera att det folkpartistiska programmet i stor utsträckning överlappade med det motsvarande socialdemokratiska (framtaget huvudsakligen av Ernst Wigforss).
Det var först framåt mitten av 1940-talet som Ohlin började glida över till att framhålla betydelsen av statlig icke-inblandning i ekonomin – särskilt efter att ha läst FA Hayeks Vägen till träldom, utgiven 1944. Längre in på 1950-talet engagerade Ohlin sig allt mer för att det ekonomiska systemet måste vila på näringsfrihet, enskild äganderätt och ett begränsat skatteuttag. Framemot 1960-talets början talade Ohlin alltmer sällan om socialliberalism, utan allt oftare bara om liberalism.
Vissa bedömare, till exempel författaren Olof Wennås, har menat att Ohlin övergav socialliberalismen på ålderns höst. Det framstår förvisso som ganska tydligt att 1960-talets Ohlin var mer bekymrad över statlig styrning av ekonomin och högt skattetryck, medan 1920- och 30-talets Ohlin hade talat om ”det glömda Sverige”, liksom att förespråka såväl tullar som progressiv beskattning och hyresreglering. Den senare såg Ohlin så sent som 1965 till att den kvarblev, genom att stoppa den motion om avskaffade hyresregleringar som Gunnar Sträng (!) hade lagt fram.
Man bör se detta mot bakgrund av tidens kontext: på 30-talet fanns det en allmän vurm för planeringens rationalitet, både på grund av depressionen och tidsandan, och Socialdemokraterna hade ännu inte etablerat sin hegemoni i svensk politik. På 60-talet hade skatterna höjts påtagligt, interventioner i ekonomin lett till urholkningar av incitamenten till företagande, och de offentliga monopolen blivit allt mer dominerande.
Det går inte att underskatta Ohlins bidrag till svensk idépolitik, genom hans formulering av socialliberalism. Visserligen innefattade den synsätt och åtaganden som ofta överlappade med socialdemokratisk politik, men kunde ändå härledas tillbaka till den grundläggande socialliberala avsikten: att nyttja ekonomisk tillväxt och politiska reformer för att över tid förbättra förhållandena för de sämst ställda i samhället.
I dag säger sig alla partier i någon mån dock verka för detta, och de statliga åtagandena har dessutom svällt till att inte bara handla om att se efter de sämst ställda, utan även stora delar av medelklassen. Ohlins mer avgränsade socialliberalism skulle alltså, paradoxalt nog, kunna läsas som en kritik av en alltför stor stat i dag, som tar en alltför stor andel av ekonomin i anspråk genom skatt, och av politiker som vill lägga sig i livet hos människor som klarar sig bra själva. Se där, något som kanske kan väcka dagens unga liberalers intresse.
Patrick Krassén är jurist och fil kand i statsvetenskap. Krassén var redaktör för Liberal Debatt 2007-09.
patrickkrassen@hotmail.com