Skip to content
Tema

Väck åter den glömda ideologen

Ohlins hjärta klappade för samhällets mest utsatta. Liberal Debatts Karin Pihl menar att Folkpartiets väg framåt måste vara att återuppliva den gamle ledarens ideal om det sociala ansvarstagandet.

Professor Bertil Ohlin blev internationellt erkänd. Han var mannen som introducerade keynesianismen i Sverige och år 1977 fick han Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Men kanske är han bland allmänheten mest känd som partiordföranden med socialt patos, oppositionsledaren, mannen som gav Folkpartiet en fjärdedel av rösterna i mitten av femtiotalet. Ohlins paroll var ”fri ekonomi med socialt ansvar”. Hans socialliberalism genomsyrar Folkpartiet än i dag.

Eller? På frågan om vad Folkpartiet står för svarar många förmodligen ”ordning och reda i klassrummet”, ”Europafanatism” eller kort och gott ”en del av alliansen”. Bland väljarna är Folkpartiet i värsta fall synonymt med ”skolpartiet”. Folkpartisternas stolta självbild rimmar antagligen ganska illa med väljarnas uppfattning. Vill partiet se sin ljusblå stapel resa sig igen måste en förändring ske. Frågan är vilken ideologisk roll som ska axlas, och hur profilering ska ske – inte bara i sakpolitik, utan även idémässigt. I en tid då åtminstone fyra riksdagspartier bekänner sig till liberalismen behöver Folkpartiet hitta en än tydligare ideologisk identitet. Partiet har ingen kris av det slag Centerpartiet genomgår, men vill man vara det socialliberala alternativet räcker det inte att det står ”liberalerna” på Jan Björklunds backdrop när han talar i Almedalen.

Att förmedla ett budskap handlar till stor del om retorik. Betänk bara skillnaden mellan att beskriva önskad klassrumsmiljö i termer av ”ordning och reda” respektive ”lugn och ro”. Begreppen är i princip synonyma, men de senare framstår som betydligt mer snälliberala.  Björklunds skolpolitik må vara populär, men samtidigt kan de hårda orden skrämma väljare i Gustav Fridolins famn. Men givetvis handlar det inte bara om retorik. Ett framgångsrikt folkparti kräver en ideologisk ryggrad.

I år är det som sagt 40 år sedan Bertil Ohlin publicerade Liberal utmaning, där det liberala alternativet till socialdemokratin tecknades. Folkpartiet står inför en utmaning – nu börjar valrörelsen. Kanske finns det anledning att återuppväcka Ohlins gamla slagord om den fria ekonomin och det sociala ansvarstagandet, retoriskt såväl som idémässigt. Skulle Bertil Ohlin ha uppskattat Folkpartiets mantra inför valet 2006 – ”Att ställa krav är att bry sig”? Kanske. Men han hade definitivt hävdat att det inte bara är individen som ska åläggas krav och villkor. En grundpelare i socialliberal ideologi är att staten ska ta ansvar där individen misslyckas.

När Bertil Ohlin var ordförande för det då nyförenade folkpartistiska ungdomsförbundet gjorde han stor sak av att utmana den, enligt honom, föråldrade synen på liberalismen. Ohlin var ett barn av sin rationella tid. Han var en del av den tämligen brokiga Stockholmsskolan, en samling progressiva ekonomer som utmanade den klassiska laissez-faire-liberalismen. Men Ohlin var inte socialliberal endast för att han ansåg att staten behövde styra konjunkturen. När folkpartister får något fuktigt i blicken vid tanken på Ohlin är det främst det sociala engagemanget de tänker på. Sveriges främsta socialliberal stod alltid på de svagas sida.

Socialliberalismen kräver ständiga avvägningar. Centralt för socialliberalismen är det positiva frihetsbegreppet, som tar fasta på autonomi snarare än avsaknad av tvång. Staten ska garantera människor möjligheter: ”en god vän med tillräckliga resurser, inte en förmyndare”. Den moderna liberalismen erkänner därmed den osynliga handens begränsningar. Bertil Ohlin förkastade vad han kallade för ”fåtalsfriheten”, vilket får tolkas som en oinskränkt äganderätt för rika. I stället måste staten garantera alla människor jämlika förutsättningar genom det John Rawls senare kom att kalla grundläggande nyttigheter.

För Ohlin innebar detta i praktiken en kamp för vad han benämnde som ”det glömda Sverige”. Han talade om rörelseförhindrade, fattiga och trångbodda familjer, och tog strid för bättre socialförsäkringar. Samtidigt tog han spjärn i socialdemokratin. Även om Folkpartiets ledare ofta ville gå minst lika långt som Socialdemokraterna i fråga om sociala reformer var det alltid med individens frihet som grundpremiss. Ohlin var noga med att ta avstånd från socialdemokratins iver till planhushållning – han försvarade alltid marknadsekonomin.Visst kunde, och kan, socialdemokrater och liberaler enas om mycket i den praktiska politiken. Men de fundamentala idéerna är väsensskilda. Ohlin ansåg att socialdemokratin, när allt kommer omkring, bygger på en auktoritär lära. Han var motståndare till socialdemokrati såväl som till laissez-faire-liberalism.

Vad har socialliberalismen för plats i 2000-talets Sverige, där ideologiska diskussioner får stå tillbaka för tjafs om jobbskatteavdrag? Bertil Ohlins folkparti gav röst åt de som inte kunde tala för sig själva. Även om den genomsnittliga levnadsstandarden har höjts avsevärt sedan 1930- och 40-talen finns det fortfarande människor som behöver stärka sin röst.

Vissa hävdar att eftersom Moderaterna nu gått och blivit sossar, finns det spelrum för Folkpartiet att ställa sig höger om det gamla högerpartiet. Liberalerna kan plocka gammelmoderata röster som tröttnat på neddragningarna i försvaret och Anders Borgs argumentation kring värnskatten. Den vägen kan Folkpartiet gå. Men det vore ett enormt svek mot Sveriges liberala idéhistoria. Folkpartiet borde i stället utmana Moderaterna och Socialdemokraterna med rättviseargument. Folkpartiet fick till slut igenom sin reform om vård till papperslösa flyktingar, men detta räcker inte. I Sverige lever tiotusentals flyktingar gömda, under ett ständigt hot att bli utvisade. Detta är ovärdigt en välfärdsstat. När Stefan Löfven hävdar att det skulle vara ”ohanterligt” att låta flyktingar söka asylvisum på svenska ambassader utomlands, måste socialliberaler vara de första att säga ifrån.

Varför har en fjärdedel av alla unga homo- och bisexuella kvinnor försökt att ta sitt liv? Uppenbarligen finns det enorma utmaningar rörande förbättringar av hbtq-personers hälsa. Och varför bränner husbyungdomar bilar? För att de är osnutna nidingar, sa vissa. Eftersom alliansregeringen genomfört jobbskatteavdrag, sa andra. Den mest osmakliga motiveringen rörde invandring. Låt oss helt enkelt konstatera, utan att ursäkta brottsgärningar, att det finns en anledning till att människor vandaliserar i socialt utsatta områden och inte på Djursholm. Arbetslinjen i all ära, utanförskapet är inte bara en fråga om jobb. Bertil Ohlin slog vakt om det medborgerliga demokratiska deltagandet, vilket han menade var en förutsättning för att vara en autonom individ. I en tid då många ungdomar varken läser romaner eller dagstidningar, kombinerat med ekonomisk utsatthet och skröpliga betyg, måste socialliberaler inse att kulturellt kapital är en klassfråga.

I 2000-talets Sverige består borgerligheten i princip av en samling nykonservativa och ett gäng neoliberaler. Välfärdsstaten är roten till allt ont! På andra sidan finns vänstern, där tron på den närmast metafysiska kraften ”strukturell rasism” dödat all form av sans och där all det tycks viktigare att bekämpa Adam Cwejman än samhällets faktiska orättvisor. Som lax på löken sitter Sverigedemokraterna i riksdagen, när de inte är ute och begår rasistiska osmakligheter på fyllan det vill säga.

Här måste socialliberalerna ta till orda. Några måste försvara välfärdsstatens frigörande kraft, utan att för den skull helt göra avkall på tron på marknaden. Några måste säga ifrån när sossar pratar illa om arbetskraftinvandring och stå upp för flyktingar, hbtq-personer och jämställdhet. Förhoppningsvis vill Folkpartiet vara den kraften. Förslag om drogtester i skolan och språktest kan lämnas åt andra partier. Bara så blir Folkpartiet sitt efternamn värdigt.

Karin Pihl studerar praktisk filosofi vid Uppsala universitet och är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.

karin.pihl@liberaldebatt.se