Dalarna har aldrig varit brunt. Nej, det hemlandskap som jag nu återvänt till är präglat av 1900-talets industri: malmen, stålet, pappersmassan. Här har den starka socialdemokratin gjort starkare organisering av främlingsfientligheten ogörlig. Tio av Dalarnas kommuner styrs i dag av socialdemokratiska kommunalråd. Resterade fem styrs av centerpartistiska. Mycket till höger om den Gunnar Hedlund inspirerade dalacentern har det aldrig funnits.
Ändå stack Dalarna ut i stiftelsen Expos kartläggning över den svenska högerextremismen. Det ur Nationalsocialistisk front födda Svenskarnas parti startade i somras en lokalavdelning i Mora. Då och då står ett par skinnskallar vid Wasa-stenen i Rättvik och kallar Sveriges statminister för ”svenskhatare”.
Mer påträngande än den förvirrade nynazismen är Sverigedemokraternas närvaro. Inte för att det de gör någon större skada i de politiska församlingarna – av sina 26 mandat har partiet förlorat kontrollen över tio stycken. Sverigedemokraternas lokala närvaro i Dalarna är politiska vildar, tomma stolar och en tillsynes ändlös spiral av interna konflikter. Men stödet finns där och Socialdemokraternas invallning av de allmänt utvecklingsskeptiska väljarna fungerar allt sämre. I valkretsar som Horndal (Avesta), Hushagen (Borlänge) och Särna (Älvdalen) fick Sverigedemokraterna mer än tio procent av rösterna.
Det paradoxala är att det är här invandringen kommer att behövas som mest. Dalarna må vara ett skogslän, men någon större brist på arbeten råder inte. Arbetslösheten i länet tillhör landets lägsta, i augusti i år var den lägre än i Stockholm. Arbetsförmedlingen uppger sig i stället ha svårt att matcha arbetsgivarnas behov. Framför allt är detta kännbart inom industrin. Bortsett från någon enstaka som skaffat sig en alldeles för snäv inriktning på sin utbildning går ingen civilingenjör arbetslös i Dalarna. Än värre lär det bli. Sverige i allmänhet, och Dalarna i synnerhet, närmar sig ett av västvärldens mest dramatiska generationsskiften. Huvuddelen av det där omtalade ”köttberget” må vägas upp av att människor arbetar längre och att ny arbetskraft invandrar, men i län som Dalarna och Norrbotten finns skäl för uppriktig oro.
Att så är fallet framgår av en ny rapport från OECD om generationsskiften [1]. Här framgår att de som går i pension i Dalarna redan är långt fler än de som växer upp. Så snart som år 2025 kan fyra av tio av alla som arbetar i landskapet väntas gå i pension. I norra Dalarna – Mora, Orsa, Älvdalens kommuner – är utmaningen särskilt stor. Här minskar andelen i arbetsför ålder med 10 procent till år 2025.
Särskilt stora pensionsavgångar väntas i offentlig förvaltning, vård och omsorg. Här kommer fler än 45 procent att vilja lämna vidare. Detta samtidigt som efterfrågan på den typen av välfärdstjänster kan förväntas öka kraftigt. Gruppen med människor som är 80 år och äldre – vilka förr eller senare är i behov av vård och omsorg – kommer att öka med 35 procent under samma tidsperiod.
I industrin kommer en del arbetstillfällen att rationaliseras bort när industrierna trimmar sina verksamheter, men vård och omsorg kan heller aldrig ersättas av maskiner.
Inte ens om alla barn stannade i norra Dalarna (vilket vi vet att de inte gör) räcker det för att klara generationsskiftet. 6 000 människor går i pension innan 2025 – bara 3 000 unga når arbetsför ålder.
Främlingsfientlighetens grund är sällan särskilt intellektuell. Men i Dalarna är den direkt verklighetsfrånvänd.
Gabriel Ehrling är redaktör för Liberal Debatt och flyttade i juni åter till Dalarna för att bli ledarskribent på Dalarnas Tidningar.
gabriel.ehrling@liberaldebatt.se