BILBAO, staden som var en hamn innan den blev stad, vände under 1990-talet ryggen mot havet. Industrikrisen hade slagit hårt mot ekonomin och stadens invånare kunde inte längre förlita sig på sin traditionella försörjning. Genom en serie politiska beslut påbörjades en förnyelse av Bilbaos och Baskiens ekonomiska struktur. Området står i dag ut i recessionens Spanien.
Bilbao, i norra Spanien, är Baskiens ekonomiska centrum. Floden Nervión (svenska: nerven), som slingrar sig genom stadskärnan ut mot Biscayabukten, har genom historien gjort skäl för sitt namn. I skydd av de omkringliggande bergen etablerades handeln tidigt på dess flodbäddar. Stadens läge, inklämt mellan bergen, har gett den smeknamnet el boxto; hålet.
Med handeln följde tidig interaktion med omvärlden, inte minst så med det via sjövägen närliggande brittiska kungadömet. Detta gjorde att den industriella revolutionen nådde Baskien långt tidigare än övriga Spanien. De engelska arbetarna tog inte bara med sig ny teknik, även fotbollen presenterades tidigt för baskerna. Bilbaos kanske främsta stolthet, fotbollslaget, bär än i dag ett engelskt namn: Athletic Club.
Under 1900-talet växte sig den baskiska ekonomin starkare. Stål- och varvsindustri fick staden att fyllas med fabriker, torrdockor och lastkranar. Bilbao liknar på så sätt Malmö, som också industrialiserades tidigt med skeppsvarv och tillverkningsindustri. Både Bilbao och Malmö tog också hårt stryk i industrikriserna på 1970- respektive 80-talet.
För Malmö kom Öresundsbron och Västra hamnen, med landmärket Turning Torso, att förändra såväl ekonomi som stadsbild. I Bilbao tillskrivs en stor del av stadens renässans den skeppsliknande koloss av kalksten och titan som ersatt lastkranarna nere vid flodens kant. Det är allmänt erkänt att Guggenheimmuseet utgjort navet i förnyelsen av Bilbao. Museet öppnade 1997, men arbetet för att få den amerikanska Guggenheim-stiftelsen att etablera sig i staden inleddes långt tidigare. När stiftelsen i början av 90-talet inledde sökandet efter en europeisk stad att etablera sig i sågs Bilbao inte ens som ett alternativ. Men efter samverkan mellan stadens styre och den baskiska regeringen fångades stiftelsens intresse. Avgörande för valet av Bilbao var onekligen att baskerna själva erbjöd sig att finansierade huvuddelen av projektet. Investeringen, om 100 miljoner dollar, väckte starka och befogade protester från stadens invånare. En enorm kulturinvestering – i en gammal industristad?
Gemensamt för de utvärderingar som gjorts av museets värde för regionen är att de numer räknar i antalet miljarder euro som genererats. Guggenheimmuseet har ungefär en miljon besökare varje år och är den främsta anledningen till att turister besöker Bilbao.
Stadens borgmästare Iñaki Azkuna, tillhörande det baskiska nationalistpartiet PNV, utsågs förra året till ”World Mayor of the Year” av organisationen The City Mayors Foundation. Motiveringen var att Azkuna varit den avgörande strategen bakom stadens förnyelse efter Guggenheimmuseets öppnande och att Bilbao, till skillnad från de flesta andra i Spanien, i princip är skuldfritt.
Förvandling från övergiven industristad till blomstrande turistmål, den så kallade ”Bilbaoeffekten”, har fått flera andra spanska städer att försöka kopiera receptet. Detta med varierande framgång. Drömprojekten präglats i regel av beslutsfattarnas personliga prestige, snarare än väl underbyggda underlag. Ett iögonfallande exempel är det halvfärdiga kulturcentret utanför Santiago de Compostela i Galicien. Projektet har kostat 500 miljoner euro, fem gånger den initiala prognosen, och har så få besökare att det knappt påverkar regionens turistnäring.
Liknande drömbyggen – kulturcentrum, flygplatser och järnvägsstationer – går att hitta runt om i hela Spanien. Gemensamt har de att miljontals skatteeuro investerats och att Bilbaoeffekten har uteblivit. Tillsammans med det industristarka Katalonien är Baskien undantag i ett Spanien som går på knäna.
Som centralort och ekonomiska motor har Bilbaos förnyelse haft effekt på hela Baskien. Avgörande för förändringen, från traditionell tillverkningsindustri till service, forskning och turism, var riktat stöd från den spanska staten. Statligt stöd till en ekonomiskt utsatt region är ju i sig inget märkvärdigt. Här är det dock värt att notera att relationen till centralmakten i Madrid är allt annat än okomplicerad. Spanien består av 17 regioner, där Baskien ligger vänt mot Biscayabukten i den norra delen av landet. Baskien erhöll tidigt självstyre från Madrid. Men under nittonhundratalets Franco-diktatur fråntogs regionen självbestämmandet. Det baskiska språket förbjöds och kulturella yttringar förtrycktes. De basker som inte kunde tala spanska slängdes i fängelse tills de lärt sig maktens språk.
I demokratiseringen efter Francos död delades Spanien på nytt i självstyrande regioner. Baskerna erhöll då rätt att själva beskatta. Möjligheten att styra den egna ekonomin har gjort den lilla regionen – här bor 2,2 miljoner av Spaniens totalt 47 miljoner invånare – till en regional stormakt. Sett till BNP per capita är regionen Spaniens rikaste, dubbelt så rik som de fattiga södra delarna.
Baskiens ekonomiska framgång de senaste decennierna har gött regionens nationalistiska rörelse. Strömningarna växte fram under Franco-regimens förtryck och födde det som Baskien kanske främst är känt för; den separatistiska terrorismen. Numer har den vänsterorienterade terroristorganisationen ETA lagt ner sina vapen, men den starka nationalismen dröjer sig kvar såväl till vänster som till höger på den politiska skalan.
Baskien har sedan demokratin återinfördes främst styrts av det moderata nationalistpartiet PNV. Numera har partiet dock stark konkurrens om nationalistsympatierna från det vänsterorienterade Bildu, lett av individer med kopplingar till ETA.
Den ännu brinnande spanska recessionen fortsätter att stärka den baskiska separatismen. Saken blir inte bättre av att tidningarna så gott som dagligen kan avhandla nya korruptionsskandaler kopplade till den nationella regeringen. Att framgångarna för det nu nyrika Bilbao, och ekonomiskt starka Baskien, till stor del finansierades av den spanska staten (speciellt under de hårda åren innan Guggenheimmuseet öppnade) verkar alla ha glömt.
I dag är Bilbao en ny stad. Den mörka och fula industristaden har förvandlats till en vacker turistmagnet, Den baskiska ekonomin växer och stoltheten över framgångarna svallar. De demokratiska krafterna i Baskien balanserar farligt nära den osunda nationalism som riskerar att åter väcka den fanatism som tidigare präglat regionen. Skulle Baskien följa Kataloniens exempel och med kraft åter försöka ta sig loss vore det utan tvekan förödande för Spanien.
Peder Gustavsson studerar företagsekonomi på mastersnivå vid Universidad de Deusto i Bilbao. Gustavsson har tidigare praktiserat och arbetat på Ohlininstitutets kansli.
pedergson@gmail.com