Sedan slutet av 1980-talet har svensk ekonomi genomgått en historisk liberalisering. När vi från borgerligt håll suckar över det socialdemokratiska Sverige kan det vara värt att minnas denna utveckling, och att den politiskt kan spåras till båda sidor om blockgränsen. Skadligheten i tidigare regleringar och skatter blev genom inflation och kris synliga för de flesta. Rustade med hänvisningar till en hårdnande internationell konkurrens kunde sedan reformer komma på plats.
Utan dragkampen om kapital och arbetskraft hade debattörer och politiker saknat användbara verktyg för att förklara reformer som har ökat medborgares ekonomiska handlingsfrihet. Därför finns det skäl för liberaler att omfamna idén om institutionell konkurrens.
När politiska enheter har tvingats tävla inbördes om att vara trivsamma för medborgaren har utveckling följt. Renässansen möjliggjordes av att små italienska furstendömen fick det svårare att monopolisera handel eller förbjuda yttringar, när de missgynnade helt enkelt kunde flytta. Därför utgör den mobila renässansmänniskan Leonardo Da Vinci en viktig symbol för frukterna av konkurrensutsatta makthavare.
Folkpartister framhåller ofta och gärna standardiseringens fördelar. Harmoniserade system för patent, infrastruktur och företag förenklar utbyte. Men, som det sägs, att vara liberal är att vara kluven. Detta bör även gälla frågor institutioner. Ett centraliserat Kina lämnade försent en rad nationalistiska dogmer för att behålla sin forna ställning som världsmakt. Om alla i ett nätverk gör något på samma sätt kan olika idéer inte genomgå praktisk prövning. I stället pressar Public choice-mekanismer upp kostnader för den politiska sfären. Detta gäller även den lokala konkurrenskraften. Kommuner som lockar med god service till låga skatter är attraktiva. Motsatsen urholkar däremot skattebaser när flyttbeslut tas.
Detsamma gäller utövarna i offentlig sektor. I ljuset av det månghundraåriga kommunala självstyret är det anmärkningsvärt att detaljfrågor i den lokala skolpolitiken i likvärdighetens namn behandlas på Drottninggatan i Stockholm. Av samma skäl kanske röda kommuners möjlighet att genomföra diverse kommunala veton inte är den största orättvisan i närtid. Uppfinnaren Leonardo Da Vinci kunde flytta från ort till ort i jakten på ett vänligt klimat för sina idéer. En friskoleägande Da Vinci i Sverige skulle ha skäl att flytta sin verksamhet mellan kommuner i jakt på framgång. I stället hänvisas han till att skriva brev till Drottninggatan. Vad säger det om innovationskraften i det liberalt styrda Sverige?
Joakim Rönnbäck, sitter i Liberal Debatts redaktionsråd.
joakim.ronnback@liberaldebatt.se