”Landsbygden kommer att bli ett av våra riktigt stora problem.”
Det finns bara en Marit Paulsen. Inte konstigt därför att entusiasmen var stor när hon bestämde sig för att kandidera i Europaparlamentsvalet 2009. Förra gången det begav sig, i valet 1999, fick Paulsen 217 000 personkryss.
När vi ses i Bryssel är det för att diskutera ett ämne som ligger Paulsen varmt om hjärtat: landsbygden.
”Vi måste ställa oss frågan: Drygt femtio procent av våra inkomster är export – var produceras exporten? Det är då inte på Södermalm.”
Vid en ålder då de flesta tar ut pension bestämde sig alltså Marit Paulsen för att tiden i stället var mogen för en ny femårsperiod i Bryssel. Tio år efter att hon första gången blev vald till parlamentet fanns det de som ifrågasatte om detta var så klokt. Inte minst de nära vännerna och barnen, som vet att Marit Paulsen hatar att göra saker halvdant, var rädda att tiden sprungit från politikern från Yttermalung i Dalarna. Ett försvagat stöd skulle göra besvikelsen stor.
”Landsbygdspolitiken är okunnig och inskränkt. Den handlar om sjukstugan i Dorotea när landsbygden inte är längre bort från Stockholm än Roslagen. Debatten handlar om medelklassens bostadsbrist i Stockholm och om den extrema avfolkningsbygden – men resten då?”
Det räcker med att påminna sig om bakgrunden i Socialdemokraterna, det starka engagemanget för landsbygdens människor och djur och det faktum att Paulsen vet att det finns flera sorters kålrötter för att konstatera att Marit Paulsen är en ovanlig folkpartist. Paulsen säger själv att kunskapen och beslutens långsiktiga uthållighet är viktigast, att partilinjen gör bäst i att rätta sig efter det.
”Landsbygdspolitik handlar också om orter som Ludvika, Sandviken och Karlskoga. Hur kan de ha så pass gott socialt och kulturellt liv att de lyckas få tag i och behålla den högutbildade arbetskraft industrierna där behöver. Vad gör vi för att dessa våra oerhört viktiga exportorter ska vara levande?”
Till skillnad från flertalet andra politiker och debattörer jag belastat med samma fråga – jo, vi är tack och lov allt fler som problematiserar vad urbaniseringen gör med våra samhällen – har Marit Paulsen inte bara analys, utan även uttänkta åtgärder: En nationell äldreomsorgspeng, av samma typ som skolpengen. Ett statligt övertagande av LSS-ansvaret. Investeringar i lastjärnväg och lastbilvägar i stället för miljöpartistiska snabbtågsdrömmar.
Och så det där med jordbrukspolitiken…
”Den svenska regeringen är katastrofal när det gäller EU:s budget. Den svenska godispåsen var bibehållen budgetrabatt. För att få denna gav man Holland en påse med direktstöd till det franska jordbruket. EU:s jordbruksstöd minskade inte alls så mycket som regeringen vill hävda. Det riktigt upprörande är att det minst konstruktiva, i sammanhanget näst intill destruktivt, blev kvar. Direktstöden – de är orubbade. Beslut togs mitt i natten bakom stängda dörrar.”
Nu blir Marit Paulsen ärligt talat förbaskad.
”Nu blir det konflikt. Jag kommer att rösta emot CAP och MFF därför att beslutet är taget mitt i natten. Jag kan hota budgetramen. De ska göra det med öppna dörrar – Det ska vara ett webbsänt möte! Jag vet inte om det är liberalism eller demokrati – det skiter jag i. Det finns inget bättre system än öppenhet.”
Liberal kritik av EU:s jordbruksstöd kan knappast klassas som utrotningshotad. Men Paulsen är inte alls emot bidragen – bara hur de används.
”Ska vi överleva är jord- och skogsbruk den viktigaste verktygslådan vi har. Bönder måste göra betydligt mer än att producera mat. De ska ha betalt för vad de gör, inte för vad de äger. Vi klarar oss med en avsevärt mindre budget bara vi går igenom vad det är vi betalar för och hur mycket det är värt.”
Pengarna vill Paulsen i stället använda till forskning.
”Vi säger exempelvis att Krav-odling definitionsmässigt är grönt och miljövänligt. Det är struntprat. Per hektar har Krav-produktion lägre utsläpp, men per producerad enhet mat är det plus minus noll. Med sådan odling kan vi försörja 4-5 miljarder människor, inte 9-11 som vi behöver. Det är politikerna som måste sitta i helikoptern och se helheten.”
Politik som låter ytliga känsloargument gå före vetenskap och sunt förnuft retar Marit Paulsen. Diskussionen kring den svenska skogen menar hon vara ytterligare ett sådant exempel. För Paulsen är skogen allt annat än någon botanisk trädgård.
”Den nordiska skogens viktigaste uppgift, ur global mänsklig synpunkt, är att vara råvarukälla. Vi måste odla skogsråvara. Visst behövs stadsnära skog, men de stora vida skogarna måste vara brukade.”
Paulsen inte bara vet att hon kommer att få mothugg i det egna partiet – hon ser fram emot det.
”Jag tänker drabba landsmötet med full storm om skogen och vara tyst om allt annat. Vår politik måste grunda sig i helhetssyn och naturvetenskaplig kunskap.”
Marit Paulsen är en ovanlig politiker. Hon tror på politik, men är noggrann med dess begräsningar. De politiska besluten ska markera målen, inte försöka styra teknikutvecklingen som i frågan om etanoldrivmedel och vindkraft. Hon är också bildad. På det där sättet att hon under en och samma intervju hinner redogöra för allt från problemet med antibiotikaresistenta bakterier till varför vi ska vara så oroade över att fosfaterna samlas på havsbotten. Men inte minst utstrålar Marit Paulsen förtroende. Samma aura omger henne som tidigare statsminister Thorbjörn Fälldin, och som avsaknaden av är ett av huvudproblemen för många av Folkpartiets andra politiker.
Jag vet inte om det är för att Paulsen inte bara kan peka ut Leisjöfors, Horndal och Oxelösund på en karta, utan dessutom vet vad människor som bor där lever av. Eller om det helt enkelt är så att vi alla när det kommer till kritan dras till köksbordets bondförnuft.
Men när rösterna hade räknats efter Europaparlamentsvalet 2009 hade Marit Paulsen fått 221 289 personkryss, 4 000 fler än för tio år sedan. När jag frågar Marit Paulsen vad hon gör efter valet nästa år ler hon.
”Det finns mycket kvar att göra i det här huset.”
Redaktionen/Gabriel Ehrling