”Man får inte leva om sitt liv – det är det som är själva grejen”
”Döden” är den tredje och avslutande delen i Jonas Gardells romantrilogi om kärlek och aids i 1980-talets Stockholm. Jonas Gardells berättelse om sin egen och sina vänners historia blev redan vid första bokens utgivning en klassiker. Böckerna handlar om kärleksparet Benjamin och Rasmus och deras vänner – den bitchiga bögen Paul, den ständigt olyckligt kära Reine, den lovande skådespelartalangen Bengt, Seppo och Lars-Åke. Det är inte bara en berättelse om döden, utan också en berättelse om hur tiderna var för dem som inte passade in, en sorts utvandrarhistoria. Ett epos om hur människor bröt upp från Värmland, Hammarstrand och Eskilstuna, och tog sig friheten.
Första boken var en käftsmäll. I tempo, i dialog och i karaktärsteckningar, särskilt i den av Paul – som är Torka:s svar på Lisbeth Sahlander eller Lovis i Mattisborgen. Jag sträckgrät mig igenom de 292 sidorna. I väntan på de resterande delarna kom TV-serien, vilket förstås kändes lite knasigt. Men vad gjorde det. De skulle ju dö, nästan allihopa, det visste vi ju.
De tre böckerna har förändrat Sverige. Jonas Gardells undertryckta raseri mot Sveriges skamfyllda förflutna har gjort att Torka aldrig tårar utan handskar har blivit till något större en bara en serie böcker. Det handlar inte bara om att äntligen släppa fram sorgen över de som tynade bort, utan också om att berätta om de svenska läkarna och journalister som inte förmådde tilltala och bemöta de sjuka som människor. För yngre läsare, som kanske inte ens var födda på 1980-talet, skapar böckerna flera frågor. Det kan ju omöjligt vara så att den yngre generationen är utan skuld. Vad i vår samtid kommer vi skämmas för och gråta över om trettio år? Vems tårar vågar eller bemödar vi oss inte torka idag? Det behövs fler käftsmällar som ”Torka”. Fler behöver identifiera bjälkarna i våra ögon, eller avslöja en och annan makthavare. Det behövs fler autentiska, eller till synes autentiska, berättelser om tvångssteriliseringar, finska krigsbarn och fosterhemsbarn. Då kanske till slut de som inte ser, de intoleranta och de hatiska, öppnar ögonen. Kanske upptäcker vi att vi är en smula intoleranta själva.
Torka aldrig tårar utan handskar är tre läsvärda och lättlästa böcker, för den som vill skämmas å mångas vägnar, sörja och förfasas. Att det kunde vara så – i toleranta Sverige?! Du kommer att fälla tårar, men också få en glödande lust att finnas till.
Karin Källström