Alltför länge har en ensidig bild av liberalismen varit förhärskande i svensk politik. Karl Palmås, docent vid Chalmers i Göteborg, tecknar republikanismens återkomst.
Kring år 2003 började jag skriva om den vänsterliberalism som då utmanade socialdemokratin från vänster. Som exempel hänvisade jag till partier som nederländska D66, danska Radikale Venstre samt brittiska Liberaldemokraterna. Syftet med att lyfta fram fenomenet var att inleda en diskussion om vad begreppet liberalism kan och bör inbegripa. Som en del i samma projekt sökte jag även föra in alternativa liberala referenser i den svenska diskussionen: Dels pragmatister som John Dewey och Richard Rorty, dels den modus vivendi-liberalism som John Gray ställer emot liberalismens upplysningsorienterade och universalistiska mittfåra. Mattias Svensson bidrog förtjänstfullt till diskussionen om dessa alternativa referenser. Inte minst kom Svensson att ifrågasätta Grays mer skeptiska liberalism, och myntade det lyckade begreppet ”Ior-liberalism”.
Målet med begreppsdiskussionen om en vänsterliberalism var att politisera liberalismen. Det finns, menar jag, konsensus kring begreppet, som delvis uppkommit ur det faktum att svensk opinionsbildning styrs av arbetsmarknadens båda parter. Kanske kan alternativa begrepp öppna för nya politiska hållningar, och skapa nya kollektiva subjekt som inte nödvändigtvis kan inordnas i ställningskriget mellan arbete och kapital?
Idag kan konstateras att liberalismens politisering misslyckades. Frågan om liberalismens vara är inte på mer öppen idag än för tio år sedan – snarare tvärtom. Näringslivets opinionsbildare har ett obestridligt tolkningsföreträde kring vad som kan sägas vara liberalt. Omvänt är ”L-ordet” vänsterns främsta retoriska resurs. De som anser sig stå på arbetarnas sida må vara oeniga eller oklara kring vad de kämpar för, men de är eniga i att de kämpar mot liberalismen. Båda sidor är därmed eniga om att i den svenska debatten är liberalism synonymt med den tankeströmning som formuleras och representeras av arbetsgivarsidan.
Detta är såklart ironiskt, givet att Adam Smiths drömmar om den osynliga handen var en kritik mot brittiska East India Company; hans tids motsvarighet till dagens storföretag. Det är just så Om nationernas välstånd bör läsas; som en spekulativ fiktion om en framtida alternativ ekonomi, befriad från hierarkiska, privilegierade organisationer. Smiths radikala vision har aldrig realiserats – vissa ekonomhistoriker hävdar att Kina under 1800-talet kommit närmast – och kommer sannolikt inte att realiseras så länge Svenskt Näringsliv ensamt lämnas att äga hans legat.
Detta är inte den enda paradoxen i dagens liberalism. Sett till alliansregeringens år vid makten har det liberala paradnumret – skolpolitiken – lett till en byråkratisering av lärandet. Minns även FRA-frågan, där de ”liberala partierna” hellre talade om ”rent mjöl i påsen” än principiella frågor kring statens relation till medborgarna.
Givet ovanstående är det hög tid att återkalla begreppet vänsterliberalism, och istället söka nya begrepp som skapar nya politiska subjekt. Här kan Erik Gustaf Geijer tas som inspirationskälla. Geijer är den svenska liberalismens mest åsidosatta tänkare; Ola Larsmo har frågat om liberaler skäms för den som borde vara deras främsta ideolog. Hur skall vi då benämna Geijers politiska hållning? Anders Ehnmark har gett oss ett möjligt förslag: att förstå Geijer som republikan.
Republikanismen kan ses som en föregångare till den moderna liberalismen, och Ehnmark menar att övergången från den förra till den senare ytterst är en rörelse från det antika till det moderna frihetsbegreppet: ”Den antika friheten är att aktivt delta i överläggningarna på torget, medan den moderna friheten är att vända torget ryggen och syssla med sitt.” Det aktiva medborgarskapet är således en republikansk dygd. Philip Pettit pekar på en relaterad gränsdragning mellan de två ismerna. Liberalismen ser frihet som ”non-interference”; varken stat eller någon annan instans skall styra individers förehavanden. Republikanismen ser frihet som ”non-domination”; medborgare skall inte underordnas godtycklig maktutövning. En liberal är således mer benägen att acceptera en strukturell maktrelation, så länge den underordnades frihet inte inskränks i faktisk handling. Pettit exemplifierar med en välvillig slavägare, som trots sin makt låter sina slavar leva fritt. En republikan, å andra sidan, är mer benägen att acceptera att staten intervenerar i individers liv, så länge denna maktutövning inte är godtycklig. Republikanen accepterar alltså statlig intervention, så länge lagarna är legitima och rättsordningen säker.
En av de som på senare år framträtt som förespråkare för den republikanska traditionen är brittiske statsvetaren David Marquand. I hans beskrivning av den brittiska demokratins framväxt framträder fyra politiska traditioner: ”Democratic collectivists”, ”tory nationalists”, ”whig imperialists” och ”democratic republicans”. För denna diskussion är de två sistnämnda av särskilt intresse. Liberaler är ofta whig imperialists; de känner en mild optimism inför samhällets utveckling, har en pragmatisk inställning till hur politik skall utövas, och har historiskt gett uttryck för en imperialistisk inställning till britternas roll i världen. Democratic republicans, å sin sida, kännetecknas av en misstro mot godtycklig maktutövning från kung, stat, hyresvärd, kapitalägare eller äkta make. Denna hållning har framförts av en heterogen samling tänkare – tanketraditionen börjar i John Milton och The Levellers, och löper via 1900-talstänkare som R.H. Tawney, fram till samtida feminister och gröna. Det är dock en minoritetstradition som aldrig haft ett starkt genomslag i regeringsmakten.
Vad skulle då republikanism betyda i en samtida svensk kontext? Givet dess fokus på att förebygga godtycklig maktutövning borde konstitutionella och medborgarrättsliga frågor ligga högt på agendan. En diskussion om dessa frågor sträcker sig utöver FRA-debaclets olika delar. Exempelvis har ju Henrik Berggren och Lars Trägårdh beskrivit Sverige som en slags parlamentarisk diktatur genom att det svenska politiska systemet saknar de ”checks-and-balances” som mer republikanskt influerade länder besitter.
Den svenska politiska diskussionen skulle även kunna förnyas av republikanismens decentralistiska och lokalistiska fokus, inte minst i relation till välfärdens organisering. De senaste årens vård- och skolpolitik har – trots förhoppningar om det motsatta – lett till mer centralism och byråkrati. Läkares, lärares och sjuksköterskors autonomi har kringskurits alltmer, och svenska opinionsbildare har börjat dra samma slutsatser som brittiska dito gjorde för tio år sedan: För att motverka glidningen mot alltmer centralistisk övervakning och reglering måste vi finna icke-vinstutdelande former för privata utförare. Den republikanska hållningen skulle exempelvis kunna innefatta ett starkare medborgerligt ägande av dessa privata företag.
I enlighet med ovanstående resonemang om Smith och vår tids Ostindiska Kompanier kan vi även spekulera i ett republikanskt förhållningssätt kring företagande. I Geijers föreläsningar Om vår tids inre samhällsförhållanden, publicerade 1843, kritiseras korporationernas bankrutt, och lovsjungs de sammanslutningar som kommer att ta deras plats. Idag är det frestande att applicera samma resonemang på arbetsmarknadens båda parter. I skenet av den aktuella samhällsekonomiska strukturen ter sig den svenska modellens institutioner anakronistiska. Många 70-, 80- och 90-talister står helt utanför såväl arbetstagar- som arbetsgivarorganisationer. I andra europeiska länder har ”f-skattarna” börjat organisera sig – när händer detta i Sverige?
Slutligen skulle ett förnyat intresse för den republikanska traditionen kunna öppna diskussion kring avvägningen mellan modern och antik frihet. Den kommande valrörelsen kommer sannolikt att handla om ökade klyftor i landet. I vilken mån måste vi välja mellan att å ena sidan ”låta alla syssla med sitt”, och å andra sidan främja ett aktivt och inkluderande medborgarskap?
KARL PALMÅS
är sociolog och docent vid Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg.