Liberal Debatts Karin Zelano beskriver en alarmerande politisk utveckling där öppenhet alltmer ersätts av nationalism och protektionism.
Med ett år fram till valet talar mycket för att migrationsfrågan, och den tillhörande integrationspolitiken, kommer stå i centrum för valkampanjer runt om i Europa. Detta inte minst i Sverige som går till val både till våra nationella parlament och EU-parlamentet. Valkaruseller för alltid med sig ett visst mått av kortsiktiga utspel för att få mediegenomslag och väljarnas uppmärksamhet, tyvärr ofta på bekostnad av att det politiska samtalet förlorar höjd och lätt rusar iväg åt fel håll. Det senaste årets utveckling i Storbritannien är ett utmärkt exempel på detta, med en debatt som liknar ett avskräckande “race to the bottom” i slutenhetspopulism. Låt Storbritannien illustrera vad Sverige verkligen inte behöver, och verkligen inte vill ha, under det kommande valåret.
Storbritannien är ett tydligt exempel på hur politik och väljarattityder, i en negativ spiral, kan leda till ökad nationalism och protektionism. En pressad regeringskoalition med David Cameron i spetsen har flera gånger uttalat hur den brittiska arbetsmarknaden och välfärden “i första hand” ska vara för britter (vad de nu menar med det) och antytt att den fria rörligheten inte är av godo för landets befolkning och ekonomi.
Camerons regering har infört tak för hur många invandrare landet tar emot. Man vill begränsa migranters sociala rättigheter och har markerat att utländsk arbetskraft bör stå tillbaka när det råder arbetslöshet bland inrikes födda. Senast i raden av märkliga uttalanden är att brittiska företag har en “social skyldighet” att anställa och utbilda britter – före kvalificerad utländsk arbetskraft.
Premiärminister David Cameron och Tories är inte ensam om att vilja profilera sig som invandringsskeptiska. Företrädare från övriga partier har i liknande ordalag överträffat varandra i att “markera mot invandringen”. Av allt att döma drivs utvecklingen av väljarundersökningar och attitydbarometrar som visar hur befolkningen är skeptisk till invandring och rädda för hur ökad invandring påverkar landet ekonomiskt och kulturellt. Till exempel uppger närmare 70 procent att de vill begränsa invandringen, både från övriga EU och från övriga världen. Med tanke på såväl Storbritanniens historia som gatubild kännetecknas av globalisering och mångfald känns utvecklingen förvånande. Förklaringen stavas slutenhetspopulism.
Ett “vi och dem”-tänk är tyvärr ett väl beprövat sätt att kortsiktigt återvinna viss popularitet i tider av sjunkande stöd. För en ansatt politiker är det tyvärr en enklare utväg att bli slutenhetspopulist än öppenhetsdito. Dynamiska och långsiktiga synergieffekter av öppenhet och globalisering är svårt att fånga i enstaka valslogans och snabba debatter. Ett tydligt ”vi” definierat av nationsgränser, medborgarskap och en arbetsmarknad med tillhörande transfereringssystem är desto mer konkret och lätt för väljare att ta till. Detta är vad som nu sker i Storbritannien. Det är inte bara migrationspolitiken som är arena för slutenhetspopulismen, även EU får klä skott i jakten efter en stärkt “vi-känsla” och förnyat stöd. I maj annonserade premiärminister David Cameron att det sannolikt kommer hållas en folkomröstning för att avgöra om landet blir kvar i EU.
Tack och lov visar redan opinionsmätningarna att attraktionen i Camerons slutenhetspopulism avtar med tiden. Precis som annan populism verkar slutenhetsflörtarna inte ha uppbåda några stabila uppgångar i väljarstödet.
Genom att snegla västerut kan politiker i Sverige välja en annan väg. Men hur det går här är allt annat än givet. Antingen kommer partierna att falla till föga och efterlikna populisternas kortsiktiga och enkla lösningar på komplexa problem. Eller så bemöter man strukturella och omfattande problem med något som fungerar: strukturella och omfattande reformer.
Val i demokratiska länder innebär ofrånkomligen ett dynamiskt samspel mellan väljarattityder och politik, och det är inte självklart vad som är hönan och vad som är ägget när det gäller populism. Ömsesidigt förstärkande kan leda till såväl goda som negativa spiraler. En viktig skillnad är att politiken till skillnad från “opinionen” består av namngivna och identifierbara aktörer. Därmed är det de som besitter makten att sätta stopp eller ändra riktning när spiralen blir destruktiv.
Utan att ignorera betydande skillnader i arbetsmarknadens struktur eller i hur välfärden är organiserad, liknar Storbritannien och Sverige varandra på flera sätt. I Sverige har debatten emellertid inte tagit samma negativa skruv som i England. Låt oss hoppas att det förblir så.
KARIN ZELANO
är chef för migrationsprogrammet vid tankesmedjan Fores och ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd. Zelano börjar i anslutning till numrets utgivning forskarstudier vid Göteborgs universitet.