Flera är exemplen av att miljörisker och exponering mot korruption på lång sikt starkt påverkar ett företags värde på den finansiella marknaden. Dagens nyckeltal tar dock i otillräcklig utsträckning hänsyn till CSR-faktorer.
Med finanskrisen blev den finansiella sektorns påverkan på samhället smärtsamt uppenbar. Som världens största privata arbetsgivare och pengamässigt mest starka sektor kan den få ekonomier att både blomstra och falla samman. Trots sin kraft har finanssektorn bara undantagsvis behövt axla ett bredare ansvar. I en sektor som katalyserat globaliseringen är det idag nämligen mycket svårt för enskilda stater att reglera de privata finansieringsflödena. Generellt har beslutsfattare svårt att förstå branschen och har därmed svårt att skapa effektiva regleringar. Sektorn står dessutom utanför flera internationella avtal, såsom exempelvis Kyotoprotokollet. Så varför skulle finansbranschen behöva bry sig om det här med CSR?
Det som finanskrisen – liksom BP:s oljeläckage i mexikanska golfen och Telia Soneras eventuella korruptionsbrott i Uzbekistan – visat är att alla risker inblandade i finanssektorns verksamhet inte har tillmätts betydelse vid värdering av de värdepapper som investeringar skett i. Detta trots att de uppenbarligen har haft en effekt på bolagens faktiska värde. Problemet gäller i lika stor utsträckning amerikanska subprimelån som säkerheten vid djuphavsborrning efter olja och redovisning av att bolagens uppförandekoder även gäller för utländska dotterbolag.
En lösning på problemet behöver inte innefatta de jättelika regleringspaket som nu kommer att införas (bland annat Basel III och Solvens II). Istället bör ökad transparens ses som en avgörande ingrediens.
De senaste åren har det kommit fram flera olika rapporterings- och redovisningsstandarder för CSR. Genom så kallade icke-finansiella nyckeltal, som exempelvis redovisningen av ett bolags miljörisker och hur ett bolag undviker korruption på problematiska marknader, går det idag för utomstående intressenter att se om ett bolag har formulerat miljömål och har en plan för att motverka korruption. Måtten saknar dock förmågan att omsättas i monetära värden på marknaden. När den här typen av risker sedan realiseras är exempelvis en ny Telia-skandal redan är ett faktum.
De icke-finansiella nyckeltalen säger i praktiken bara att ett företag har miljömål och att det försöker motverka korruption, men inte vad målen har för påverkan på bolagets egentliga riskexponering. CSR-rapporteringen behöver, istället för att enbart inriktas på vad som görs, ge information om hur insatserna påverkar de strikt finansiella nyckeltalen, alltså de värden som per definition är kvantitativa (exempelvis vinstmarginal) och som direkt påverkar ett bolags värde. Annars är det svårt att argumentera för att CSR-redovisning gör något annat än att öka kostnaderna för bolagen – och förvirra konsumenterna.
Extra påtagligt blir detta avseende klimatpåverkan. Här skulle en välfungerande CSR-redovisning kunna spela en avgörande roll för att i högre grad få privat kapital att bidra i klimatomställningen.
För att överhuvudtaget minska de totala utsläppen av koldioxid uppskattar det internationella energirådet att det behövs investeringar i ren energi motsvarande 13,5 biljoner amerikanska dollar. Den här mängden kapital finns i praktiken bara tillgängligt på kapitalmarknaderna. Att med enbart offentliga medel finansiera en sådan insats är orealistiskt. Särskilt när den utvecklade världens ledare fortfarande är oeniga om hur ”bara” 100 miljarder amerikanska dollar till gröna investeringar i utvecklingsländer ska finansieras, trots att det var något som utlovades redan 2009 vid COP 15 i Köpenhamn.
Den främsta anledningen till att större kapital idag inte frigörs till klimatomställningen är avsaknaden av pris på ohållbara beteenden, såsom investeringar i kolkraftverk. Det är här en mer transparent CSR-redovisning kommer in i bilden.
Dagen redovisningsstandarder för miljö och klimat leder bara till att företag sätter upp egna mål, för att sedan redovisa att de klarar av att nå dem. Ett enskilt företags mål relateras sällan till nationellt formulerade klimatmål. Sverige har relativt strikta klimatmål; vi ska minska våra koldioxidutsläpp med 40 procent till år 2020 jämfört med 1990 års nivåer, och släppa ut noll ton koldioxid netto år 2050. De här målen utgör egentligen ett ganska snävt utsläppstak för privata aktörer.
En bank borde rimligen behöva redovisa hur stor klimatpåverkan (så kallat ”carbon footprint”) dess finansierade tillgångar genererar och ställa detta mot bankens egna klimatmål, liksom gentemot det nationella utsläppstaket. Då skulle analytiker, och i slutändan också konsumenterna, få information för att kunna jämföra bankernas klimatpåverkan med varandra. Att släppa ut mindre, eller att investera mindre i fossila energikällor, skulle i så fall vara en konkurrensfördel. Kort och gott skulle en bättre CSR-redovisning ge incitament att minska exponering mot klimatrisker. Rimligen borde då de finansiella marknadernas finansieringsströmmar på sikt förskjutas från fossila bränslen till ett mer framtidssäkra investeringar.
CSR måste vara mer än välgörenhet i syfte att bättra på ett företags varumärke. CSR-redovisning skulle nämligen kunna säga mycket om ett bolags materiella risker. Inte minst miljörisker har påverkan på ett bolags faktiska värde. Bättre CSR-prestationer vore i så fall direkt värdeökande. Inte för att det är primärt välgörande verksamhet, utan för att det minskar bolagens riskexponering.
CHRISTOFER SKÖLD
Christofer Sköld är chef för tankesmedjan Fores miljöprogram