Skip to content
Tema

Att ställa krav är att bry sig

Den liberala jämställdhetspolitiken brister i både nyans och målinriktning, inte minst inom den högre utbildningen. Benny Lindholm, ordförande Liberala studenter, menar att svensk jämställdhetsdebatt är kapad av konservativa libertarianer och socialister.

Trots en massiv utbyggnad de senaste decennierna präglas svenska lärosäten fortfarande av ojämställdhet. Grundutbildningen på svenska universitet och högskolor har totalt sett varit jämställd sedan 1970-talet, men ännu är endast ca 20 procent av Sveriges professorer kvinnor medan hela 69 procent av landets dekaner är män. Grundutbildningen präglas i sin tur av att kvinnor dominerar vård- och lärarutbildningarna medan män barrikaderar sig inom naturvetenskapen.

Könsobalansen bland Sveriges professorer ger en fingervisning om att något är snett på landets lärosäten. Det är på vägen fram till professuren som kvinnorna sållas bort. Så många som 65 procent av de examinerade studenterna är kvinnor. Sedan minskar andelen för varje steg i den akademiska karriären. Kvinnor utgör 50 procent av doktoranderna, men är i minoritet redan vid licentiatexamen (40 procent). Sannolikheten för en ung manlig doktor (under 30 år gammal) att bli professor har visats sig vara tre gånger så hög som för en lika ung kvinna.

Forskningen visar att det framför allt inte är de formella förutsättningarna för unga forskare som är problemet. Snarare bristen på dem. Trots att andelen kvinnor inom akademien ökar beror det inte på att chansen att göra karriär som kvinna har ökat. En kvinna löper i dagsläget 37 procent lägre chans att bli befordrad efter disputation än en man. Att andelen kvinnor ändå sakta ökar beror endast på att det är fler kvinnor inom akademien än tidigare.

Starkt bidragande orsaker till detta är könsnormerna och dunkla tillsättningarna av postdoktjänster. Mannen är norm inom forskarvärlden, en norm som befäster sig självt eftersom de flesta lärare och handledare är män. Känt sedan tidigare är att män befordrar män i högre utsträckning än kvinnor.

Många kvinnor inom akademin vittnar dessutom om bristande likabehandling. Trots en lag om likabehandling inom högskolan visar undersökningar att 13 procent av de kvinnliga studenterna och 25 procent av de kvinnliga doktoranderna har känt sig negativt särbehandlade på grund av sin könstillhörighet. Nio procent av de kvinnliga doktoranderna uppger dessutom att de någon gång under sin utbildning har utsatts för sexuella trakasserier.

Men om de formella reglerna finns på plats, är könsobalansen bland exempelvis professorer verkligen en viktig fråga för en liberal? På sikt lär det väl ändå jämna ut sig? Och om kvinnor väljer bort forskaryrket i väntan på en professur så är väl det också ett fritt val?

Som alltid handlar det om hur jämställdhet betraktas. Jag tillhör inte de som kräver millimeterrättvisa, men jag tillhör inte heller de som nöjer mig med att granska de formella kriterierna. Jämställdhet är en fråga om individuell rättvisa. När statistiken ser ut som den gör är det uppenbart att vi på osakliga grunder undanhåller människor, framför allt kvinnor, möjligheter. Jämställdhet – och en befordran som bygger på individuella kvalifikationer – inom universitet och högskola är dessutom en strategisk framtidsfråga för Sveriges ställning som forskningsnation och framtida innovation.

De flesta kan säkert hålla med om detta, samtidigt händer så lite. Ett problem är att två läger kapat den svensk jämställdhetsdebatten. Dels de som menar att allt handlar om formellt likvärdiga förutsättningarna och dels de som menar att kvotering är lösningen – konservativa libertarianer och socialister har lagt ut dimridåer som flyttat fokus från de seriösa lösningarna.

Inte heller Folkpartiet, som innehar både högskole- och jämställdhetsminsterposten, har haft förmåga att skapa sig en tydlig profil i frågan, än mindre en stark politik. Detta trots att såväl forskning som berättelser om de glastak som möter kvinnor inom akademin är kända.

Med löpande utvärdering av forskningsanslagen ur ett jämställdhetsperspektiv, krav om transparenta tjänstetillsättningar inom hela högskoleområdet, bättre möjligheter till avlönad fortsatt meritering efter doktorsexamen, krav om utbildning av handledare under forskarutbildningen och möjlighet till föräldraledighet som forskare, skulle riktiga och viktiga steg kunna tas – utan att gå vänsterns trubbiga krav på kvotering till mötes.

Trots att akademien påstås präglas av öppenhet, saklighet och kunskapssökande råder – paradoxalt nog – fortfarande en påtaglig könsobalans vid svenska lärosäten. Mycket har hänt de senaste decennierna. Men vi kan inte förvänta oss att jämställdhet – i en värld av könsroller och begränsande normer – ska växa fram helt utan politisk vision och vilja. Det är dags att inse att jämställdheten i kunskapslandet Sverige inte ens når upp till godkänt. Det är dags att kavla upp ärmarna.

Benny Lindholm

är jurist och ordförande Liberala studenter.