Finanskrisen och framför allt eurokrisen har förändrat synen på EU. Unionen och euron har hittills varken lyckats garantera stabila finansmarknader eller hantera effekterna av en globaliserad ekonomi. EU har helt enkelt inte fungerat.
I skuggan av finans- och eurokrisen syns dock något mycket allvarligare. Det är numera tydligt hur pass ömtåligt det europeiska projektet är. Vad som händer när Tyskland i den mediala dramaturgin kräver åtgärder av Grekland är att svenska medborgare börjar tvivla på om bindande EU-regler är så klokt. Nästa gång är det ju kanske Sverige som står på tur.
För det andra har det för många blivit uppenbart att EU inte levererar. När de ekonomiska vinsterna med EU blir otydligare blir bristen på demokrati och social och ekonomisk problemlösningsförmåga tydligare. Allt fler ställer sig frågan: »Vad ska vi med EU till egentligen? Det är ju inte unionen som ansvarar för skolan, sjukhusen eller polisen.«
Ja, vad ska vi egentligen med EU till? Det enkla och uppenbara svaret är att unionen i grunden utgör konkret globalisering. Rätten att resa, arbeta och investera i andra länder utan att riskera diskriminering är en fråga om frihet. Lösningen på unionens problem är dock svårare att formulera. Hur gör vi egentligen för att förstärka en union som allt fler anser är odemokratisk, oförmögen att lösa vardagliga problem och i grunden kanske ett hot mot besluten hemma i Sverige?
Jag tror att ett givet och samtidigt självklart första svar är ledarskap. Vad som får oss att orka spela fotboll i tio minuter till är inte alltid vår egen övertygelse utan lagkaptenen som peppar oss. Svenska politiker visar dock bristande politiskt ledarskap. Våra makthavare måste våga förmedla starka och övertygande argument eftersom nödvändiga beslut för att garantera den vunna friheten och välfärden bara kan fattas då.
Ännu viktigare är att om EU ska bli relevant måste medborgarskapet hamna i fokus. Och medborgarnas union kan inte enbart handla om inre marknad och finansiella kriser. Detta är inte samma sak som att skapa en europeisk supervälfärdsstat. Demokrati och legitimitet växer inte fram genom att designa nya strukturer som varken är efterfrågade eller accepterade av allmänheten. Att på ett demokratiskt sätt bygga en mer demokratisk union måste istället handla om att sätta medborgarens bestämmande i fokus och erkänna att EU inte bara kan utan också måste bidra till att lösa verkliga problem.
De förslag som finns om att ge Europaparlamentet mer makt och ministerrådet mindre inflytande måste därför realiseras. Parlamentet behöver bli det ensamt lagstiftande organet i EU, kanske kompletterat av en mindre senat med representanter från medlemsstaterna. Inte bara för att direkt demokrati är bättre, utan för att det slutna ministerrådet är en del av problemet. Parlamentetsvalet behöver dessutom utvecklas. Kanske genom att rita om valkretsarna så att de är nationsöverskridande så att europeiska partier kan växa fram.
EU-kommissionen måste samtidigt bli mindre byråkratisk och mer vänd mot medborgarna, exempelvis genom att välja kommissionsordföranden genom allmänna val. Vid sidan av detta behöver EU-rätten upplevas tillhöra medborgarna i första hand. Kanske ska EU-medborgare kunna driva tvister mot medlemsstater som inte följer EU-rätten i regionala EU-domstolar, såsom vi överklagar Försäkringskassans beslut till förvaltningsrätten.
Ytterst måste dock politiken breddas. Förmodligen behöver EU få ett visst inflytande över utbildnings-, hälso- och kriminalpolitiken för att skapa en medborgerlig logik i unionen. Endast en ekonomisk och politisk makt med 500 miljoner européer i ryggen kan överleva i den globaliserade värld som vi lever i.
Sådana tankar, av vilka för få yttras av svenska politiker, utgör inte heller ett hot mot medlemsstaternas fungerande demokratiska system. Medlemsstaterna behövs i en mer integrerad union för att garantera den breda och förankrade demokrati som vi har förmånen av. Men varje medborgare i nationalstaterna är också medborgare i EU. Ett europeiskt demos är ingen utopi, den växer fram just nu. Vid sidan av den rådande politiska splittringen i världen växer ett globalt mångkulturellt samhälle fram. Vad vi behöver är gemensamma forum för lättillgängligt, gemensamt besluts- och ansvarsutkrävande. Det är därför Europaparlamentet måste bli ett riktigt beslutande parlament.
För att EU ska överleva i en globaliserad värld måste unionen helt enkelt växa ur den inre marknaden. Eller som den tidigare kommissionsordföranden Jacques Delors sa: »Man blir inte lätt förälskad i den inre marknaden«. Frågan är bara om det finns tillräckligt med politiskt ledarskap.
Benny Lindholm är jurist och ordförande för Liberala studenter.