Att skriva om vad som är det mest liberala med Vänsterpartiet kan te sig en gnutta konstigt. På ett sätt är och har alltid Vänsterpartiet varit en kompass på vad som inte är liberalt. Vill man orientera sig mot en liberal hållning är det bara att identifiera Vänsterpartiets position och sedan vandra i motsatt riktning. Men partier är inte kompasser och kan inte med naturvetenskaplig exakthet mätas. Det är inte riktigt så enkelt.
Ska man hitta liberala element i Vänsterpartiets politik räcker det inte att konstatera att liberalt är det som är bra och att allt som inte är liberalt är dåligt. Man måste troligtvis utgå från någon form av minimumdefinition av den liberalism man söker hitta.
Ett par grundpelare att använda: en insikt om människan som autonom individ som inte bara agerar utifrån sin position eller sociala bakgrund utan självständigt. Att varje frihetsinskränkning från statligt håll måste vara oerhört väl motiverad. Att det finns en insikt om balansen mellan negativa och positiva rättigheter och att positiva rättigheter alltid »bekostas« genom en inskränkning på negativa friheter.
Inget står om narkotikafrågor eller missbrukspolitik i Vänsterpartiets partiprogram. Inte heller i det senast antagna strategidokumentet från 2012 kan man läsa något om narkotikafrågor eller missbrukspolitik. Men på Vänsterpartiets hemsida svarar man på frågan om »eget bruk av narkotika ska vara förbjudet?« med orden:
»Nej. Vi vill inte att någon ska använda narkotika, men vi tycker inte att det är rätt att straffa dem som gör det. Att de som använder narkotika automatiskt anses vara kriminella stöter ut dem ur samhällsgemenskapen. Människor som har problem undviker då ofta att söka hjälp. Detta kan leda till allt tyngre missbruk.«
Det är en, i svensk politik, ganska unik och anmärkningsvärd position, eftersom den både framstår som betydligt mer europeisk än svensk och därtill som en synnerligen liberal hållning.
Att missbruka narkotika, eller något annat för den delen, är en destruktiv handling vi utför mot oss själva och indirekt i vissa fall mot vår omgivning. Att straffa någon för självskadebeteende, oavsett om handlingen är att skära sig i armarna eller försöka begå självmord, är helt orimligt. Vi straffar inte människor som är deprimerade, dricker sig till sömns eller fattar dåliga beslut. På samma sätt är det orimligt att ett missbruk ska straffas. Vad som förenar alla dessa beteenden är att de grundar sig i någon typ av missförhållande, påtvingat eller självförvållat, men sällan helt utan extern orsak. Om missbruk går ut över omgivningen, må det vara nära och kära eller förbipasserande på gatan, faller detta givetvis under annan lagstiftning; vilken det är varierar från fall till fall.
Att skada sig själv på något sätt är visserligen en frivillig handling, men det är en handling som är (eller kan vara) kraftigt påverkad av psykiska problem eller trasslig social och ekonomisk bakgrund. Personer som missbrukar blir inte hjälpta av att bli stämplade som kriminella, detta uppmärksammar Vänsterpartiet. Personer som missbrukar har tillräckligt många problem, en dålig självbild däribland, och att då dessutom få självbilden bekräftad av samhället med andemeningen »Du inte bara mår riktigt dåligt, du är även kriminell och ska straffas!«, kan knappast förbättra läget för vederbörande.
I Vänsterpartiets hållning finns, även om det är underförstått, en inställning att människor fattar fria beslut rörande den egna personen, ibland är dessa bra och ibland dåliga. Om de är dåliga och inte skadar någon annan än en själv så är det i värsta fall en fråga för vården, men inte för polisen. Det påminner en gnutta om den liberala skadeprincipen, en av liberalismens absolut viktigaste stöttepelare: gör vad du vill så länge du inte skadar någon annan. Staten ska skydda medborgarna men inte moralisera över deras livsval, även om dessa är dåliga. Givetvis utesluter detta inte förebyggande arbete mot missbruk och att man skapar en trygg social miljö för människor som minskar risken för missbruk. Men att dömas som brottsling för en handling (missbruket) som i främsta hand drabbar den egna personen är att åtgärda problemet i fel del av orsakskedjan.
Det kan vara så att jag läser in för mycket i Vänsterpartiets hållning. Att partiets uppfattning i frågan egentligen bara handlar om ren pragmatism, det vill säga att detta är det mest framgångsrika sättet att få in missbrukare i vård och bekämpa missbruk. Det räcker för min del. Sverige har den tvivelaktiga äran att befinna sig i toppen av listan över dödstal för missbrukare i Europa. Det behövs bra politik på området, alla idéer är välkomna och kanske hittar även en blind höna ett korn ibland.
Adam Cwejman är ansvarig för Timbros integrationsprojekt och är fd förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet.