När svenska diplomater axlade ordförandeskapet för Arktiska rådet på Grönland 2011 väcktes liten uppmärksamhet i det politiska Sverige. Samma tyckonomi som kan gå på högvarv när det vankas ordförandeposter i Europeiska unionen eller utskottsplats i Förenta nationerna reagerade svalt på Sveriges regionala engagemang i Arktis. Tystnaden är medialt logisk: Arktisfrågor för närmast tanken till svårförklarade problem för ursprungsfolk. Arktisregionen kan kännas perifer med svag Sverigekoppling, och den journalist som till äventyrs vill ge sig in i detaljerna måste förklara grundläggande förhållanden. Ett exempel på den geografiska väldigheten i kartan norr om polcirkeln är att den sibiriska mer än fem och ett halvt tusen kilometer långa Jenisejflodens flöde i Norra ishavet släpper ut mer vatten än Mississippifloden.
Det finns anledning för svenska debattörer och mediakonsumenter att bryta mönstret. Arktis är en region av stor betydelse, och ointresset får konsekvenser. När ett politiskt flertal i första hand associerar till väldiga ismassor och en närmast renässansliknande inställning till något ädelt och vilt räddas utformandet av Arktispolitiken åt ett intresserat fåtal. Svenska UD:s mycket balanserade och framtidsinriktade inställning i Arktiska rådet kan tillskrivas lyckosamma utfall på personnivå, att en sådan ordning ska hålla är inte en självklarhet.
Arktiska rådets sammankomster blir allt viktigare av flera skäl. De säkerhetspolitiska skälen framkom kanske tydligast när den ryska flaggan placerades ut av en miniubåt under det arktiska istäcket i syfte att markera den egna kontinentalsockelns utsträckning. Undertecknandet av Ilulissat-deklarationen i maj 2008 utgjorde på många sätt ett framsteg för nordlig stabilitet. De fem arktiska kuststaterna enades om att lösa sina gränsanspråk inom ramen för den internationella havsrättskonventionen. Något som har lett fram till att Ryssland och Norge efter decennier av tvister har kunnat enas om sin gräns i Barents hav.
Genom Ilulissat-deklarationen föll däremot även möjligheten att lösa gränsdragningen i regionen genom ett traktat liknande det som frikopplat bottenförhållanden reglerar uppdelningen av Antarktis. Den omfattande issmältningen har därför potential att frigöra väldiga fossila fyndigheter för den nation som lyckas förlänga sin territorialvattengräns.
I hur hög grad detta är möjligt ska dock inte överdrivas. Ytterligare förändring för de diplomatiska relationerna kommer däremot med den smältande isen. Nya spelare träder in när attraktiva sjövägar frigörs av uppvärmningen, vilket tydliggjordes när den kinesiska isbrytaren Xuelong korsade Arktis. Hur Arktiska rådets arbete förändras av nya intressenter återstår att se. Sannolikt kommer både Kina och EU att arbeta mer aktivt utifrån sin observationsstatus i rådet.
För att undvika de spänningar som kan skönjas i exempelvis talet om en kommande Natobas på Grönland kan Arktiska rådet fylla en roll. Utrikesminister Carl Bildt har uttryckt ambitionen att Arktis ska bli en kontaktyta i stormakters relationer. När rådet fattar beslut om sjöräddning och ursprungsfolks sociala krav läggs alltså även viktiga bitar i ett större internationellt spel.
Utöver diplomatin, sjöräddning och ursprungsfolk återfinns även ambitiösa miljömål i organisationens mål. Den yta av Arktisregionen som är snötäckt även på sommaren har minskat med en femtedel sedan 1966. Uppvärmningen av Arktis är dramatisk jämfört med andra platser på jorden, något enligt tidskriften The Economist temanummer om Arktis i juni 2012 kan få konsekvenser för cirkulationen av vatten mellan världshaven.
Nordliga vindar för sotpartiklar från Europa och Asien till det känsliga istäcket. När vit snö och is ersätts av mörkare ytor i landskapet tar den så kallade albedoeffekten vid: lokal uppvärmning kan nämligen uppstå när solen värmer upp de mörka ytorna vilket kan bidra till ett på somrar isfritt Arktiskt hav inom två decennier. Dessa miljöfrågor belyses med jämna mellanrum, men när regionala lösningar förhandlas på hemmaplan finns det skäl att följa även diplomatin särskilt noga.
Joakim Rönnbäck är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.