Det Uppdrag Granskning som i början av januari tog en titt på de siffror som använts i debatten om barnfattigdom levererade både skåpmat och ett par avslöjanden.
Att den statistik som Rädda Barnen använt sig av i första hand rör relativ och inte absolut fattigdom var ingen nyhet. Inte heller att nöd i Sverige knappast kan jämföras med den i Afrika. Likaså var det sedan tidigare belagt att Majblommans påståenden om barn som saknar glasögon byggde på grova felberäkningar. Kort sagt, att de siffror som använts i debatten om barnfattigdom ofta varit överdrivna, alternativ tolkats på ett tvivelaktigt sätt, är ingen överraskning.
Men på två punkter var granskningen avslöjande. För det första visade företrädarna för några av våra viktigaste barnrättsorganisationer upp en förbluffande inkompetens. Det har naturligtvis en negativ effekt på deras förtroendekapital. Och det är synd. För det arbete som bland annat Rädda Barnen och Majblomman gör är viktigt.
Avslöjande – om än inte helt överraskande – var också reaktionen från vänsterdebattörer. Visst, erkände en och annan, hade Rädda Barnen och Majblomman agerat klumpigt. Men i grund och botten är det betydelselöst. Kärnan i resonemanget, som återkommit i debatten om barnfattigdom, kan sammanfattas såhär: »Vad spelar det för roll om det är 100 000 eller 1000 barn som lever i någon form av fattigdom? Om det så är ett enda barn är det ett misslyckande.«
Det är naturligtvis riktigt att det är ett problem om så bara ett enda barn lever i ekonomisk utsatthet. Men problemet ser väldigt annorlunda ut om det är ett, 1000 eller 100 000 barn som gör det. Och hur ett problem ser ut är avgörande för hur det ska lösas. Det avgör, till exempel, om en generell (höjt barnbidrag) eller en riktad åtgärd (ökat bostadsbidrag) är att föredra. Därför spelar siffor faktiskt roll.
Martin Liby Alonso är återkommande krönikör i Liberal Debatt och doktorand vid MIT – Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, USA.