»Tidens stora frågor avgörs inte genom tal eller majoritetsbeslut, utan genom järn och blod«, löd den tyske järnkanslern Bismarcks berömda citat om hur han ansåg att världspolitiken formades en gång i tiden.
Blod är vi tack och lov förskonade från i vårt trygga land. Däremot verkar järn(rörs)politiken stå högt i kurs i, enligt opinionsmätningarna, ett av Sveriges största partier. Lite olika bortförklaringar gavs såklart, däribland trytande minnesbilder och imaginära hotbilder.
Det är emellertid inte enbart gatans egna järnrörsparlament som uppskattar att förminska saker. Även vår egen regering verkar inte, åtminstone utåt, ta den framväxande högerextremismen i Sverige på allvar. Det verkar lite som om man tror att Sverigedemokraterna är ett nytt Ny demokrati, ett i det praktiska utfallet ganska harmlöst politiskt experiment som bäst kan liknas vid en politisk dagsslända.
Sverigedemokraterna drivs emellertid inte av en skivbolagshöjdare och en greve som staplar ölbackar och sjunger om elefanter som ska dansa efter deras melodi. Ty, även om Ny demokrati hade en helt klart unken migrationspolitik och gjorde minst sagt obehagliga, och ogenomtänkta, politiska utspel, så finns det en viktig skillnad. Ny demokrati, likt Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet i Norge, hade inga rötter i högerextrema rörelser. Det har däremot Sverigedemokraterna.
Att tro att ett parti hux flux kan rycka upp sina rötter och ömsa ideologi är naivt. Socialdemokraterna har fortfarande samröre med LO, Vänsterpartiets förra partiledare var öppet kommunist och Sverigedemokraternas riksdagsledamöter springer runt med järnrör på stan.
De personer som idag utgör Sverigedemokraternas ledning valde en gång att söka medlemskap i ett parti som var bra mycket öppnare med sin grundläggande ideologi än de är i dag. Även om man inte väljer att gå med i ett parti för att man delar alla dess ståndpunkter, går man inte med i ett litet, maktlöst parti vars grundläggande värderingar man inte delar. Och avståndstagandet från det parti Jimmie Åkesson en gång blev partiledare för, med målsättningen att förändra det i grunden, är uppenbarligen inte större än att man vill ha dess förre partiledare, Mikael Jansson, som Sveriges riksdags talman.
Någon politisk dagsslända är Sverigedemokraterna inte heller. Partiet fick sina första kommunala mandat 1991 och har sen dess sakta med säkert vuxit i val efter val. Skandaler kommer och går i politiken – men idéer och partier överlever både det ena och det andra.
Därför är det synnerligen olyckligt att regeringen och oppositionen verkar stå mer eller mindre handfallna inför Sverigedemokraternas folkdräktsintåg i riksdagen som tungan på vågen. När den svenska högerextremismen upplevde sin guldålder på 30-talet agerade Bondeförbundet och Socialdemokraterna genom att kohandla. Även om Sverigedemokraterna såklart är ett mycket mindre hot än 30-talets extremister, innebär det inte att det är en välbetänkt strategi att sitta med armarna i kors och vänta på dess egenmäktiga sönderfall. Den som väntar på något gott väntar i det här fallet för länge.
Förvisso har det skett avsevärda förbättringar den senaste tiden på det här området. Samtliga av Sveriges partiledare vågar numera faktiskt stå några meter ifrån herr Åkesson i debatterna. Men även om all deras början bliver svår, kommer det krävas politiska beslut för att hindra honom att i valet 2014 bli partiledare för Sveriges tredje största parti.
Sverige är i grunden ett invandrarland. Den svenska gruvindustrin byggdes upp av vallonerna, Göteborg grundades efter holländskt recept och invandare från Balkan rådde bot på arbetskraftsbristen på 60-talet. Det som har hänt på senare tid är dock att de som kommer till Sverige mer och mer gör det av rent humanitära skäl och betraktas som offer. Nyblivna svenskar hamnar utanför arbetsmarknaden och hänvisas till olika typer av ekonomiskt bistånd. Detta samtidigt som vi har en situation i Sverige med alltfler i icke-arbetsför ålder som ska finansieras av allt färre i arbetsför ålder.
Sällan hör man Erik Ullenhag säga dessa ord till herr Åkesson. Än mindre kan man skymta särskilt många åtgärder för att ta vara på de människor som kommer till vårt land, redo att bidra till det svenska samhället som tack för skydd undan umbäranden.
Hur vore det till exempel med reducerad arbetsgivaravgift för människor med lägre utbildningsgrad? Det hade gjort det lättare för företag att anställa nyanlända svenskar (och skoltrötta ungdomar).
Tidens stora migrationsfrågor avgörs inte genom handfallenhet eller ignorans, utan genom politisk handlingskraft och debatt.
Gunnar Brådvik är nationalekonomi- och tyskstuderande från Lund.