Det finns en utbredd och väldigt stor tilltro till politikens förmåga att lösa problem. När ett problem som angår flera människor upptäcks, det vill säga ett samhällsproblem, upphöjs detta till en politisk nivå, och därmed till ett problem för politikerna att lösa. I de fall någon annan aktör än det offentliga griper in och försöker göra världen lite bättre, ses det som ett samhälleligt misslyckande. När Stadsmissionen ordnar soppkök för hemlösa ses det inte som ett uttryck för medmänsklighet, utan som ett symptom på statens, och därmed samhällets, misslyckande.
Denna »allt är politik«-idé, är en djupt illiberal företeelse. Oviljan att se och verka för politikens gränser är inte märklig, utan ideologiskt konsekvent, när den kommer från den politiska vänstern. För vänstern är samhällsproblem politiska problem, eftersom tilliten till det offentliga är långt mycket större än tilliten till civilsamhället och marknaden när problem som berör flera människor ska lösas.
Men det är inte bara hos vänstern som denna idé finns. Den finns även hos de liberala och borgerliga partierna. Detta är på sätt och vis inte konstigt. Är man politiker med ansvar för låt säga arbetsmarknaden, förväntas man vara en handlingskraftig politiker som vidtar åtgärder beträffande alla de problem som rör arbetsmarknaden.
Om man säger att nej, detta är ett problem som inte löses bäst av politiken, utan genom att politiken träder tillbaka och endast sätter upp tydliga spelregler – då är man en dålig och oansvarig politiker. För den som från början vet och vill verka för politikens gränser, blir innehavet av politisk makt lätt en korrumperande kraft, som gör att dessa ursprungliga insikter tynar bort.
I grunden handlar idén om att allt är politik, och att allt också bör vara det, om en fundamental hopblandning av samhälle och det offentliga. För den som vill upphöja allt till politik, och ser politiken som det enda effektiva och moraliskt rätta sättet att lösa problem som angår många människor, blir politikens klåfingrighet inte ett problem, utan en tillgång och nödvändighet.
Detta är ur ett liberalt perspektiv förkastligt. Den liberala statens uppgift och skyldighet, är att skydda medborgarna från kränkningar av deras negativa rättigheter. Av denna anledning försöker det offentliga, genom lagstiftning, upprätthålla normer om att vi inte bör skada andra eller deras egendom fysiskt. Utöver detta, ägnar sig inte den liberala staten åt att försöka påverka människors värderingar och åsikter. Staten ägnar sig inte heller åt att förmå människor att leva det som statliga tjänstemän har definierat som det goda livet. Den liberala staten respekterar att människor har olika preferenser, värderingar och gör olika livsval, och att även den som gör till synes obegripliga val faktiskt har, för den personen, rimliga skäl för det.
Att mena att det offentliga har en roll att spela när det gäller att motverka till exempel könsnormer, främlingsfientliga åsikter eller ohälsosamt leverne, är oförenligt med idén om den liberala staten. Normer som begränsar människors möjligheter att leva de liv de vill, och åsikter som många av oss finner omoraliska, finns i allra högsta grad. Men utöver de grundläggande normer, som upprätthålls för att vi inte ska kränka varandras rättigheter, ska den liberala staten inte motverka eller verka för några normer, och inte heller för en viss livsstil.
Därtill är de problem, som det krävs politiska lösningar på, ofta av den arten att de bäst löses med mindre politik. Att arbetslösheten är hög bland ungdomar och invandrare beror inte på att det offentliga gör för lite, utan för att det offentliga, tillsammans med facken till vilka offentliga makt gladeligen har outsourcats, har satt upp rigida regler för anställningsskydd och löner. Att det råder bostadsbrist i Stockholm beror inte på att politikerna gör för lite, utan för att de har vägrat att släppa det planekonomiska missfoster till hyresreglering som vi har haft sen andra världskriget.
Samhället är inte staten. Allt ska inte vara politik, men alldeles för mycket är det. När problem löses av andra aktörer än det offentliga, är det inte ett samhälleligt misslyckande. Försvaret av dessa idéer, är en av den liberala rörelsens viktigaste uppgifter.
Emma Söderberg Majanen är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.